torsdag 30 oktober 2014

Världshistoriens första skräckroman



Gaston Leroux - Le Fantôme de l'Opéra
Horace Walpoles "The Castle of Otranto: A Gothic Story" ("Borgen i Otranto"), från 1764, blev världshistoriens första skräckroman, tillika den allra första gotiska romanen. En märklig dröm skall ha varit upphov till dess uppkomst.

Exempel på skräcklitteratur som faller under genren gotisk:

Frankenstein: eller den moderne Prometeus (1818)
av Mary Shelley
The Vampyre (1818) av John Polidori
Ringaren i Notre Dame (1831) av Victor Hugo
Dorian Grays porträtt (1891) av Oscar Wilde
Dracula (1897) av Bram Stoker
Fantomen på Operan (1910) av Gaston Leroux



"They ain't afraid of no ghost"

Nej, just det. De menade sig ju inte vara det, då den 7 december 1984, när de första gången visade sig
på filmduken under Sverigepremiären av "Ghostbusters - spökligan". Det blir nu snart 30 år sedan.

Men här blir det dock främst exempel på spökhistorier i mer boklig form:

Spökhistorier i mästarklass
Spökhistorier i mästarklass
Sven Christer Swahn
(1996)

Så, roas eller oroas vi över om vi kommer att behöva tillkalla spökjägare?

Att man som barn och ungdom tjusas av att få rysningar av en riktigt bra spökhistoria, det tror jag nog de flesta är överens om. Men sen när fantasin överger oss allt mer, och vi stelnar i vår föreställningsvärld, hur pass spännande tycker vi att den är då, denna osynliga värld? Eller är den så osynlig alltid egentligen? Vad tror ni t.ex om det här som visades på en övervakningsfilm i början av detta år: Är detta beviset för att spöken finns?

"Nattfåk" av Johan Theorin, är en mix av spökhistoria och kriminalroman, som rekommenderas varmt för den som söker ruggigheter i spökform att läsa. Det handlar om familjen som flyttar från storstan till en stor enslig gård på Öland. Visst får de där sen höra den gamla sägnen om att gården varje jul får besök av de döda. Den som ryser inför berättelsen om "de dödas julotta" lär inte bli besviken och för alla som söker sig ett renoveringsobjekt i form av en ödegård (vilket tycks vara populärt nu för tiden), på liknande sätt som denna Stockholmsfamilj, kanske det vore extra "mysigt" att läsa denna bok?

Nattfåk
Johan Theorin


onsdag 29 oktober 2014

Trio med rysligt tema

Så här när första halvan av mitt lilla skräcktema passerat på den här bloggen, vad passar då inte bättre än att tillfälligt haka på Tematrio, presenterad av Lyrans Noblesser? Orsaken är förstås att det skulle vara ett rysligt tema denna gång för trion. Där fanns tre klassiker och här kommer mina urval av "skrämmande bra texter" för denna rysliga trio (där faktiskt samtliga - för ovanlighetens skull - är skrivna av kvinnliga författare):

Kvinnan i svart av Susan Hill. Kanske mer läskig spökhistoria än ren skräck, men inte desto mindre ryslig. Det är sen julaftonskväll under tidigt 1900-tal och familjen har samlats i brasans sken för att berätta spökhistorier. Advokat Arthur Kipps har sin egenupplevda sanna historia, som han med stor vånda helst vill hålla för sig själv. Vad var det som egentligen hände den unge advokaten där ute på den brittiska landsbygden en gång i tiden, då han var satt att ta hand om ett dödsbo; det övergivna Eel Marsh House?

Historikern av Elizabeth Kostova. Gillar man vampyrlegender bör man nog ha läst denna roman. Man kan nog lugnt säga att denna historia skapats kring Bram Stokers "Dracula" från 1897. Det är spännande, välskrivet, ruskigt underhållande och, ja, rentav bildande. Det handlar om dottern som finner dokument ur faderns forskningsarbete som ung, i hans bibliotek. Dottern vill återuppta sin fars forskning, trots hans avrådan. Hennes far försvinner och hon tar upp sökandet efter honom. Resorna går i fursten Vlad III ("Tepes", pålspetsarens) spår. Att det blir lite "turistguide" ibland tycker jag inte gör så mycket - historia och fiktion vävs här ihop elegant, enligt mig. Och ruskigt? Jodå, den biten saknas heller inte!

Bara sedan solen sjunkit av Johanna Sinisalo. Boken som tilldelades Finlandiapriset år 2000 är en vild och vacker berättelse om fotografen Mikael som tar hand om ett litet hittebarn, en trollunge, som han gömmer i sin lägenhet. Men det får sina konsekvenser att ta sig an ett litet troll. En bok som är kuslig på ett märkligt vis.



måndag 27 oktober 2014

Bakom seklers förlåt

Korpen
Edgar Allan Poe

"Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förr än någon knackade på dörren,
något pickade på dörren - ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
»Nå stig in! Vem söker ni?»"...
Första rader ur "Korpen", Edgar Allan Poe (översättning Viktor Rydberg)

Fortsätter på temat skräck/rysare. För eftervärlden mest känd som novellist inom skräckgenren:

Edgar Allan Poe portrait BEdgar Allan Poe (1809-1849) föddes i Boston, Massachusetts.

