söndag 24 augusti 2014

Ett nyfunnet nöje: Söndagens smakbit!



Så klart man hakar på med ännu en smakebit. Tack vare den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av andras "smakbitar" ur böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på en sådan textsnutt. En riktigt kul idé. Kanske fungerar smakbitarna ibland rentav som en teaser att läsa böcker som normalt inte just alltid hamnar i vår självklara väg. Aldrig fel att vidga vyerna, även vad gäller läsning av böcker.

Den här söndagen blir det från mig en textbit hämtad från "En ond liten handling" av Elizabeth George (personligen en av mina favoritförfattare). Efter att väl lärt känna böckernas huvudkaraktärer; Thomas Lynley och Barbara Havers, så är man fast. I denna senast utkomna kriminalroman är Havers trots en upprivande händelse (som orsakar både förtvivlan och frustration) ändå i högform. Med humor och skärpa är hon lika härligt uppstudsig och viljestark som vanligt...


"Barbara försökte verkligen sköta sig på jobbet de två följande dagarna. Det innebar en rad möten med tjänstemannen från riksåklagarmyndigheten, och den enda trevliga stunden under de dagarna var när riksåklagaren vid ett tillfälle bjöd henne på lunch i den imponerande matsalen i Middle Temple Hall. Lunchen skulle ha varit ännu mycket trevligare om inte den kungliga advokaten hade velat diskutera fallet in i minsta detalj, men med orden om att den fattige inte kan vara så nogräknad ringande i öronen gjorde Barbara sitt bästa för att bidra med såväl kloka ord som espri till ett samtal som, om man skulle vara ärlig, fick henne att vilja lägga huvudet i potatismoset och dö av kolhydratförgiftning. Det här var den sortens uppdrag som hon tyckte särskilt illa om och hon misstänkte att detta var Isabelle Arderys sätt att hämnas på Barbara för vad hon hade gjort med sitt hår."

(Sid. 39 i "En ond liten handling" av Elizabeth George)



tisdag 19 augusti 2014

"Kalaharis skrivmaskinsskola för män" av Alexander McCall Smith

"Kalaharis skrivmaskinsskola för män"
av Alexander McCall Smith
Ibland emellanåt är det bara nödvändigt med läsning av lättsammare slag. Då vill man kanske ha en bok som är snäll och befolkad med vänliga människor. Vad passar då bättre än att titta in hos Mma Ramotswe och hennes medhjälpare Mma Makutsi i Damernas detektivbyrå, samt till J.L.B. Matekoni och hans slarviga lärlingar på Tlokweng Road Speedy Motors?

Makutsi får en snillrik idé för att inbringa extrainkomster genom att starta en skrivmaskinsskola för män. Precious Ramotswe och hennes medarbetare har för övrigt fått konkurrens, en ny detektivbyrå har etablerats i Gaborone, men detta hindrar inte klienter att söka hjälp för sina problem hos Damernas detektivbyrå. På ett smidigt och varsamt sätt tråcklas problemen samman och allt får sitt lyckliga slut till allas belåtenhet.

Fungerar fint för den som behöver en lättsam bok att läsa ut över en kväll eller två, kanske även gångbar för väntrummet eller de kortare tåg/bussturerna? Sidantalet är av den nätta sorten; 206 sidor för en pocket.

Betyg:
* * *



måndag 18 augusti 2014

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz"
Göran Rosenberg
Detta är såklart en bok många av oss hört talas om (och läst), inte minst p.g.a. att den blev 2012 års Augustprisvinnare. Kom ut som pocket förra året och har man ännu inte läst den - gör det!
Den kan vara lite seg i början att komma in i, men det löser sig efter en sisådär 70 sidor. Man förstår upplägget och varför början är utformad som den är, när hela boken är läst, den första delen blir liksom en samstämmig del av helheten.

Det verkar ofrånkomligt att bli berörd av den här boken, och det är inte utan en tår i ögonvrån vill jag lova. Av baksidans recensionscitat menar Adresseavisen, Norge att; "Rent ut sagt en av de mest gripande böcker jag läst". Så kanske är man inte så ovanligt känslosam ändå, för jag kan bara hålla med där!
Har alltid uppskattat dagstidningsartiklar skrivna av journalisten Göran Rosenberg, men att han även författat böcker har på något vis gått mig förbi. Det får man lov att ta igen.

