onsdag 7 januari 2015

"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Pepparkakshuset
Carin Gerhardsen
Detta var en sådan bok som jag inte riktigt visste om det gick att fortsätta härda ut att läsa eller ge upp. Härdade ut, inte mer än så, för detta var inget för mig. Ogillade helt enkelt det övermått av vidriga våldsskildringar med riklig förekomst av tortyr och förnedring denna kriminalroman bjöd på.
Har själv inte valt att läsa denna bok, utan det var helt enkelt en sådan som kommit till mig på annat sätt (så förväntningarna var på så vis heller inte särskilt höga).

Visade sig att detta handlade om sedan barndomen traumatiserade mobbingoffer (mördare) och tidigare mobbare (mördade). Offermentaliteten i bägge riktningar svämmar över i denna deckare på ett rätt outhärdligt sätt.

Det känns osannolikt att trakasserier av jämnåriga (oavsett hur traumatiskt det nu är), som inträffat vid dagisålder, kan få en människa med våldsam läggning på 40+ att begå bestialiska mord på sina tidigare plågoandar. Att ett mobbat barn kan växa upp till en monstruös seriemördare känns alltså för mig overkligt. Att den som i barndomen njuter av att plåga andra har bristande empatisk förmåga även som vuxen, det kan jag köpa, men tvärtom? Nej, har själv svårt att föreställa mig det. Däremot, för att finna något som känns realistiskt, ligger det mycket i att vissa vuxna i barns närhet (dagis, skola) väljer att inte gripa in, trots att de är väl medvetna om terror som utspelas mellan barn. Anledningarna till detta kan man ju sia om.

Den förmodade mördaren antas läsaren på en gång få kännedom om från början, det känns fel och konstigt fram till slutet där "överraskningsmomentet" (hur överraskande man nu tycker det är?) väntar, med ytterligare grymheter i form av ett övermått våld.

Pepparkakshuset är den första romanen i "Hammarbyserien" med kriminalkommissarie Conny Sjöberg, vars karaktär uppfattas ganska positivt i motsats till kollegor som beter sig slarvigt och ansvarslöst. En parallell historia kring en av dessa personer (Petra) får uppta en stor del av utrymmet och irriterar. Oviktig information, utan betydelse för handlingen, förekommer också som ett klart irritationsmoment, som t.ex. den långa utläggningen om kriget i Libanon eller den där noggranna beskrivningen av konsten att laga tapenade tillsammans med barnen. *suck*

Detta är Carin Gerhardsens deckardebut och fler böcker har publicerats sedan denna. Har själv dock inget större intresse av att läsa ytterligare än denna. Visst bör man alltid försöka ge en andra chans (ibland rentav en tredje) men blev helt enkelt tillräckligt avskräckt efter detta.

Många har hyllat denna deckare och ansett den helt otroligt bra, så till sist är det återigen viktigt att påpeka att vad jag här ovan tycker, inte alls behöver vara av betydelse för vad just du tycker! :)

Betyg:
*

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)