Som treåring hade P. förlorat båda sina föräldrar och adopterades av köpmannen John Allan, Virginia.

P. gick några år i skola i England under familjens vistelse där och studerade senare vid Virginia University. Fick skuldsatt, p.g.a ett utsvävande liv, dock avsluta sina studier.

Reste 1827 till Boston och publicerade samma år sina första dikter. P. tog värvning och sökte militärutbildning, men avskedades.

P. tycks ha varit något av en orolig själ, flyttade runt en del, skrev berättelser, poesi och arbetade som journalist. År 1836 gifte han sig med sin yngre kusin Virginia som då endast var 13 år gammal, hon dog redan 1847. Poes sista år i livet bestod av fattigdom, alkohol- och drogmissbruk, men själva dödsorsaken menas dock fortfarande vara ett "mysterium".

Berömd blev P. som allmänt känt för sina skräckberättelser som kännetecknas av stilkänsla och målande detaljer. Dessa berättelser finner man i "Tales of the Grotesque and Arabesque" (1840) och "Tales" (1845 - "Sällsamma historier 1-2"). Den första egentliga detektivhistorien menar man är en av dessa berättelser, d.v.s; "Morden på Rue Morgue". Följande kriterier skall vara uppfyllda för att kunna kallas "äkta" deckare: Huvudsaken skall vara brottet, ledtrådar och misstänkta skall finnas så att den/de misstänkta under lika villkor kan tävla med detektiven, den som löser problemet skall sen helst vara amatör, inte polis (!). Först i världen till att uppfylla dessa kriterier var alltså Edgar Allan Poe. Det nämns att Arthur Conan Doyle använde sig av en del från Poe då han skapade Sherlock Holmes.

Bland hans poesi finns alltså "The Raven" (1844; "Korpen") och "The Bells" (1849; "Klockringning"). Båda översatta till svenska av Viktor Rydberg.

~

Källor jag använt:
"Vem är vem i världslitteraturen - Författarlexikon från A till Ö", Rosemary Goring,
Hans & Marianne Levander.

söndag 26 oktober 2014

En smakebit på søndag: Spelreglerna



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av andras små textcitat ur böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på en sådan smakbit. Inspirera och bli inspirerad.

Idag fick vi återigen en timme vintertid till "skänks" (om man skall försöka se det positivt) och får åtnjuta en aning mer dagsljus på morgonsidan. Dagarna blir - liksom noveller - korta. Är normalt lite tvehågsen inför läsning av noveller, men när det gäller novellsamlingar författade av Jonas Karlsson har jag gjort vissa eftergifter och läst "alla" utom den första "Det andra målet" (2007), som alltså befinner sig på min önskeläslista. De övriga var ju förstås: "Den perfekte vännen (2009), "Spelreglerna" (2011) och nu sist förra året med "God jul" (2013). Antar, med den frekvens tidigare novellsamlingar publicerats, att vi snällt får vänta ett år på nästa bok? Tills dess nöjer jag mig att (parallellt med romanen) läsa om Spelreglerna då mörkrets timmar utökas kvällstid. Det är alltså därur jag väljer en smakebit på søndag denna gång:

"Det finns små mellanrum i existensen. Sprickor i tillvaron som en människa när som helst kan halka till och ramla ner i. Verkligheten växlar in på ett annat spår. Plötsligt är det omöjligt att komma tillbaka. Allting är förändrat. Det behöver inte vara något märkvärdigt. Det kan vara minsta lilla skitsak: ett ord, en blick, en felläsning, en upprepning. Någonting man tycker sig ha sett förut men från en lite annan vinkel." 
Novell "Högläsning 2" sidan 145, novellsamlingen "Spelreglerna" (2011) av Jonas Karlsson

Har svårt att välja en favoritnovell ur dessa böcker, men det ligger nog nära till hands att det i sådana fall skulle bli den lite längre berättelsen "Rummet" (ur "Den perfekte vännen"), är nog inte ensam om det skulle jag tro. :)



lördag 25 oktober 2014

Rysruskigt tema


Ja, varför inte?

Böcker vi minns i genren, gamla böcker, nya böcker. Det skall handla om rysare och ruskigheter, spökhistorier och namnlös skräck. Några sådana har vi väl exempel på.

~

Till att börja med kan man kanske minnas bokserien "Kalla kårar". Gavs ut under 70- och 80-talet av Wahlströms bokförlag. Seriens böcker var fristående och skrivna av olika mer eller mindre kända författare. Temat var så klart alltså skräck - "ryslig midnattsläsning" (riktig skräplitteratur när den är som allra bäst). Serien blev mäkta populär på sin tid, men lär numera mest vara intressant för samlare.