Det är svårt att skriva om en sådan här bok, det låter sig nästan inte göras. Gör ett försök i varje fall.

Med hjälp av skärvor av det förflutna, i form av t.ex brev, dokument, genom att besöka platser, tala med överlevande och egna minnen, följer författaren sin far i spåren: Vägen till Auschwitz, vägen från Auschwitz och tiden som följer därpå, om att sen försöka börja livet på nytt, i ett nytt land, med ett nytt språk och en ny kultur, på en ny plats; Södertälje.

Det talas mycket om att leva i nuet, att inte se bakåt, bara blicka framåt, gå vidare, glömma och förlåta. Men är det alltid möjligt, är det alltid klokt? Nej, inte alltid. Ibland måste vi se tillbaka, om och om igen.

Man kan inte låta bli att själv på liknande vis så starkt känna den återhållna ilskan och sorgen, som framgår av texten, över hur faderns ärende till sist behandlades i samband med tyska statens påtagna och självklara ansvar för att gottgöra de överlevande. Misstroendet, avsaknaden av upprättelse, känns på något vis som "sista spiken i kistan". En sådan otroligt sorglig historia, en av många.

Det är lärorikt och tankeväckande att få en inblick i hur oförutsägbar och motsägelsefull händelseutvecklingen kunde vara under och i slutet av 2:a världskriget, tänker t.ex på episoden 1945 då matpaket delades ut bland de ännu överlevande, där de då samtidigt ingavs löftet om att via Röda Korset få bli befriade och komma till Sverige, men trots det istället hamnade i Wöbbelin, vilket för många av dem innebar en säker död under fasansfulla förhållanden.
Tankeväckande även den okunskap som fanns i Sverige om de krigsoffer som kom hit, om de djupa trauman de bar med sig och om vilken bräcklig sårbarhet gömda minnen kan innebära. Förhoppningsvis vet vi mer om posttraumatisk stress idag än förr. Men fortfarande är det uppenbarligen inte alla som förstår att humanitär hjälp inte alltid bara kan ges i hemlandet, eller förstår det viktiga med att inte glömma, att man ibland bara måste se sig om över axeln på det som har varit.

Här kan man vidare läsa en bra artikel i SvD som recenserar "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg.

Betyg:
* * * * *

söndag 17 augusti 2014

Rakt in i en förgången verklighet eller flykten ifrån den



Visst! Detta var ju en rolig och innovativ idé, att på söndagar dela med sig av en textsnutt ur den bok som man för närvarande läser. Den norska bokbloggen "Flukten fra virkeligheten" gör det möjligt att få lite uppslag om böcker från andra bokläsare, och då vill man ju självklart även bidra med något själv. Egentligen har jag inte en susning om huruvida mitt val av böcker att läsa "passar in" - tycks ju allt som oftast sväva från de fiktiva romanerna mot biografi/historia. Man kan kanske säga att den förflutna verkligheten stundom vill tränga sig på.

Hur som helst, min smakebit är hämtad ur en snart utläst pocketbok (s. 260); "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" av Göran Rosenberg (en bok som f.ö. blev vinnare av Augustpriset 2012):

..."Sommaren 1957 skickas jag till en judisk barnkoloni på Väddö norr om Stockholm och vänjer mig vid att vara hemifrån. Ja också vid att du är hemifrån. Efter den osålda Piccolon och den obyggda villan i Vibergen och den ifrågasatta gottgörelsen och den fullgjorda militärtjänstgöringen kommer du ofta hem sent, någon gång inte alls. En kväll när du är hemma går vi ut och spanar efter Sputnik men hittar den inte. Sputnik ska se ut som en stjärna och röra sig snabbt över himlavalvet och du har tagit reda på exakt när och var man ska spana, men hur vi än spanar så ser vi den inte. Medan vi spanar förklarar du hur Sputnik kan skjutas upp från jorden utan att ramla ner igen. Det har med utskjutningshastigheten att göra. Sputnik måste skjutas upp med en fart på 11 kilometer i sekunden annars ramlar den ner igen.
Folkans hastighetsmätare mäter upp till 120 kilometer i timmen men inte ens dit når visaren."...

Det blir likaledes endast ett kort uppehåll innan det här i Bokhyllan går att läsa mitt omdöme för den boken - för snabbt går den att läsa och svår är den att släppa!


fredag 15 augusti 2014

"Flykten från läger 14" av Blaine Harden

"Flykten från läger 14" av Blaine Harden
Kort och gott: Läs den!

