måndag 18 augusti 2014

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"
Göran Rosenberg
Detta är såklart en bok många av oss hört talas om (och läst), inte minst p.g.a. att den blev 2012 års Augustprisvinnare. Kom ut som pocket förra året och har man ännu inte läst den - gör det!
Den kan vara lite seg i början att komma in i, men det löser sig efter en sisådär 70 sidor. Man förstår upplägget och varför början är utformad som den är, när hela boken är läst, den första delen blir liksom en samstämmig del av helheten.

Det verkar ofrånkomligt att bli berörd av den här boken, och det är inte utan en tår i ögonvrån vill jag lova. Av baksidans recensionscitat menar Adresseavisen, Norge att; "Rent ut sagt en av de mest gripande böcker jag läst". Så kanske är man inte så ovanligt känslosam ändå, för jag kan bara hålla med där!
Har alltid uppskattat dagstidningsartiklar skrivna av journalisten Göran Rosenberg, men att han även författat böcker har på något vis gått mig förbi. Det får man lov att ta igen.

Det är svårt att skriva om en sådan här bok, det låter sig nästan inte göras. Gör ett försök i varje fall.

Med hjälp av skärvor av det förflutna, i form av t.ex brev, dokument, genom att besöka platser, tala med överlevande och egna minnen, följer författaren sin far i spåren: Vägen till Auschwitz, vägen från Auschwitz och tiden som följer därpå, om att sen försöka börja livet på nytt, i ett nytt land, med ett nytt språk och en ny kultur, på en ny plats; Södertälje.

Det talas mycket om att leva i nuet, att inte se bakåt, bara blicka framåt, gå vidare, glömma och förlåta. Men är det alltid möjligt, är det alltid klokt? Nej, inte alltid. Ibland måste vi se tillbaka, om och om igen.

Man kan inte låta bli att själv på liknande vis så starkt känna den återhållna ilskan och sorgen, som framgår av texten, över hur faderns ärende till sist behandlades i samband med tyska statens påtagna och självklara ansvar för att gottgöra de överlevande. Misstroendet, avsaknaden av upprättelse, känns på något vis som "sista spiken i kistan". En sådan otroligt sorglig historia, en av många.

Det är lärorikt och tankeväckande att få en inblick i hur oförutsägbar och motsägelsefull händelseutvecklingen kunde vara under och i slutet av 2:a världskriget, tänker t.ex på episoden 1945 då matpaket delades ut bland de ännu överlevande, där de då samtidigt ingavs löftet om att via Röda Korset få bli befriade och komma till Sverige, men trots det istället hamnade i Wöbbelin, vilket för många av dem innebar en säker död under fasansfulla förhållanden.
Tankeväckande även den okunskap som fanns i Sverige om de krigsoffer som kom hit, om de djupa trauman de bar med sig och om vilken bräcklig sårbarhet gömda minnen kan innebära. Förhoppningsvis vet vi mer om posttraumatisk stress idag än förr. Men fortfarande är det uppenbarligen inte alla som förstår att humanitär hjälp inte alltid bara kan ges i hemlandet, eller förstår det viktiga med att inte glömma, att man ibland bara måste se sig om över axeln på det som har varit.

Här kan man vidare läsa en bra artikel i SvD som recenserar "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg.

Betyg:
* * * * *

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)