Bland de fasansfulla titlarna kan man bland de mer kända författarnamnen finna t.ex L. Ron Hubbard ("Omänsklig fasa" 1973) och Robert Bloch ("Drömmar av fasa" 1974).

Hubbard känner vi ju igen som författaren till "Dianetics: The Modern Science of Mental Health", som sen vidareutvecklades till scientologirörelsen.

Bloch är den amerikanska författare som vi säkert mest känner till för sin roman "Psycho" från 1959.

~

Vilka jag själv så här på rak arm minns från bokserien kalla kårar?
Skulle väl kunna vara dessa då:




tisdag 21 oktober 2014

"Kanada" av Richard Ford

"Kanada"
Richard Ford
Den här boken äger en sådan handling som växer till en helhet. För mig var det inte på så sätt att den i sin första del drev vidare genom en större våg, snarare var det något som fick mig att fortsätta genom en stark underström. Och det var väl tur - för detta var så bra att det var svårt att börja med något nytt strax efter, handlingen behövde liksom sjunka in och ebba ut, efter att sista sidan blivit läst. En ytterst välskriven bok.

Richard Ford är åtminstone för mig inte någon sedan tidigare känd författare. Mer om honom kan man läsa här.

Titeln "Kanada" är ju lockande bara den, om man av olika skäl har särintresse av landet. Trots att man som mig inte satt sin fot förbi den 20e meridianen, känns det ändå som man ständigt på olika sätt både långt bakåt och framåt i tiden hittar kopplingar till den där nordamerikanska kontinenten på andra sidan Atlanten (förutom - bland mycket annat - alla västligt kulturella influenser, som vi dagligen påverkas av). Nej, det är då rakt inget konstigt med varken det, eller anledningarna (däribland självklart läget norr om 45e breddgraden) till det speciella intresset för att lära känna just Kanada.
Men tro nu inte att handlingen helt utspelar sig just där eller att man skulle få någon slags djupare insikt om landet - nyfikenheten väcks dock ytterligare för att ta reda på mer kring Kanadas historia och utveckling.

Dessförinnan får vi också lov att passera första delen (d.v.s halva boken), då själva bankrånet äger rum. Uppfattade under första delen handlingen som väldigt "pratig", lite så där som man säger; seg, de avgörande händelserna tycks aldrig komma riktigt till skott någon gång. Men håll ut! Del två och del tre binder ihop det hela till fulländning och man kan då inte annat än hålla med den säljande kommentaren från Svenska Dagbladet som är tryckt på bokens framsida: "Det är synd om alla som inte läser den." (Daniel Sandström, SvD). Mer om boken kan man läsa där.

För att nämna lite om handlingen: Berättarrösten tillhör Dell Parsons i nutid och handlingen i berättelsen rör sig (förutom korta släkthistoriska tillbakablickar) från tiden i Great Falls, Montana, i början av 60-talet, tiden strax innan hans föräldrars bankrån och tiden som därpå följde och som förde honom till Saskatchewan, Kanada. Det blir en berättelse om hur han som 15-åring fick uppleva ett högst ovanligt levnadsöde och med en slags inre styrka klarar sig igenom förluster, övergiven utsatthet, mörker och grymhet. Mycket otäcka händelser inträffar i unge Dells liv som kantas av otrygga relationer till udda, labila och tidvis skrämmande personer i den omgivning han tvingas in i. Det är också en berättelse där han i detalj beskriver sin far, mor, tvillingsyster, Amerika i ett tidsperspektiv, liksom då lite även om Kanada. Berättelsen binder ihop ett då med ett nu.

Beskrivning hämtad från Bokus:
"Richard Ford tar oss med till amerikanska Montana och de kanadensiska prärietrakterna kring Saskatchewan. Året är 1956 och valkampanjen mellan presidentkandidaterna Nixon och Kennedy pågår för fullt.

Ett flertal händelser leder fram till att makarna Parsons genomför ett bankrån. I centrum för boken står deras barn, tvillingarna Dell och Berner. Bankrånet är bara början på en resa som bland annat kommer att innehålla tre mord, och mystiska transporter av stulet kött inom armén.

Kanada är en historia om människans mörkaste, starkaste och mest gåtfulla drivkrafter. En mästerlig berättelse av Richard Ford som främst är känd för sina romaner Sportjournalisten, Som landet ligger och Självständighetsdagen."

Avslutningsvis kan jag bara tillägga: Läs den!

Betyg:
* * * * *

söndag 19 oktober 2014

En smakebit på søndag: Kanada



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av andras små textcitat ur böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på en sådan smakbit. Inspirera och bli inspirerad.

Denna gång vikarierar Astrid Terese på bokbloggen Betraktninger, så det är naturligtvis dit vi beger oss för att ta del av detta söndagsnöje.