En otroligt gripande sann historia i nutid, som man bara önskar blev läst av så många som möjligt.

Författaren och journalisten Blaine Harden återger skickligt en ung människas berättelse om en uppväxt i ett nordkoreanskt arbetsläger, flykten därifrån och sen hans inte oväntat svåra anpassning till den fria världen utanför. Man får även en riktigt bra förklaring till bakgrunden och omständigheterna kring Syd- och Nordkorea, Kina, USA. D.v.s varför det ser ut som det gör, varför så lite görs för att komma tillrätta med dessa enormt grymma brott mot mänskliga rättigheter som pågått så länge och fortfarande pågår i detta ofattbara land. Den här boken borde vara superviktig för att omvärlden skall få upp ögonen för vad som händer i Nordkorea och ju fler som läser desto bättre borde det ju vara.

Shin Dong-huyk föddes -82 i läger 14, ett arbetsläger bakom höga elstängsel och patrullerande vakter. Det blev en uppväxt och prägling i en miljö som bestod av misär, ständigt närvarande svält, ständig vaksamhet, total lydnad, övervakning och angiveri, hotande terror, tortyr och död, ett normaliserande av en onormal tillvaro i total avsaknad av empati och medkänsla.

Genom en ny medfånge blir Shin mer medveten om världen utanför och lyckas på ett mirakulöst vis fly detta hårt kontrollerade arbetsläger den 2 januari 2005. Tar sig till slut över gränsen till Kina, vidare till Sydkorea och sen USA, där han i Torrance, Kalifornien kommer i kontakt med människorättsgruppen LiNK - Liberty in North Korea - (flyttade dock senare tillbaka till Sydkorea 2011).

Boken som gavs ut 2012 blev en internationell bästsäljare, översatt på 19 språk (svensköversatt utgåva från 2013).

"Flykten från läger 14" av Blaine Harden - en häpnadsväckande skildring och sann förfärande nutidshistoria.

Betyg:
* * * * *

Länk till: Amnesty.

onsdag 13 augusti 2014

"Ljusets dotter" av Elisabet Nemert

"Ljusets dotter" av Elisabet Nemert
Under den sista stora bokrean var denna roman (en riktig "askungesaga") i historisk 1700-talsmiljö en chansning, hade inte läst något av Elisabet Nemert tidigare. Ganska bra språk, text och bra avvägda kapitel. För övrigt väldigt bra ungefär fram till halva boken, sen började det hela alltmer likna lite för mycket sötsliskig romantisk kioskroman (enligt mig).

"Ljusets dotter", av Elisabet Nemert, handlar om en familj boende i Sollentuna under andra halvan av 1700-talet. Fadern är en hårdför förman på Edsbergs slott och som våldsverkare i den egna familjen har han givit dottern Maria en höftskada som gjort henne halt. I en kuvad värld av slag, tråkningar, hårda ord och trakasserier, både i hemmet och utanför, finner Maria en tillflykt i musiken - att lyssna till och att senare få tillfälle att med totalt gehör även själv utföra.

Ödet för senare henne och hennes mor till Stockholm och där träder de in i en helt annan värld. Marias musikaliska talang tar henne till högsta societeten, ja, till och med till kung Gustav III´s öra når hennes musicerande.

Historiska händelser vävs in i handlingen på ett rätt så bra sätt. Och visst, självklart deltog Maria i Kungliga Operans maskeradbal fredagen den 16 mars 1792 och självklart bevittnade hon där attentatet mot Gustav III som tretton dagar senare orsakade kungens död.

Läsvärd!

Betyg:
* * *

tisdag 5 augusti 2014

"Eldvittnet" av Lars Kepler

"Motorvägens åtta filer löper mitt emellan Hagaparken där kronprinsessan bor i sitt slott och den enorma begravningsplatsen där socialisten August Palm ligger begravd.
Elin tittar till på Vickys lugna ansikte och ler för sig själv." 
Ur "Eldvittnet" av Lars Kepler (sid. 446).

"Eldvittnet" av Lars Kepler
Kriminalromaner kan man definitivt få nog av. Jo, faktiskt! Släppte dock igenom "Eldvittnet" av (pseudonymförfattarna) Lars Kepler, d.v.s. Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril.

