fredag 28 juli 2017

Helgfrågan v.30

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Frågan att svara på inför kommande helg är denna:

"Vilken typ av bok undviker du helst? (Nu skrev jag inte genre för ibland missuppfattas det, men jag hoppas ni förstår vad jag menar) 
Bonusfråga: Motionerar/tränar du?"

Kärleksromaner, romance, och liknande... undviker den typen av böcker, för det mesta. Har väl funnits undantag. Om det handlar om historiska romaner verkar jag acceptera en släng åt kärleksroman tydligen.

Kan för bonusfrågan åtminstone tipsa lite. Men var och en hittar ju sen sin egen metod som funkar bäst, så; bara tips alltså.


Gummiband är en suveränt skonsam inkörsport till lite tyngre grejer t.ex. via hantlar till chin up bar. Det här tyckte jag var så himla bra skrivet om myter kring att träna styrka. Läs och begrunda. Nu är jag själv inte en sån som behöver bli av med kilon och har aldrig varit. Rätt seg, uthållig och envis (på gott och ont), visst... men aldrig riktigt tillräckligt muskelstark. Oavsett om man som mig har svårt att träna upp muskelstyrka eller förvärvar det med lätthet, så har nog alla ändå fördelar av att träna för att erhålla lite sån. Förutom chin ups är det väl squat, hantelpress, kick back, rowing, side lifts, dips (ställ en stol mot en vägg), som gäller. Kan inte komma på något annat just nu. Jo! Att gummibandet kan användas i kombination med chin up bar är ett bra tips också.
Är för egen del tvungen att gå jättemycket för att få åtminstone några ynka timmars sömn per natt. Så långa skogspromenader kära bokbloggarkollegor, underskatta aldrig den motionsformen! 😊



Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.


torsdag 27 juli 2017

Tävling! Dags för fantasyromanen "Transformationen"

Psst! Om en vecka lär romandebuterande Magic Frigrens bok Transformationen komma ut. Nu lottas tre signerade ex ut av den i en tävling arrangerad av författaren.

Stort! Klart man vill vara med!

Brukar normalt altruistiskt peppa andra att också delta i utlottningar av detta slag, men nixpix, inte den här gången... för när det gäller den här boken vill jag öka mina egna vinstmöjligheter. Avviker alltså för en gångs skull från mitt vanliga sätt och transformeras istället till en egennyttig vinnarskalle.😄



Läs inte följande:

För att vara med i utlottningen klicka här.


söndag 23 juli 2017

Politiska och juridiska spänningsromaner - en lista

Blev lite smått överraskad av hur fantastiskt bra jag tyckte att Anna Tells Fyra dagar i Kabul var. Det här med politiska och juridiska spänningsromaner kan ju annars vara lite knepigt, det kan vara oerhört spännande samtidigt som det ibland emellanåt blir väldigt torrt, segt och ointressant. Platta endimensionella karaktärer samt ingående detaljbeskrivningar av strider, militär utrustning, vapen, ordergivning och korthuggen radiokommunikation i överflöd, kan för mig bli rena sömnpillret, trots att det som bjuds på i övrigt kan vara ett både skrämmande och intressant scenario.

Mycket om den horribla IT-skandalen nu (som jag naturligtvis inte kan låta bli att följa utvecklingen för i media), och det väcker ju uppmärksamheten kring den här typen av spänningsromaner; säkerhetspolitiska thrillers som sätter fokus på samhällsskydd och beredskap genom olika utmanande tänkta situationer. Något som väcker diskussioner som sig bör.

En påbörjad lista, som med tiden kanske kan utökas, är på sin plats igen då (böcker jag inte läst, men är nyfiken på):


Fartblinda av Carolina Neurath
"Nominerad till Årets Deckardebut i Crimetime Specsavers Award 2016!" ... "Under en jakthelg i Skåne nås Peder af Rooth av ett samtal som kommer att förändra allt: den anrika bank där han är vd riskerar konkurs. Någon timme senare sitter han i ett privatplan med sin fru på väg tillbaka till Stockholm där dramatiska dygn väntar."