En bit in på del två är nu läst av "Kanada", Richard Ford. Dell 15 år har ensam hamnat i Kanada efter att föräldrarnas bankrån splittrat familjen. Dell minns senare tillbaka på tiden innan, under, efter, det att brottet begicks. Han berättar sin historia om svek, förlust och om sitt utsatta levnadsöde som följde på incidenten. Men mitt upp i allt förnimmer man en röd tråd av optimism, om att alla svårigheter går att övervinna, och killen som fogar sig till sitt öde verkar inte vara den som ger upp.

Har en känsla av att det av många kan uppfattas vara en sådan där bok som man nästan inte kan släppa, förrän man får veta hur det kommer att gå för huvudpersonen. Så här är smakebiten (Dell befinner sig i Kanada - det är jaktsäsong i oktober) som jag säkert med gott samvete kan skriva ner, utan att det avslöjar alltför mycket:

"Jag måste själv vara försiktig när jag flyttade bulvanerna, eftersom Jägarna sköt på allt de trodde sig se eller höra. Folk hade förolyckats. Charley hade blivit träffad av grovt hagel och hade ärr. Han tillät bara att gevären laddades när han gav signal - men det fanns alltid "artillerister" och de var de farliga. Jag hade ansvar för att rapportera de Jägare som verkade berusade - men de hade alla suttit i hotellbaren och druckit till sent på kvällen dagen innan, så jag kunde förvänta mig att de luktade sprit. Jag skulle också rapportera om någon verkade illamående eller ha svårt att gå eller röra sig, eller hanterade sitt vapen vårdslöst. Charley kontrollerade att vapenlicenserna var giltiga och bestämde när jakten började och slutade - när solen stod högt och gässen kunde se marken."


onsdag 15 oktober 2014

"Little Bee" av Chris Cleave

Little Bee
Chris Cleave
Handling: Unga Little Bee flyr Nigeria efter traumatiska händelser och hamnar på en flyktingförläggning utanför London som illegal flykting. Efter två års inlåst tillvaro där slipper hon ut under okonventionella former tillsammans med några andra flickor som papperslös flykting. Utan vare sig pengar eller kontakter bestämmer hon sig för att söka upp det engelska par (journalister) som hon under sin sista tid i hemlandet mött på en strand under en dramatisk situation. Den engelske mannens körkort och visitkort hamnade då i hennes hand och gör det möjligt för henne att återfinna paret i det nya landet. Den hon möter blir (som vi från början får veta) Sarah O´Rourke, nybliven änka och hennes tvååriga son Charlie.

Berättarjaget växlar mellan Little Bee och den mondäna Sarah.

Läser med stor behållning kapitlen med Little Bees berättarjag. Kapitlen med Sarahs berättarjag imponerar långt ifrån på samma vis och man kan till en början känna en viss irritation över Sarahs ouppmärksamhet inför sonens behov av uppmärksamhet, onödiga beskrivningar kring hennes arbete på ett ytligt tarvligt modemagasin och hennes otrohetsaffär som beskrivs in i minsta detalj. Kanske är det av författaren tänkt att utgöra en skarp konstlad kontrast till den naturligt äkta Little Bees skrämmande verklighet, som består av att var utveckling kan leda till en hårfin skillnad mellan liv och död?

Jag har inte alls svårt att föreställa mig att verkligheten skulle kunna se ut på liknande sätt för många av de som tvingas fly och orsakerna till varför de sen skickas tillbaka till en säker död. T.o.m. när det gäller ensamkommande barn. I denna berättelse handlar det om multinationella oljebolag som inte skyr några som helst medel för att driva bort bofast befolkning från Nigerias landsbygd. Det är rått och brutalt, utan särskillnad begås folkmord, förföljelse och utrensning för att eliminera alla vittnesmål om vad som hänt. Området uppmärksammas därför inte som riskområde i västvärldens ögon och enligt det västerländskt inskränkta sättet att se det blir människorna som flyr för sitt liv endast till lycksökare i det nya landet. Tyvärr tror jag det är skrämmande realistiskt.

Genom kloka Little Bees tankar får vi en så härlig på pricken beskrivning om hur en kulturkrock kan upplevas med en god iakttagelseförmåga. Man får en ganska klar bild av hur avhumanisering av flyktingar kan uppstå, den tragiska fördomsfullheten bland människor i det nya landet och den oerhörda utsatthet flyktingbarn kan drabbas av. Med sorg, empati och en rejäl dos underbar humor med glimten i ögat berättar hon sin historia ur sitt perspektiv och själv tycker jag det då är så där riktigt, riktigt bra!

En rörande (och samhällskritisk) bok att bli berörd av - gå inte miste om den.

