onsdag 3 december 2014

"Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Min mormor hälsar och säger förlåt
Fredrik Backman
Detta väcker känslor, det gör det (för att använda historiens Britt-Maries knorr på slutet).

"Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman är en sådan berättelse som växer. Visst kan man ibland, i första halvan av boken, tycka att det mer är som en barn- och ungdomsroman, men sen får man på något vis överseende med detta.

Har väldigt dålig kännedom om bl.a. Harry Potter, Spindelmannen, X-men, nyare hemelektronik, och känner inte riktigt att jag hänger med där. Många är upprepningarna, många är uttrycken som jag själv tycker så illa om ("dum i huvudet", "mupp", "hatar", alla möjliga svordomar, o.s.v.), men man blir på något konstigt sätt överseende med detta också, på samma vis som man till sist accepterar alla fantasisagor som förekommer. Det fungerar att skumma igenom sagorna, men inte för hastigt, för de har faktiskt en mening för själva handlingen, som här är väldigt bra. Man får fler och fler pusselbitar som man försöker foga ihop vartefter bokens handling fortskrider och det blir ett riktigt fint pussel till sist, och man känner sig väldigt nöjd att man fortsatte lägga det tills det var färdigt. Så ge inte upp i första taget, ge den en chans, det visar sig verkligen vara värt det!

Och vad gäller det där man har dålig kännedom om (som nämndes ovan), vilket säkert alla unga idag begriper... ja, det får jag väl kolla upp på Wikipedia. Läser man boken förstår man vad jag menar, Wikipedia dyker ständigt upp i denna ungdomsroman. Hoppsan! Det var ju visst inte en sådan. ;-)

Det finns väldigt många bra på-pricken-beskrivningar för sådant som drabbar barn och unga. Det blir nästan kusligt exakt ibland. Även sen då när skolans auktoriteter med tvärsäkerhet påstår att barn som blir utsatta i skolan måste lära sig att gå undan för att inte provocera genom sin blotta närvaro - som om det vore den enklaste sak i världen att de skulle kunna göra sig osynliga, trots att de måste vara där. Det där har jag aldrig förstått (liksom så mycket annat...).

..."Pojken som hade gett henne blåtiran den gången hade också varit där med sina föräldrar. Rektorn hade vänt sig till Elsas pappa och sagt: "Ja, du vet, det är ju egentligen bara lite av ett typiskt pojkstreck det här..." Och sedan hade han fått ägna en ganska lång stund åt att försöka förklara för Elsas mormor vad ett "typiskt flickstreck" i så fall var för något, för det ville mormor himla gärna veta." 
Sid 76; "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Mer om själva handlingen i boken kan man läsa här.

Betyg:
* * * *

1 kommentar:

  1. Kul att du tyckte om den! Hade själv mina funderingar i början av boken och undrade verkligen vart den skulle "ta vägen", men vartefter man började väva ihop mönstret blev den bara bättre och bättre. Och sorgligare, och starkare...
    /Sys

    SvaraRadera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)