Hot över Östersjön av Mark Greaney
"En Airbus på väg från Stockholm kolliderar med ett ryskt spionplan. Alla passagerare ombord omkommer. Klämd mellan giriga oligarker och en konkursfärdig statsekonomi har Rysslands president Valerij Volodin för avsikt att skapa internationellt kaos för att dölja sin egentliga plan. Men president Jack Ryan ser ett mönster och tvekar inte att slå tillbaka. Problemet är bara att Volodin har femtiotusen soldater som står redo att invadera ett Nato-land."

Entropia: en politisk thriller av Peter Liljenberg
"Entropia är en thriller som kastar dig rakt in i det politiska spelet, där de som kontrollerar informationen också kontrollerar makten."

Isola av Åsa Avdic
"Året är 2037. Sju personer isoleras på en ö i ytterskärgården. De befinner sig där i tron att de ska genomgå diverse tester för ett toppjobb inom säkerhetstjänsten, i själva verket ska de utsättas för ett socialt experiment."

Höstsol av Lars Wilderäng
"Höstsol är den första delen i en rafflande säkerhetspolitisk thrillerserie i två delar som utspelar sig i en framtid som ligger obehagligt nära vår egen tid, och som tar avstamp i dagens säkerhetspolitiska läge."

36 timmar av David Bergman
"I ett dystopiskt Stockholm i en inte alltför avlägsen framtid får vi under 36 intensiva timmar följa Johanna Lindström, general och chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet. Det är midsommarhelg och hela staden är avspärrad. En från början fredlig demonstration mot polisens sätt att tillämpa en ny terroristlagstiftning den så kallade Nationalsäkerhetslagen har urartat."

6 dagar av David Bergman
"De nordiska regeringscheferna har samlats i Rosenbad för att underteckna fördraget i den blivande nordiska unionen. Den festliga inledningen avbryts abrupt då terrorister slår till mot regeringskvarteren. Kraftiga explosioner skakar centrala Stockholm med ett okänt antal sårade och döda till följd. Sveriges överbefälhavare, Johanna Lindström, lyckas nätt och jämnt överleva. Samtidigt utsätts landet för en våg av avancerade IT-attacker som hotar att slå ut hela samhället."


"Syndaflodens år" av Margaret Atwood

Syndaflodens år av Margaret Atwood. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden. Inleder med en citerad text (skriven av författaren själv om sitt verk) som hämtats från bokomslagets främre invikta flik. Tycker den texten var väldigt bra och välformulerad, känner en väldigt stor samstämmighet med tankegångarna.

Vidare innehållsbeskrivning/info författare
finns hos bokförlaget Norstedts här.
"Jag har aldrig tidigare återvänt till någon roman och skrivit en annan roman med anknytning till den. Så varför gjorde jag det den här gången? Delvis beror det på att massor av läsare frågade mig om vad som hände efter slutet på Oryx och Crake. Sanningen är att jag inte visste, men frågorna fick mig att reflektera över saken.

Det var det ena skälet, det andra var att jag fortfarande grunnade över själva knäckfrågan i romanen. När Oryx och Crake kom ut tyckte många att romanen var osannolik science-fiction, för knasig för att tas på allvar, men under de tre år som föregick själva arbetet med Syndaflodens år har glappet mellan det som tycktes framstå som overklig framtid och den hårda verklighet vi kanske är på väg in i, krympt väldigt snabbt.

Vad händer med vår värld? Vad kan vi göra för att reparera skadorna? Hur lång tid har vi på oss? Och, kanske viktigast av allt, vilken sorts 'vi' talar vi om? Vilken sorts människor kan anta utmaningen? En sak är säker, de måste vara engagerade. Och om vi inte tycker att planeten ska räddas, varför ska vi bry oss?"

