tisdag 5 augusti 2014

"Eldvittnet" av Lars Kepler

"Motorvägens åtta filer löper mitt emellan Hagaparken där kronprinsessan bor i sitt slott och den enorma begravningsplatsen där socialisten August Palm ligger begravd.
Elin tittar till på Vickys lugna ansikte och ler för sig själv." 
Ur "Eldvittnet" av Lars Kepler (sid. 446).

"Eldvittnet" av Lars Kepler
Kriminalromaner kan man definitivt få nog av. Jo, faktiskt! Släppte dock igenom "Eldvittnet" av (pseudonymförfattarna) Lars Kepler, d.v.s. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Handling: En ung tjej intagen på HVB-hem blir brutalt mördad, liksom den sköterska som samma natt arbetat på ungdomshemmet.
En annan av de boende; "Vicky" - medicinerad p.g.a självskadebeteende - har rymt och allt pekar på att rymlingen är den som är skyldig till morden. Men ingenting är som vanligt vad uppenbart verkar vara.

Romanen är spännande och har massor av oväntade vändningar. Gillar även tidsanpassningen till verkliga förhållanden i vårt borgerligt politiskt styrda samhälle av idag, som t.ex sköterskans ensamarbete efter det att nattpersonalen minskade till följd av holdingbolagets uppköp av den vårdkoncern HVB-hemmet tillhör.

Några fler nutida verklighetsanpassningar i boken som bl.a är kul att nämna:

Karaktären "Flora" som genom att annonsera i en nyandlig tidskrift leder "spiritistisk afton" i hyrd källarlokal, utnyttjar folks sorg, saknad och ensamhet för att tjäna pengar. Kallar sig "andligt medium", uppger sig se avlidna själar. Inte för att hon någonsin sett en ande/ett "spöke", men genom en god förmåga att säga det folk längtar efter att höra och genom studier av biblioteksböcker i healing, tidigare liv, änglar, auror och astralkroppar, har hon gjort lögnen till sanningen om sig själv. Den beundrande reportern från tidningen "Nära" finns även med på ett hörn!
I bokens förord påpekas att det inte finns ett enda dokumenterat kriminalfall, där ett medium varit delaktig till den slutliga lösningen. Tänker då dock på vad amerikanska Allison Dubois skrev i sin bok; "Kyss dem inte farväl":

"De flesta inser inte att det finns gott om kompetenta synska profilerare som bistår ordningsmakten dagligen (även om den synska aspekten inte alltid erkänns). Ni måste förstå att vi ofta inte kan få något erkännande för vårt arbete eftersom det skulle innebära juridiska svårigheter. Försvaret skulle verkligen gotta sig i domstolen om det kom fram att någons sjätte sinne hade spelat en roll i spaningen, och vi vill inte misskreditera åklagarsidan eller göra någonting för att försvåra fällande dom.
Polismyndigheten är också ganska ovillig att erkänna vår roll på grund av den kontroversiella karaktären hos paranormala gåvor."

Det har säkert aldrig funnits så många giriga charlataner på det där området förut som nu, och de s.k. nyandliga tidskrifterna är ju verkligen stinna av girighet samt "lyckobringande" krimskramsreklam (!). Men nog sjutton finns det seriösa människor med speciella förmågor - tyvärr tillhör de en försvinnande liten andel som inte gör så stort väsen av sig, till skillnad från den uppsjö av de som påstår sig ha förmågan och som gör allt för att synas, höras och berika sig finansiellt på andras utsatthet och sorg.

En annan karaktär som träder fram i romanen är "Elin" - gravt förmögen, kändis, boende på Strandvägen, går in i sin walk-in closet och ut därifrån med exklusiva designkläder, kör BMW och fyrhjulsdriven stadsjeep, poserar inför "Hänt i Veckan" på välgörenhetsgala bland bolagschefer och kronprinsessa, underhållna av Roxette, o.s.v, o.s.v... Elin förbarmar sig över ett av samhällets olycksbarn (Vicky) i en typisk slumpmässighet. "Välgörenhet" utfört av några få förmögna som önskar publicitet, i en tid då deras godtyckliga välgörenhetsarbete alltmer tycks komma att ersätta ett allmänt skyddsnät med bistånd efter behovsbedömning.

Slutet av boken ägnas åt en cliffhanger, i stort sett avskild från den övriga romanens handling. Antagligen finns den där för att fungera som en teaser inför kommande romaner av "Lars Kepler".
Vad sänker bokens poäng för övrigt, trots att så mycket tilltalar? Huvudpersonen Joona Linnas övermänskliga superhero-gestalt är ett irritationsmoment, liksom de extremt korta kapitlen - ibland nästan bara en halv sida långa, samt de ständiga och onödiga radbytena efter varje mening - varför? Är det för att uppnå ett visst antal sidor? Vad är egentligen vitsen med detta moderna sätt att lägga upp en text?
Förutom dessa små irritationsmoment är det trots allt en oerhört spännande kriminalroman, absolut värd att läsa.

Har tidigare läst en bok av Alexandra Coelho Ahndoril; "Birgitta och Katarina" - historisk roman om heliga Birgitta. En riktigt bra bok att varmt rekommendera.

Betyg:
* * *

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)