"Ni har faktiskt lämnat kvar en mängd saker hos oss som ni inte längre har användning för. När ni tänker på min kontinent, tänker ni kanske på vilda djur och växter - på lejon och hyenor och apor. När jag tänker på den, så tänker jag på alla de trasiga maskinerna, på allt som är utslitet och söndrigt och utspritt och sprucket.
Jo, vi har lejon. De ligger och sover på taken till rostiga containrar. Vi har hyenor också. De biter sönder skallarna på de män som var alltför långsamma för att springa ifrån sina egna trupper. Och aporna? Aporna finns i utkanten av byn, de leker ovanpå ett berg av gamla datorer som ni skickade hit, för att vi skulle ha nytta av dem i skolorna - i de där skolorna där det inte finns någon elektricitet." 
Ur "Little Bee av Chris Cleave (sid. 216-217)

Betyg: 5/5

tisdag 14 oktober 2014

"Den nionde insikten" av James Redfield

Den nionde insikten - The Celestine Prophecy
James Redfield
Det började ganska bra, trodde eventuellt det kunde bli riktigt spännande och intressant, men ibland bedrar man sig. Läste igenom hela boken, men kan inte känna att det är en bok jag skulle rekommendera, inte ens för de nyandligt sinnade (vilka man kan ana menades ha varit själva "målgruppen" av läsare, då år 1993 när den först publicerades).

Att boken skulle ha växt till att bli en regelrätt kultbok kan vara lite svårt att förstå. Men samtidigt fanns det nog så där på den tiden, inför ett nytt årtusende, ganska många fritt svävande tankar och idéer om hur den kommande tiden skulle bli. Tänk så mycket fantastiskt fantasifull fiktion detta millennieskifte och tiden därefter egentligen skapade!

Men med facit i hand, hur mycket "medvetandeförändring" blev det, egentligen? Allt rullar på som förut; mycket pengar är fortfarande ett bevis på maktfullkomlighet, människor tycks fortfarande sträva efter de materiella värdena som om devisen "den som har flest prylar när den dör vinner" fortfarande var högst aktuell, trakasserier i stort och smått förekommer i skiftande miljöer där omkringvarande vänder bort blicken, folk flyr som aldrig förr krig och elände när mäktiga män söker vinning genom våld, naturvärden och klimatförändringar har ett försvinnande litet utrymme i den politiska agendan. Så var det, så är det, så kommer det alltid att förbli? Nej, det är klart, visst hoppas man på bot och bättring, är det något här i världen som man tycker sig tro kommer att förbli, så är det väl just: Hoppet.

I den nionde insikten handlar det om nio gamla dokument från den mystiskt utplånade mayakulturen som bl.a. huvudpersonen är inbegripen i att finna och lära av för att nå en högre andlig visdom samt kunskap om hur vår gamla värld skall komma att överleva människan. Bokens "andliga lära" tycks ämnas nötas in hos läsaren genom grundliga repetitioner. Den är skriven i en utpräglad jag-form som blir ganska tröttsam i längden. Själva äventyret (som i den miljö den utspelas faktiskt kunde ha varit riktigt spännande) dväljs tyvärr i all pratig "undervisning". Fastnade hela tiden, tanken svävade ibland bort mot annat när det blev tråkigt och stycken fick läsas om.

Visst finns det även uppföljare till den här boken. Även en tionde och elfte insikt finns för den som är intresserad, liksom en filmatisering av den nionde. Tror dock jag själv står över.

Betonar som vanligt att åsikterna bara är mina egna och att vi ofta har väldigt olika smak när det gäller böcker. Är övertygad om att författaren lagt ned stor möda på denna bok som visade sig bli en sådan mäkta populär bestseller och att många säkert även fortfarande skulle uppskatta samt ha behållning av att läsa den ännu.

Betyg:
* *

söndag 12 oktober 2014

En smakebit på søndag: Den nionde insikten



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av andras små textcitat ur böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på en sådan smakbit. Inspirera och bli inspirerad.

Mari ställde denna gång även frågan om vi hade läst några bra romaner som handlar om tiden runt eller under andra världskriget. "Anne Franks dagbok" är väl den omedelbara tanken, även om det inte är någon fiktiv roman utan en helt verklig dagboksberättelse och på så vis en autentisk upplevelse att läsa, såväl för vuxna som för ungdomar. Ett helt annat perspektiv kan man få genom boken "Vid avgrunden" av Gitta Sereny, där Franz Stangl (en av de fyra män som styrde över utrotningslägren) under sin fängelsevistelse blir intervjuad av journalisten Gitta Sereny. Inte heller det någon fiktiv roman, men en fruktansvärd berättelse om en fruktansvärd tid och som ställer frågan om hur människor kunde förvandlas till instrument för en sådan helt ofattbart gränslös ondska?

En smakebit på søndag kommer däremot naturligtvis från pågående bokläsning och det handlar från mig då om en textsnutt ur James Redfields actionroman "Den nionde insikten - The Celestine Prophecy", som lär ha varit något av en "kultbok" på 90-talet (men som jag tycks ha missat av någon outgrundlig anledning). Föga aktuell idag alltså, men trots det spännande.