Margaret Atwood

Innehållsbeskrivning:
"Adam Ett är ledare för Guds Trädgårdsmästare, en religion som kopplar samman vetenskap, religion och natur. När den katastrof inträffar, som Adam Ett under lång tid förebådat, utplånas nästan allt mänskligt liv. Vilka har överlevt? Från Adams grupp försvinner personer till en värld där inte ens djurlivet går att lita på."

Syndaflodens år menar man skall kunna läsas som en parallellroman till tidigare Oryx & Crake från 2003. Själv läste jag sistnämnda året därpå, då den gavs ut i pocketformat, så det var ett bra tag sedan.


Kort om Oryx & Crake:
"Handlingen utspelar sig i en nära framtid, på en plats som ödelagts efter en ekologisk och vetenskaplig katastrof."

För mig var Oryx & Crake en roman i mästarklass och upplevde det som att Margaret Atwood utan tvekan var värd Nobelpriset i litteratur. Så tycker jag fortfarande. Nu ännu mera.
Kan vi inte alla försöka medverka till att bearbeta De Aderton i Svenska Akademien i den riktningen på något sätt, en underifrån kommande kraft, liksom?😄 Låt oss hoppas att nästa pristagare som tillkännages den 10 december 2017 blir denna kanadensiska författare. Hon är så värd det, flera gånger om. Och att dessa böcker blir lästa, av så många som möjligt. Margaret Atwoods fiktiva böcker och Naomi Kleins (ännu en fantastisk kanadensisk författare!) non-fiction är böcker för vår tid som är så otroligt angelägna.

Så även om det här nu bara är ett enklare bokbloggsomdöme för en lånad biblioteksbok, vill jag försöka göra det så bra och lockande som möjligt. För Syndaflodens år (såväl som föregångaren Oryx & Crake, och säkert även den avslutande delen MaddAddam) är en bok med ett väldigt viktigt budskap som manar till välbehövlig försiktighet och sund skepsis inför oroande utveckling. För helt sant behövs den här typen av böcker för att få oss (i den tid som är) att vakna upp inför sådant som håller på att ske.

Nu vet jag att många anser att man inte skall "måla f-n på väggen", men hur det nu än betraktas så är det nog helt nödvändigt med en kritisk granskning av skeenden i vår tid och en ökad uppmärksamhet på vilka framtida utmaningar detta kan leda till att vi kommer att ställas inför. Att svara med uppgivenhet och likgiltighet minskar varken problemen eller oron för vad som skall komma.

Margaret Atwood är utan tvekan en enastående författare med ett oerhört skarpt intellekt, och precis som hon menar i citatet ovan undrar även jag vilken sorts 'vi' det är som skall anta utmaningen och att denna utmaning tvivelsutan kommer att kräva stort engagemang. Troligen och förhoppningsvis, i varierande grad efter förmåga, av oss alla. För visst måste vi "bry oss", det blir ju alltmer uppenbart. Det som behöver räddas kan väl egentligen inte någon nu existerande individ tycka är värt att offra? Eller siktar vi orealistiskt på en tänkt framtid för kommande generationer vid en avlägsen stjärna? Man undrar...

MaddAddam är titeln på den avslutande delen för denna dystopiska trilogi. Kort om den:
"En farsot har dragit fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna. Kan mänskligheten få en andra chans trots att vi misslyckades så grovt med den första?"

Nästa bibliotekslån, utan tvekan. All preliminär planerad läsning får i såna här lägen stå åt sidan. Det är just den här typen av böcker jag själv vill läsa nu, inger samma känsla som Lars Wilderängs Stjärnklart-trilogi, ännu en bokserie i dystopisk science-fictionmiljö som jag starkt rekommenderar att läsa.

Syndaflodens år tycker jag mycket väl kan läsas som en parallellroman till Oryx & Crake. För trots att mycket vatten runnit under broarna sedan jag läste första delen minns jag den ovanligt skarpt, så är det ju ofta med välskrivna böcker av hög kvalité och en handling som berör oss på djupet. I den här andra delen befästs karaktärerna och deras levnadsöden hos mig ännu mer. Toby, Zeb, Pilar, även Ren och Amanda m.fl., gestaltas på ett vis som gör dem extra levande för mig, man får följa dem på ett sätt som gör att de finns kvar så ovanligt starkt i medvetandet, även så här några dagar efter att ha läst ut boken och man fått lite distans till den.