Handling: En ung tjej intagen på HVB-hem blir brutalt mördad, liksom den sköterska som samma natt arbetat på ungdomshemmet.
En annan av de boende; "Vicky" - medicinerad p.g.a självskadebeteende - har rymt och allt pekar på att rymlingen är den som är skyldig till morden. Men ingenting är som vanligt vad uppenbart verkar vara.

Romanen är spännande och har massor av oväntade vändningar. Gillar även tidsanpassningen till verkliga förhållanden i vårt borgerligt politiskt styrda samhälle av idag, som t.ex sköterskans ensamarbete efter det att nattpersonalen minskade till följd av holdingbolagets uppköp av den vårdkoncern HVB-hemmet tillhör.

Några fler nutida verklighetsanpassningar i boken som bl.a är kul att nämna:

Karaktären "Flora" som genom att annonsera i en nyandlig tidskrift leder "spiritistisk afton" i hyrd källarlokal, utnyttjar folks sorg, saknad och ensamhet för att tjäna pengar. Kallar sig "andligt medium", uppger sig se avlidna själar. Inte för att hon någonsin sett en ande/ett "spöke", men genom en god förmåga att säga det folk längtar efter att höra och genom studier av biblioteksböcker i healing, tidigare liv, änglar, auror och astralkroppar, har hon gjort lögnen till sanningen om sig själv. Den beundrande reportern från tidningen "Nära" finns även med på ett hörn!
I bokens förord påpekas att det inte finns ett enda dokumenterat kriminalfall, där ett medium varit delaktig till den slutliga lösningen. Tänker då dock på vad amerikanska Allison Dubois skrev i sin bok; "Kyss dem inte farväl":

"De flesta inser inte att det finns gott om kompetenta synska profilerare som bistår ordningsmakten dagligen (även om den synska aspekten inte alltid erkänns). Ni måste förstå att vi ofta inte kan få något erkännande för vårt arbete eftersom det skulle innebära juridiska svårigheter. Försvaret skulle verkligen gotta sig i domstolen om det kom fram att någons sjätte sinne hade spelat en roll i spaningen, och vi vill inte misskreditera åklagarsidan eller göra någonting för att försvåra fällande dom.
Polismyndigheten är också ganska ovillig att erkänna vår roll på grund av den kontroversiella karaktären hos paranormala gåvor."

Det har säkert aldrig funnits så många giriga charlataner på det där området förut som nu, och de s.k. nyandliga tidskrifterna är ju verkligen stinna av girighet samt "lyckobringande" krimskramsreklam (!). Men nog sjutton finns det seriösa människor med speciella förmågor - tyvärr tillhör de en försvinnande liten andel som inte gör så stort väsen av sig, till skillnad från den uppsjö av de som påstår sig ha förmågan och som gör allt för att synas, höras och berika sig finansiellt på andras utsatthet och sorg.

En annan karaktär som träder fram i romanen är "Elin" - gravt förmögen, kändis, boende på Strandvägen, går in i sin walk-in closet och ut därifrån med exklusiva designkläder, kör BMW och fyrhjulsdriven stadsjeep, poserar inför "Hänt i Veckan" på välgörenhetsgala bland bolagschefer och kronprinsessa, underhållna av Roxette, o.s.v, o.s.v... Elin förbarmar sig över ett av samhällets olycksbarn (Vicky) i en typisk slumpmässighet. "Välgörenhet" utfört av några få förmögna som önskar publicitet, i en tid då deras godtyckliga välgörenhetsarbete alltmer tycks komma att ersätta ett allmänt skyddsnät med bistånd efter behovsbedömning.

Slutet av boken ägnas åt en cliffhanger, i stort sett avskild från den övriga romanens handling. Antagligen finns den där för att fungera som en teaser inför kommande romaner av "Lars Kepler".
Vad sänker bokens poäng för övrigt, trots att så mycket tilltalar? Huvudpersonen Joona Linnas övermänskliga superhero-gestalt är ett irritationsmoment, liksom de extremt korta kapitlen - ibland nästan bara en halv sida långa, samt de ständiga och onödiga radbytena efter varje mening - varför? Är det för att uppnå ett visst antal sidor? Vad är egentligen vitsen med detta moderna sätt att lägga upp en text?
Förutom dessa små irritationsmoment är det trots allt en oerhört spännande kriminalroman, absolut värd att läsa.

Har tidigare läst en bok av Alexandra Coelho Ahndoril; "Birgitta och Katarina" - historisk roman om heliga Birgitta. En riktigt bra bok att varmt rekommendera.