I bokens andra kapitel (sidan 28) befinner sig huvudpersonen på en plötslig oplanerad resa med flyg till Peru och historikern Dobson förklarar "den andra insikten":

[...]Men det som verkligen är viktigt är världens sätt att se på varje historisk period, vad människor kände och tänkte. Det tog mig lång tid att förstå det. Historia bör ge kunskap om det längre sammanhang inom vilket våra liv utspelar sig. Historia är inte bara den tekniska utvecklingen, det är också utvecklingen av tanken. Genom att förstå verkligheten för de människor som fanns här före oss, kan vi förstå varför vi ser på världen som vi gör och vad vårt bidrag är till ytterligare framåtskridande. Vi kan så att säga sätta fingret på var vi kommer in i civilisationens längre utveckling och det ger oss en känsla av vart vi är på väg."
Han avbröt sig och lade sedan till: "Meningen med andra insikten är att ge exakt den här sortens historiska perspektiv, åtminstone från vårt västerländska sätt att se.[...]



Boken skall även ha blivit äventyrsfilm 2006 (åldersgräns 15 år):




fredag 10 oktober 2014

"Hur man botar en fanatiker och om att skriva" av Amos Oz

Hur man botar en fanatiker och om att skriva
Amos Oz
Blev tvungen att sticka emellan en återläsning av denna utmäkta bok av Amos Oz - värd att återkomma till då den har ett så enormt värdefullt innehåll som alla kan ha nytta av. Långt ifrån alltid kan man tänka sig hålla med om åsikter så fullkomligt som man gör då författaren i Hur man botar en fanatiker så klokt och klart redogör för sin syn på ständigt aktuella problem med fanatism och brist på tolerans.

Det handlar inte bara om konflikten mellan Israel och Palestina, även om det är just den (och hans uppväxt i Israel) som slipat denne författares tankar om just fanatism till en kristallklar skärpa.

Läste för ett tag sedan på en bokblogg (det finns så enormt många härliga sådana att upptäcka) om ett seminarium på senaste bokmässan (bör kanske tillägga att jag själv aldrig varit på en sådan) som handlade om att män med makt inte på samma vis som förr anser skönlitteratur, eller övrig litteratur i form av böcker, vara till någon nytta. Är nog av den åsikten att många av dessa maktens män skulle må bra av och fatta bättre beslut om de dock tog sig den tiden för läsning. Skulle säkert nyansera deras sätt att tänka. Något man verkligen kan hoppas på är att alla med politiska ambitioner och makt (eller strävan mot makt) i sådana fall försöker läsa Amos Oz lilla bok (85 sidor hinner väl alla med - även den mest upptagne?).

Funderade på vad jag skulle välja att citera ur denna bok i detta inlägg. Men det fanns alldeles för mycket klokt och allt ville ställa sig först i kön. Så det enda raka för att locka till att upptäcka samt läsa boken, får bli ännu ett: Har du inte redan läst den? - Läs den! Har du läst den för flera år sedan? - Gör som jag; läs om den!

Om boken är slutsåld på de vanligare inköpsställena finns boken alltid att köpa här (Teskedsorden).

Betyg:
* * * * *

Hur man botar en fanatiker
Amos Oz



måndag 6 oktober 2014

"Händelser vid Kirkston Abbey" av Patrick Redmond

Händelser vid Kirkston Abbey
Patrick Redmond
En blivande favoritförfattare? Ja det är mycket möjligt! Efter att ha läst "Händelser vid Kirkston Abbey" av Patrick Redmond var jag tvungen att ta reda på: Vad är detta egentligen för författare? Det här var bara så bra. Spännande, läskig, inlevelsefull och "pseudo-autentisk" fiktion. Älskade det!

Började ta reda på lite mer och förstod varför detta var så bra. Av Patrick Redmonds egna tre samtida författarfavoriter fanns Stephen King och Ruth Rendell (kan ju bara nicka och hålla med vad gäller dessa). Läs om författaren här.

"The Wishing Game", som boken heter på originalspråk, är en debutantbok - verkar ha en förmåga att gilla precis sådana. Detta är en psykologisk thriller och handlingen utspelar sig på 50-talet i en engelsk internatskolemiljö. Händelseförloppet upplevs/beskrivs delvis utifrån olika elever och lärares tankar. Handlingen tar olika vändningar och det blir aldrig tråkigt. Spännande från början till slut. Har tidigare skrivit lite om boken i föregående inlägg här på bokbloggen ("en smakebit på søndag"), en beskrivning och textsnutt ur bokens inledande del (London 1999) finns att läsa där. I slutet återkommer man naturligtvis till nutid (-99), där journalisten och den okände äldre mannen (avslöjar naturligtvis inte vem det är! - det får ni ta reda på själva) avslutar den bandade intervjun om händelserna vid Kirkston Abbey.