Upplägget med att berätta historien utifrån olika huvudkaraktärers synvinkel fördjupar läsupplevelsen och gör händelseutvecklingen mer levande. Varje "avsnitt" inleds med ett tal och en sorts psalm, lite speciellt men effektivt när det sätts in i helheten.

Den fiktiva världen, såsom den utvecklats, är enormt bisarr. Med en rejäl dos svart humor lotsas man igenom ett fantasifullt scenario, men som ändå har en allvarlig verklighetsförankring som skrämmer. Storyn lyckas tangera sådant som är både aktuellt och betydelsefullt att kritiskt granska i vår tid, som t.ex. oetisk forskning och förvrängda vetenskapliga studier, genetisk modifiering och dess konsekvenser, abnorm jakt efter perfektion och onaturlig utseendefixering (extrem ytlighet), avhumanisering, segregering och sekterism, moraliskt förfall och ökad kriminalitet, hur vi förhåller oss till jorden och dess resurser... vad det kan leda till då människan med sitt leverne trotsar naturlagarna och inväntar en slutlig kollaps. Finns så mycket, men kan inte nämna allt.

Försöken för de små isolerade grupperna (som alltmer distanserat sig från varandra) att överleva och eventuellt förhindra det anade utbrottet av syndaflodens år - hur den väntade katastrofen än väntas bli - blir svaga, felaktiga och kontraproduktiva.

Syndaflodens år kommer med kraft; snabbt och brutalt.

Ibland skrivs väldigt viktiga böcker som manar till eftertanke kring ämnen vilka borde vara oss angelägna, det här är en av dessa som man absolut inte får missa. Hoppas mina ord (som återigen blev alltför många) kan ha fått dig att något mer vilja läsa Margaret Atwoods fantastiska roman.

Tidigare inlägg här på bokbloggen om Syndaflodens år finns här och här (ett par smakbitar).

Betyg: 5/5


fredag 21 juli 2017

Avslut för temavecka dystopi: Tre klassiker och kanske en blivande klassiker(?)



Dystopi-klassiker. Läst, oläst, oläst... fick bara ihop tre stycken, men nog måste det finnas fler utöver dessa, förutom de jag tidigare nämnde här? (Dessa tidigare nämnda är: Legend av Richard Matheson, Blade Runner av Philip K Dick, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, Vi av Jevgenij Zamjatin, Nitton åttiofyra: 1984 av George Orwell, Du sköna nya värld av Aldous Huxley, Triffiderna av John Wyndham, och visst måste den numera räknas till klassikerna(?): Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood).

Olästa Apornas planet Och världen skälvde skall betas av så småningom de också. Kallocain bör ingen missa, inte heller Oryx och Crake:


Kallocain av Karin Boye
(Dystopisk sci-fi)
"Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.
Karin Boye har med Kallocain målat upp ett 1984, nästan ett decennium före George Orwell. En kuslig dystopi, men samtidigt en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld."


Apornas planet (1963) av Pierre Boulle
(Dystopisk sci-fi eller bara sci-fi?)
"I den inte så avlägsna framtiden landar tre astronauter på en planet precis som Jorden, med frodiga skogar, ett tempererat klimat och luft som går att andas. Men trots att det ser ut att vara ett paradis så är inget som det verkar.
Astronauterna upptäcker snart den fasansfulla sanningen: i den här världen är människan vildar och aporna är deras civiliserade härskare. I en ironisk roman med ändlös action och andlösa intriger kämpar en man för att hitta hemligheten bakom en fasansfull civilisation medan han ständigt plågas av tanken: kommer han bli den som räddar mänskligheten eller det sista vittnet till dess undergång? Med ett chockerande slut i klass med det i filmen från 1968 levererar Boulle svaret i detta äventyrliga, satiriska och spännande mästerverk."