Betyg:
* * *

lördag 2 augusti 2014

"Ohörda rop" av Gitta Sereny

"Ohörda rop" av Gitta Sereny
Mary Bell var 11 år när hon 1968 dödade två små pojkar i norra England.

Det då svårt störda barnet dömdes därefter till livstids internering som bestod av ungdomsvårdsskola fram till 16 års ålder, därefter vuxenfängelse fram till 1980, då hon frigavs. Frigivningen innebar identitetsbyte och ett rotlöst kringflackande liv, ständigt på nytt jagad av media varje gång nyhetshändelser kretsade kring barn som dödat barn.

Under flera månader fick Gitta Sereny henne att tala om tiden som varit och även till sist om den fasansfulla barndom Mary haft, som tveklöst ledde fram till den "brytpunkt" som inträffade i slutet av maj 1968, då Mary, som själv endast var ett barn, dödade Martin Brown, 4 år, och två månader senare Brian Howe, 3 år.

Boken; "Ohörda rop - historien om Mary Bell" av Gitta Sereny, kom ut 1998 och i svensk översättning året därefter. Läste den även då, men upptäckte nu att de frågor som uppstod då till viss del fortfarande (och kanske i vissa fall ännu mera) känns ruggigt aktuella även i nutid.

"Den här sortens fall är som sagt sällsynta och, vilket Marys historia så tydligt visar, beror nästan säkert alltid på ett tryck som byggts upp under lång tid och som till slut gör att barnet når en brytpunkt. Men man kan inte låta bli att koppla den ökade förekomsten av sådana fall till utvecklingen i samhället.
Vår vacklande moral och - ja - våra vacklande andliga värderingar har åstadkommit en spricka i det bålverk av trygghet med vilket tidigare generationer skyddade barnen från att bli vuxna alltför tidigt. Alldeles för få föräldrar accepterar numera att det är nödvändigt för barn att få växa upp långsamt, inte heller inser de sin egen centrala betydelse för utvecklingen av barnets självbild, som bara de kan ge näring åt. Det är, tror jag - och historien ni just har läst visar detta tydligt - när detta skapande av självbilden störs eller än värre korrumperas eller avsiktligt förstörs under den tidiga barndomen som det sås frön till allvarliga problem.
Men det finns mer för oss att begrunda: den hänsynslöst konkurrenspräglade tid vi lever i driver de flesta av oss vuxna att se till att vi har sådan disciplin på oss själva att vi kan anstränga oss ännu mer, men vi har ingen disciplin på våra barn. Vi är rädda för dem. Deras påtagliga självsäkerhet (som i de flesta fall bara är en täckmantel för deras behov) förbryllar oss. För att kompensera den klyfta som uppstår i förståelsen oss emellan omger vi dem med materiellt välstånd, men vi kan inte ge dem och har inte energi nog att bjuda dem på mycket mer av oss själva än en sporadisk halvt medvetslös närvaro i en fåtölj framför TV:n."   
(Citat från sid. 341-342 ur "Ohörda rop" av Gitta Sereny)

Den konkurrenspräglade tid författaren även hänvisar till i bokens slutsats, gäller i hög grad troligen ännu tydligare idag än då (alltså inte enbart i England), liksom den avsaknad av närvaro som ersätts utav materiellt "välstånd".

Läste senast i veckan en nyhetsnotis om att självmord bland unga/unga vuxna har ökat - dessa lär säkert också ha föregåtts av "ohörda rop" på olika vis, tecknen som finns där, men som förbises.

En tänkvärd bok skriven av en oerhört klok människa är detta hur som helst - läs den och vidga förståelsen för vad vi eventuellt kan ha omkring oss. Vi skulle nog ha fördelar av att försöka uppmärksamma tidiga signaler, ropen på hjälp från barn och unga, innan det är för sent. Är alldeles övertygad om att de flesta brott som begås av och mot barn (eller det faktum att unga/unga vuxna begår självmord) skulle kunna undvikas om dessa signaler uppmärksammades i tid. Att se/höra/misstänka och göra något i tid (oavsett om man är förälder, granne, lärare, kollega, o.s.v.) hör till civilkurage - hoppas detta blir mer vanligt framöver, då samhällets skyddsnät för barn och unga tycks försämras alltmer.

Betyg:
* * * * *