Varnar för att man inte får mycket annat gjort så länge man håller på och läser denna bok - synnerligen svår att lägga ifrån sig.

Två andra böcker utgivna på svenska av samma författare: "Ögonsten" och "Marionetter".

Måste bara (innan jag avslutar denna lovsång) ta med ytterligare några utdrag ur boken:

"I dörren stod Courtney och Fisher och glodde ilsket på honom. De var nior som han själv, men gick i en annan klass. Jonathan mumlade en ursäkt och försökte tränga sig mellan dem.
"Han lipar!" tjöt Courtney.
"Det gör jag inte alls." Jonathan gjorde ett nytt försök att tränga sig ut.
Men nu stod Courtney mitt framför honom och blockerade vägen. Han var en lång pojke, ett råskinn med enorma öron som stod rätt ut från huvudet. "Han lipar!" skrek han. "Kolla!"
"Det gör jag inte alls", upprepade Jonathan. Hans hjärta började skena igen. Han kunde känna att förstaringarna stirrade på honom. De hade totalt glömt bort sina arbetsuppgifter och deras ögon lyste inför möjligheten av en blodig batalj mellan niorna. Han gjorde ett tredje försök att tränga sig förbi Courtney.
Men Courtney blockerade fortfarande vägen. Hans små grisögon betraktade Jonathan med en blandning av förakt och ondskefull munterhet. Han hade också noterat att de hade publik och var inte sen att börja spela för galleriet. "Det gör du väl visst det!" sa han och knuffade till Jonathan så att han snubblade bakåt och krockade med bordet där åskådarna satt likt gamar och bara väntade på dödsstöten. "Vad grinar du för, din lilla mes?"
"Lämna honom i fred", sa en röst bakom Jonathans rygg.
Richard Rokeby hade kommit ut ur alkoven och stod och tittade på dem."
(Sidan 56; "Händelser vid Kirkston Abbey")

Man kan riktigt tänka sig in i det otäcka med att det i denna fiktiva internatskolemiljö inte finns möjlighet att ens känna sig fredad på natten:

"Han väntade på rösterna, på viskningarna, på ljudet av deras rörelser när de smög fram mot hans säng.
Men han hörde inget. Det var bara mörker och en förväntansfull tystnad som hängde över honom likt ett åskmoln.
Han hade gjort rätt. Han var inte rädd.
Han hörde hur hans hjärta tickade likt en klocka i bröstet, tickade fram sekunderna som blev till minuter, till en kvart, en halvtimme. Och fortfarande var där bara tystnad.
Han låg orörlig i sängen. Väntade. Och inne i hans huvud pickade en ensam tanke mot skallbenet, likt en fågel fångad i en bur:
Jag är rädd, jag är rädd, jag är så rädd...
Han vaknade med ett ryck."... 
(Sidan 86; "Händelser vid Kirkston Abbey")

Detta är en sådan där "nagelbitare" som gör att man ofta känner att snart, mycket snart, kommer något riktigt förfärligt att hända... snart...

...och det gör det!

Betyg:
* * * * *

söndag 5 oktober 2014

En smakebit på søndag: Händelser vid Kirkston Abbey



Så var det då återigen dags att delta med en smakebit på søndag.

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av andras små textcitat ur böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på en sådan smakbit. Inspirera och bli inspirerad.

Mitt val av smakbit kommer från "Händelser vid Kirkston Abbey", Patrick Redmond. Detta var ett sådant där oplanerat impulsval av bok (med av mig tidigare oläst författare) och lockelsen bestod av en tilltalande baksidestext. Så här på sluttampen kan jag lugnt konstatera att denna psykologiska thriller verkligen än så länge är så otroligt spännande såsom det utlovades, t.o.m över förväntan.

Handlingen utspelar sig i huvudsak på 50-talet vid en internatskola i England. Tänker mig nu boken som en sorts korsning mellan Jan Guillous "Ondskan" och en för Stephen Kings romaner så karaktäristisk ungdomsskildring. En studie i ondska, rädsla, utsatthet och hämnd. Inledningsvis får man dock möta den unga journalisten som försöker göra sitt livs scoop, genom avslöjanden kring en incident som inträffade 40 år tidigare på skolan vintern 1954, en händelse som sedermera tystades ner av både polis och media.