Och världen skälvde (1957) av Ayn Rand
(Dystopi eller "filosofisk thriller"?)
"I en värld som hastigt faller samman kämpar Dagny Taggart för att rädda sitt järnvägsimperium. Men hennes kamp gäller mer än så. I sin vägran att acceptera stagnation och hopplöshet som sitt eget och mänsklighetens öde beslutar hon sig att konfrontera det gåtfulla slanguttryck som kommit att sammanfatta andras rädsla, resignation och cynism; "Vem är John Galt?" Svaret visar sig vara avgörande för hennes egen och världens framtid.
Och världen skälvde (org. titel Atlas Shrugged) är en filosofisk thriller som utmanar, fascinerar och inspirerar. I USA har den blivit framröstad som den bok som näst efter Bibeln haft störst inflytande på människors liv. Miljontals läsare över hela världen har i generation efter generation tagit del av den gripande berättelsen om en man som sade att han skulle stänga av världens motor - och gjorde det.
Med Och världen skälvde från 1957 etablerades Ayn Rand som en av nittonhundratalets populäraste författare och en av dess mest inflytelserika tänkare."


En framtida klassiker? Rekommenderas hursomhelst:

Oryx och Crake (2003) av Margaret Atwood
(Dystopisk sci-fi)
"Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?
Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.
Med sitt fantastiska språk, sitt skarpa intellekt och sin svarta humor leder Atwood läsaren in i en värld som är allt annat än hjältemodiga, en bisarr men helt trovärdig värld befolkad av gestalter som fortsätter att leva i läsarens huvud långt efter att man lagt ifrån sig boken."


Men nu sätter jag punkt för denna temavecka i dyster dystopi och försöker i möjligaste mån se lite ljusare på framtiden, även om det inte alltid lyckas så värst bra. 😉


torsdag 20 juli 2017

Helgfrågan v. 29

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Frågan att svara på inför kommande helg är denna:

"Jag har en rejäl hög med böcker att blogga om, samt några ljudböcker och högen växer. 
Vad gör ni när det blir så? Eller tillhör ni den ordentliga som bloggar om böckerna direkt. I så fall får ni gärna tipsa mig."

Oftast en bok i taget, men som max kan det bli tre böcker emellanåt, inte fler än så. Recensionsexemplar vill jag nog försöka skriva ihop något för så snart som möjligt, men ibland vill man ju få tid att tänka till lite först, och det gäller ju även för enklare bokomdömen.

Brukar för att komma igång först skriva utkast med citerad bokbeskrivning, bild, länkar, betyg, o.s.v., det går ju fort. Sen är det ju bara (nåja, bara och bara...) att komplettera med en någorlunda genomtänkt egen text. Mina recensioner och omdömen blir nog ganska skiftande sinsemellan, men låter det nog vara så också fortsättningsvis, brukar för det mesta få bra flyt när jag skriver på det sättet.

Som bokbloggare har man ju sen förmånen att tillåtas svepas med av allt toppenfantastiskt man läser, samt bli lite "babblig" och känslostyrd mellan varven... tror jag. Det underlättar nog att inte ha alltför stora prestationskrav, oftast kan man nog bidra med något hyfsat okej ändå. Huvudsaken det känns bra, uppiggande, roligt och att man är någorlunda nöjd med det man möjligen lyckats förmedla.😉

Bonusfråga var det visst en också:

"Läser du något bra nu?"

Ja verkligen! Fullkomligt fast i Margaret Atwoods Syndaflodens år. Att kunna skriva något sådant, fullkomligt genialt. En sån bok man både bävar och ser fram emot att blogga om. Ta ett djupt andetag.😊



Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.

Temavecka dystopi: Bokfika med Happicuppa-kaffe


Nja, nu är ju saken den att eftermiddagens koffein-fika slopats (morgonkaffet går dock inte att undvara). Förhoppningsvis kan det i bästa fall bidra till sänkta stressnivåer och antal utökade timmar sömn. Man ska leva på hoppet.😁

Hursomhelst får det då bli en Happicuppa-kaffe-stund med Margaret Atwood denna arla morgon anno 2017.

