tisdag 6 maj 2014

"Fallvatten" av Mikael Niemi

"Fallvatten" av Mikael Niemi
Inte blir det lätt att skriva om "Fallvatten" av Mikael Niemi. Vad skall man tycka? Riktigt bra t.ex vad gäller drivet, beskrivning av trakten, älven, naturen, katastrofen, människans kamp för överlevnad. På ett annat vis känns människornas grymhet mot varandra helt osannolik och irrationell för att inträffa under en nödsituation. Men så önskar säkert författaren inte heller göra anspråk på att vilja skapa en realistisk fiktion, utan en värld befolkad av människor som ofta tycks handla förnuftsvidrigt.

Vi får i bokens handling, under katastrofen då dammarna brister vid Lule älv, följa ett visst antal individer. Förutom helikopterpilotens dotter och mannen med sin svårt dementa hustru, är dessas förehavanden alltså mer eller mindre grymma, eller känns ibland fullkomligt overkliga under den dramatiska naturkatastrofen. Tack vare dessa två "normalt fungerande" personer i handlingen, får boken - trots allt - ganska högt betyg. För en spänningsroman är det, och som sådan en riktig bladvändare (även om man hade lust att hoppa över vissa episoder).

Sen fanns där faktiskt några riktigt bra spot on, då det gällde beskrivningar om företeelser, som är så ruskigt verkliga i vår nutida verklighet. T.ex. då "Lena" jämför en situation som uppstår i sin församlade akvarellkurs-grupp och den situation som ofta uppstår på arbetsplatser inom skola, vård- och omsorg nu för tiden. D.v.s. under personalmöten, där ingen vågar protestera mot grava missförhållanden som behöver komma till ytan, där fackrepresentanter blivit nickedockor i arbetsgivarens ledband, och där sen det slutliga resultatet mynnar ut i att kora syndabockar (ofta bland de få som vågar sätta ner foten) för att kunna skyla över de verkliga problemen.
En annan sådan träffande vinkling är ju så klart "trögheten", den osmidighet (som faktiskt känns oroande verklighetstrogen) vad gäller det som kan hända vid avsaknad av katastrofplaner, brist på förberedd organisering vid en eventuell krissituation. Att var och en sätter sig i varsin bil vid utrymning, paniken, olyckorna, de igenkorkade vägarna och bilarna vilka förarna låter stå på tomgång i de totalt stillastående bilköerna. Var och en för sig, var och en är sig själv närmast, innesluten i varsin plåtkaross.
Mannen (och tillika anhörigvårdaren) med sin svårt dementa fru i hemmet, skulle också kunna vara en inblick i vår alldeles verkliga nutid, där en allt större börda vältras över på de anhöriga - en otroligt tråkig (och i långa loppet kostsam) samhällsutveckling, som innebär stort lidande för de inblandade.

Gillade också efterordet - det fanns många kloka tankar där.

Betyg: 4/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)