lördag 2 augusti 2014

"Ohörda rop" av Gitta Sereny

"Ohörda rop" av Gitta Sereny
Mary Bell var 11 år när hon 1968 dödade två små pojkar i norra England.

Det då svårt störda barnet dömdes därefter till livstids internering som bestod av ungdomsvårdsskola fram till 16 års ålder, därefter vuxenfängelse fram till 1980, då hon frigavs. Frigivningen innebar identitetsbyte och ett rotlöst kringflackande liv, ständigt på nytt jagad av media varje gång nyhetshändelser kretsade kring barn som dödat barn.

Under flera månader fick Gitta Sereny henne att tala om tiden som varit och även till sist om den fasansfulla barndom Mary haft, som tveklöst ledde fram till den "brytpunkt" som inträffade i slutet av maj 1968, då Mary, som själv endast var ett barn, dödade Martin Brown, 4 år, och två månader senare Brian Howe, 3 år.

Boken; "Ohörda rop - historien om Mary Bell" av Gitta Sereny, kom ut 1998 och i svensk översättning året därefter. Läste den även då, men upptäckte nu att de frågor som uppstod då till viss del fortfarande (och kanske i vissa fall ännu mera) känns ruggigt aktuella även i nutid.

"Den här sortens fall är som sagt sällsynta och, vilket Marys historia så tydligt visar, beror nästan säkert alltid på ett tryck som byggts upp under lång tid och som till slut gör att barnet når en brytpunkt. Men man kan inte låta bli att koppla den ökade förekomsten av sådana fall till utvecklingen i samhället.
Vår vacklande moral och - ja - våra vacklande andliga värderingar har åstadkommit en spricka i det bålverk av trygghet med vilket tidigare generationer skyddade barnen från att bli vuxna alltför tidigt. Alldeles för få föräldrar accepterar numera att det är nödvändigt för barn att få växa upp långsamt, inte heller inser de sin egen centrala betydelse för utvecklingen av barnets självbild, som bara de kan ge näring åt. Det är, tror jag - och historien ni just har läst visar detta tydligt - när detta skapande av självbilden störs eller än värre korrumperas eller avsiktligt förstörs under den tidiga barndomen som det sås frön till allvarliga problem.
Men det finns mer för oss att begrunda: den hänsynslöst konkurrenspräglade tid vi lever i driver de flesta av oss vuxna att se till att vi har sådan disciplin på oss själva att vi kan anstränga oss ännu mer, men vi har ingen disciplin på våra barn. Vi är rädda för dem. Deras påtagliga självsäkerhet (som i de flesta fall bara är en täckmantel för deras behov) förbryllar oss. För att kompensera den klyfta som uppstår i förståelsen oss emellan omger vi dem med materiellt välstånd, men vi kan inte ge dem och har inte energi nog att bjuda dem på mycket mer av oss själva än en sporadisk halvt medvetslös närvaro i en fåtölj framför TV:n."   
(Citat från sid. 341-342 ur "Ohörda rop" av Gitta Sereny)

Den konkurrenspräglade tid författaren även hänvisar till i bokens slutsats, gäller i hög grad troligen ännu tydligare idag än då (alltså inte enbart i England), liksom den avsaknad av närvaro som ersätts utav materiellt "välstånd".

Läste senast i veckan en nyhetsnotis om att självmord bland unga/unga vuxna har ökat - dessa lär säkert också ha föregåtts av "ohörda rop" på olika vis, tecknen som finns där, men som förbises.

En tänkvärd bok skriven av en oerhört klok människa är detta hur som helst - läs den och vidga förståelsen för vad vi eventuellt kan ha omkring oss. Vi skulle nog ha fördelar av att försöka uppmärksamma tidiga signaler, ropen på hjälp från barn och unga, innan det är för sent. Är alldeles övertygad om att de flesta brott som begås av och mot barn (eller det faktum att unga/unga vuxna begår självmord) skulle kunna undvikas om dessa signaler uppmärksammades i tid. Att se/höra/misstänka och göra något i tid (oavsett om man är förälder, granne, lärare, kollega, o.s.v.) hör till civilkurage - hoppas detta blir mer vanligt framöver, då samhällets skyddsnät för barn och unga tycks försämras alltmer.

Betyg:
* * * * *

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)