I Syndaflodens år är årtalet 25 och Toby tänker tillbaka (sidan 280):

   "CorpSeCorps kunde ha gjort slut på Happicuppa-kravallerna. De kunde ha skjutit ner allihopa med sprutpistoler, plus alla TV-fotografer som råkade vara i närheten. Inte för att man kunde göra helt slut på all bevakning av den sortens händelser - folk brukade använda sina mobilkameror. Men ändå: varför ingrep inte CorpSeCorps öppet, varför anföll de inte sina motståndare så att alla kunde se, och varför införde de inte öppet totalitärt styre, eftersom de var de enda som hade vapen? De styrde till och med armén, nu när den hade blivit privatiserad.
   Hon hade en gång ställt den frågan till Zeb. Han hade sagt att Corporation Security Corps officiellt var en privat säkerhetskorporation, i tjänst hos korporationerna, och dessa korporationer ville fortfarande uppfattas som hederliga och pålitliga, vänliga som tusenskönor, sveklösa som kaniner. De kunde inte tillåta sig att vanliga människor uppfattade dem som lögnaktiga, hjärtlösa, tyranniska slaktare.
   "Corps måste sälja, men de kan inte tvinga människor att köpa", hade han sagt. "Inte ännu. Så den fläckfria framtoningen ses fortfarande som ett måste."
   Det var det enkla svaret: folk ville inte ha blodsmak i sitt Happicuppa-kaffe."

Av de tre förstklassiga dystopier som är på gång för närvarande har jag särskilt fastnat i Syndaflodens år av Margaret Atwood. Fastnade ju även för Oryx och Crake då den kom 2003. Syndaflodens år följs sen i trilogin av MaddAddam, kommer inte att vänta med att läsa även den, så snart som möjligt. Atwood ... vilken stjärna på detta med dystopi (...eller "dystopisk science fiction", eller vad man nu vill kalla det...?).

Så här beskrivs boken i text hämtad från bokförlaget Norstedts:

"Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof.

När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på.

Syndaflodens år är Margaret Atwoods mäktiga och spännande roman som blivit en stor succé runt om i världen. Den kan läsas som en parallellroman till hennes tidigare Oryx och Crake från 2003. Världen är inte längre sig lik, men med Atwoods otroliga förmåga att skapa trovärdighet i det osannolika formas en genial berättelse som ytterst handlar om människans förhållande till jorden och dess resurser."

onsdag 19 juli 2017

Temavecka dystopi: Dystopisk Sci-Fi


Dystopi, science fiction, dystopisk science fiction eller postapokalyptisk science fiction?...


"Snösommar" av Kristina Hård

Snösommar av Kristina Hård. Denna andra del i bokserien "Arvet efter Kaiser" är utgiven av Mörkersdottir förlag (även första delen Kleptomania har givits ut på nytt av samma förlag). Läste den som e-bok lånad från biblioteket. Hade föredragit häftad bok, som vanligt, men ibland får man nöja sig med det som finns att tillgå.

"Linus Kaiser är död.

En isande köld har lamslagit Sverige. Sommaren står för dörren men vintern vägrar envist släppa taget. I de djupa skogarna ställs människa mot troll i kampen om överlevnad.

Ingra Varg är kvar i Stockholm. Undantagstillstånd råder och skillnaden mellan liv och död är rasslet i ett stuprör, vinden som viskar bakom nacken eller skuggorna som kryper över husfasaden.

Regering har flytt huvudstaden. Från ett slitet vandrarhem i Danmark försöker man styra över ett Sverige begravt i snö och is där naturlagar och ordning inte längre gäller. En dag får finansminister Erik Skog besök av en man som vet var Linus Kaiser fann guldet och som dessutom påstår att det finns mer kvar att hämta."