Just från början av boken (sidan 18) förs dialogen mellan journalisten och den ännu okände äldre mannen:

"Jag vill höra vad det var du berättade för biskopen. Jag vill veta vad som egentligen hände på Kirkston Abbey."
Lågorna i öppna spisen fick skuggorna att dansa över mannens ansikte när han såg på honom. Hans vrede hade lagt sig, ersatts av sorg och stor trötthet. "Det hände för mer än fyrtio år sedan. Det tillhör det förgångna."
"Så fan heller! Hur många brottsfall har retat allmänhetens nyfikenhet och fantasi på samma sätt? Det har samma dignitet som Brady och Hindley och Mary Bell. Och det beror till stor del på fotografierna. De är chockerande än i dag. Ondskan förklädd till barnslig oskuld. Varenda människa känner igen dem - till och med folk som jag, folk som inte ens var födda när det hände."
Mannen skakade på huvudet. "Det tillhör det förgångna. Låt det stanna kvar där."
"Det kan jag inte. Det här är mitt livs stora scoop. Om jag avslöjar hemligheten kommer varenda tidning att vilja ha mig. Det skulle göra mig till landets mest berömda journalist."
"Och det är det du är ute efter? Framgång? Erkännande?
"Ja, det kan du ge dig på. Jag har väntat länge. Jag har varit journalist i tio år och bara skrivit om ålderdomshem, bröllop, kommunfullmäktigesammanträden, all den där skiten som ingen annan vill befatta sig med."

När nu bokens sista del nåtts hittar man på alla möjliga anledningar att få fortsätta läsa. Ja, ni kanske förstår... :)



onsdag 1 oktober 2014

"Kära Agnes!" av Håkan Nesser


"På det stora hela var det en lyckad begravning.
Förmiddagen hade varit gråsint och vindlös, men när vi kom ut till graven hade solen brutit igenom molntäcket och kastade skeva knippen av ljus genom almarnas gulnande lövverk.
Erich skulle ha tyckt om det. Höst. Himlen som plötsligt lyfte och lämnade skärpa i luften. Klart utan att vara kallt. Åkrarna ner mot Molnar skördade men ännu inte upplöjda. En bonde som eldade ris på avstånd."

Kära Agnes!
Håkan Nesser

Nessers skarpa och klara beskrivningar har lika stor skärpa och klarhet som den där höstdagen i inledningen av "Kära Agnes!". Det handlar om en sorts brevroman mellan två barndoms-"vänner", två gemena damer i 40-årsåldern som kan tyckas ganska befriade från både moral och förnuft. Efter den enes begravning av maken startar en brevväxling dem emellan där de helt iskallt planerar ett mord på den andres make. Men det hela tar till sist en oväntad vändning. Väldigt överraskande kan jag lova.

Denna boks handling fick mig komma att tänka på filmen från 1951; "Främlingar på tåg" (Alfred Hitchcock). Det var ju en förbaskat bra film!

Betyg:
* * *

"Liseys berättelse" av Stephen King


"Jag skall ropa hem dig."

Lisey Landon, änka sedan två år börjar försöka ta tag i kvarlåtenskapen efter sin avlidne make, den firade bästsäljarförfattaren Scott Landon. Bit för bit nystas det förflutna upp, parets förflutna och framförallt Scotts förflutna, hans barndom.

Liseys berättelse
Stephen King
Som vanligt med Kings böcker är det riktigt konstigt... men konstigt på ett sådant där trollbindande sätt, som bara kännetecknar hur det är att läsa en roman av just King.

Detta är dock ingen bok man har lust att föreslå som förstabok om man inte tidigare läst något av författaren. Omisskännligt är det annars (hur konstigt det än är), t.ex. den där värmen som lyser igenom. Trots ett tidvis otroligt fult språk (men ibland även otroligt vackert!) i den här boken, kan man inte låta bli att tycka om den ändå, p.g.a bland annat just den där värmen (trots allt). Med tanke på språk tror jag den här boken med fördel och bättre behållning skulle läsas på originalspråk.

Smaken är olika, men skulle jag citera en bit text ur Liseys berättelse, väljer jag självklart något otroligt vackert (istället för något otroligt fult):

..."Det behöver ingen tala om för henne; hon känner det in i märg och ben, liksom hon i märg och ben vet att Scotty har pratat om den här platsen i sina föreläsningar och skrivit om den i sina böcker i åratal.
Hon vet också att det här är en vemodets plats.
Det är dammen dit vi alla går för att dricka, simma och fånga småfisk från strandkanten. Det är även dammen där enstaka djärva själar ger sig ut i sina bräckliga träbåtar för att fånga de stora fiskarna. Det är livets damm, fantasins bägare, och hon får för sig att olika människor ser olika versioner av den, men med två olika saker gemensamt: den ligger alltid ungefär en kilometer in i Älvaskogen och den är alltid sorglig. För den här platsen har inte bara med fantasin att göra. Den har också att göra 
(ge upp)
med väntan. Att bara sitta ... blicka ut över drömska vatten ... och vänta. Det kommer snart, jag vet det. Men man vet inte exakt vad och så går åren.
Hur kan du veta det, Lisey?"

Efterordet var också bra... som vanligt. Liseys berättelse finns även på cdon. Nu ser jag bara fram emot nästa bok i mina "Tre-på-tre": "Sömnlös". Och därefter den förbokade "Väckelse" som kommer i november. Två King för årets sista två månader - inte så dumt för en som återupplivat intresset för den här amerikanska författarens strålande skräckromaner.

Betyg:
* * * *