onsdag 27 maj 2015

"De ickesynliga" av Fredrik Härén

De ickesynliga
Fredrik Härén
Efter att ha läst ungefär halva boken De ickesynliga av Fredrik Härén skrevs ett tidigare inlägg här på bloggen: En smakebit på søndag. Nu när sista sidan är läst infinner sig en ganska dålig, bitter eftersmak, inte det att boken skulle anses bäst oläst, inte så, men det blir svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som stör mig. Kan inte låta bli att jämföra med den tidigare lästa bästsäljaren Den nionde insikten av James Redfield, som jag inte blev så där värst förtjust i heller, p.g.a den undervisande och föreläsande formen. Antar att Härén med sin idéroman vill föra fram sitt budskap genom att skapa aha-upplevelser, lite på liknande sätt som Redfields roman.

Som vanligt: allt är inte dåligt, men allt är heller inte bra.

Börjar med det som uppfattades positivt, och till det räknades första halvan av boken, där man på ett ganska fantastiskt sätt riktigt levde sig in i den där märkliga fantasivärlden som beskrivs. De citat som sen inleder varje nytt kapitel är bara för underbara och höjer upplevelsen betydligt. För en idéroman gäller att det som är angeläget för författaren tydligt blir markerat och det råder liksom ingen tvekan om att detta just är en sådan roman - på så vis får man vad som utlovas. När jag sen tittar på bokkaraktärerna kan man inte låta bli att kommentera "Daniel"... Kan precis nu inte komma på någon karaktär som skapat sådana enorma antipatier hos mig som just Daniel, han blir på något vis för mig all mänsklighets dumhet personifierad. Syskonen Alexs och Daniels avoga sätt att förhålla sig till Daniels maka Filippa (som så förtvivlat försöker vara vänlig och sammanhållande) gör mig också otroligt upprörd. Så visst blir man känslosamt engagerad av den här boken - inget tu tal om saken!

Vad som uppfattades mindre positivt blev mer uppenbart i senare delen av boken. När ickesynligheten alltmer visar sig vara rent fysiskt påtaglig tillkommer berättelsens svårigheter att fungera, det hela börjar halta betydligt och vissa krystade kryckor tillförs, då historien börjar vackla betänkligt. Känns fullt naturligt när sådana reparationer införs varsamt och smidigt så de knappt märks i en fantasy, men här märks de så väldigt väl, tyvärr.
Det blir alltför mycket föreläsning över det hela för min smak. Vissa tankegångar känner man sig mycket positivt inställd till (vad gäller t.ex. ifrågasättandet kring människans förhållande till naturen), samtidigt som andra tankar får mig att reagera negativt, däribland synen på sjukdom/handikapp, som är bristfällig och ibland gränsar till respektlöshet. (Det är lätt att vara präktig om man inte är prövad). Till exempel kan ges ett samtal mellan Alex och Adam som handlar om de ickesynliga. För att inför sina medpassagerare under en flygplansresa dölja vad de egentligen talar om låtsas Adam vara präst, pratar om änglar när han egentligen menar de ickesynliga. Adam har just berättat att de ickesynliga inte behöver läkare:

"Inga läkare? Men kan änglar inte bli sjuka?"
"Jo, men de blir det inte så ofta, och därför behövs färre läkare. En läkare lagar människor som har gått sönder. Men för att något ska kunna lagas måste det först gå sönder. De har istället underhållare, personer som ser till att änglarna sköter om sin kropp och själ för att undvika att gå sönder."
"Och då blir man inte sjuk, menar du?"
"En bra maskinist kan laga sin maskin när den är trasig. Men en riktigt god maskinist sköter om sin maskin så den inte går sönder. Istället för läkare har de servicetekniker."
"Sedan när började du prata i metaforer?"
"Vi präster pratar ofta i metaforer." Adam blinkade till mot Alex.
(Hämtat från sidan 276 i "De ickesynliga" av Fredrik Härén)

Även en riktigt god maskinist som sköter om sin maskin kan bli sjuk eller få en funktionsnedsättning, framförallt är levande varelser inga maskiner, och de kan definitivt inte alltid helt enkelt bli "lagade" av läkare (fantastiskt dumt). Tänk om allt vore så enkelt! Blir alltid lika ruskigt illa berörd när sådana här föreställningar dyker upp emellanåt (trångsynt).

Helhetsupplevelsen blir, trots det mindre positiva, att jag faktiskt inte ångrar att boken lästes (trots att den gjorde mig både arg och irriterad) och dessutom rekommenderar andra att läsa den (konstigt nog). Men vad skall jag uppge för genre? Egentligen ingen aning! På bokus uppges "deckare", men det förstår jag inte alls hur det skulle kunna vara...


Betyg:
* *


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)