Så blev det då äntligen dags för del två i trilogin "Arvet efter Kaiser" som inleddes med fantasyromanen Kleptomania, vilken för övrigt blev den bok jag utnämnde som årets bästa bok för 2016, inte illa! Läste visserligen boken första gången året dessförinnan (då utgiven av bokförlaget Styxx Fantasy), men så blev det en omläsning året därpå för att friska upp minnet inför fortsättningen. Läsa om boken av den orsaken behöver man nu inte göra, eftersom uppföljaren visade sig ha en fin och fullkomligt tillräcklig resumé för den sakens skull.

Hur var det då med denna uppföljare?

Riktigt bra, inte lika jämn som första boken men ibland gnistrade det så där ojämförligt tjusigt, återigen. Jag menar kanske främst hur skogen och väderförhållandena beskrivs... då känns de positiva superlativen nära till hands att använda flitigt. Hur trollen framställs är ren och skär roande underhållning som man naturligtvis heller inte får missa.

På sätt och vis vilar en dystopisk stämning (med lite uppfriskande samhällssatir) över Snösommar, för Sverige har verkligen blivit en dålig plats efter Kaisers giriga framfart i Kleptomania. Så dålig att till och med den svenska regeringen flytt till Danmark för att därifrån - utan större framgång - försöka styra ett land som är helt lamslaget av köld och misär. Något annat obestämbart lurar också hotfullt i det fördolda, något urgammalt från skogarna som hittat in till storstan. Dessa varelser har nu lite mer klivit fram ur kulisserna och in i människornas medvetande, ja till och med kvarlevorna av ett troll blir det tillfälle att obducera!

Girigheten har även slagit klorna i självaste finansministern och att stjäla trollguld hägrar. Men kommer Ingra Varg, utredaren från Skatteverket, att vakna upp ur sitt medvetslösa tillstånd? Kommer hon åter att minnas vad den förmögna storföretagaren Linus Kaiser avslöjat för henne, då det gäller hemligheterna som ligger till grund för hans senare ekonomiska framgångssaga?
Hur går det sen för Claudia och Halvar hos trollen, lyckas Halvar fly och är Claudia för evigt dömd till ett liv i trollens våld? Och den där maktlystna kronprinsessan på Stockholms slott sen, vad är hon ute efter sådär under Airis påverkan? Men det här måste man ju bara få klarhet i genom att läsa Snösommar och därefter den avslutande delen Blodkraxa som vi "Arvet efter Kaiser-fans" kanske kan förvänta oss att girigt få kasta oss över nästa år. 😊

Tidigare inlägg här på bokbloggen om Snösommar finns här (ett par smakbitar).

Betyg: 4/5


tisdag 18 juli 2017

Preliminär läsplaneringslista


Dags att uppdatera läsplaneringslistan. Några har åkt ut (lästa, pågående, saknas på biblioteket eller bortplockade av annan anledning) och några nya har kommit in. Utgivningsmånad för innevarande år inom parentes nedan.

Hon som vakar
(augusti)
Caroline Eriksson

Höstsol
(augusti)
Lars Wilderäng

X : Den sista platsen
(augusti)
John Ajvide Lindqvist

Tio svenskar måste dö
(augusti)
Martin Österdahl

De förjagade
(september)
Mikael Strömberg

Det sista experimentet
(september)
Emma Ångström

Koka björn
(september)
Mikael Niemi

Dödsdömd
(september)
Sharon Bolton

Det tyska huset
(oktober)
Arnaldur Indriðason

Vita tigern
Christin Ljungqvist

Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården
Peter Gøtzsche

Sluta aldrig gå
Christina Rickardsson

Jordad
David Jonstad

Fåglarna & andra noveller
Daphne Du Maurier

Märkt
Kelley Armstrong

Våran hud, vårat blod, våra kroppar
John Ajvide Lindqvist

Den sjunde dagen
Stefan Einhorn

Barnflickan
Hanna von Corswant

Svenska gummistövlar
Henning Mankell

En väktares bekännelser
Elin Säfström

Transparente blanche
Peter Sandström

Skydda din hjärna
David Perlmutter, Kristin Loberg