fredag 14 augusti 2015

"Bröderna Karamazov" av Fjodor Dostojevskij

Bröderna Karamazov
Fjodor Dostojevskij
Nej, nyutgåvan från Modernista har inte kommit ut än (när detta skrivs). Preliminärt utgivningsdatum den 15 september. Men ack ja... kunde inte hålla mig, detta var ju sen även den bok som jag valde företrädesvis att läsa i sommarens klassikerutmaning. Tog fram mitt gamla ärrade exemplar ur bokhyllan...

Läste boken första gången då den kom ut i Staffan Dahls översättning 1986 (när jag var 17 år) och tyckte den var rent fantastisk. Tänkte då - för nästan 30 år sedan - att romanen bara måste läsas om någon gång i framtiden, kanske när pensionsålder uppnåtts eller något ditåt... (ja, så där kan man kanske resonera när man är yngre). Varför vänta i kanske 20-30 år till? Klart den blev självklara valet då klassikerutmaningen dök upp.

Var den fortfarande fantastisk? JA! Är så tacksam för envisheten som följeslagare ibland, för Bröderna Karamazov (av Fjodor Dostojevskij) är TUNG, verkligt tung, inte bara materiellt med sina 850 sidor, utan även själva handlingen. Trots detta är helhetsupplevelsen, när man läst den klart, utan jämförelse så utmärkt bra. Att beskriva och bedöma vad som gör den här romanen så outstanding och återigen gör mig så lyrisk när jag läst den ännu en gång, eller när jag skall försöka förklara för andra vad som gör den så himla speciell... så svårt.

Visst har säkert en utmärkt översättning en del att göra med behållningen, men har inte varit med om någon författare som så magiskt lyckas levandegöra miljöbeskrivningar och personporträtt som den här ryska 1800-talsförfattaren. Man riktigt upplever interiörer och stämningar, hör och ser personerna framför sig när man läser. Det är magi!

Bröderna Karamazov är författarens sista verk, som kom ut 1880. Handlingen rör de tre unga bröderna Karamazov: den troende stillsamma Aljósja (Alekséj), den tvivlande, kyligt intellektuella Iván (Vánja) och den obehärskade känslosamma livsnjutaren Dmítrij (Mítja). Själva dramat cirkulerar så småningom kring mordet på deras far Fjódor Pávlovitj Karamázov - en riktig ruskprick...

I författarens förord benämns hans hjälte i berättelsen vara Alekséj. Denna lågmälda karaktär blev för mig också en sann fiktiv hjälte, både första och andra gången romanen lästes. En oförglömlig karaktär som med sitt behärskade lugn (men även handlingskraft) blir den som gjuter olja på vågorna bland alla sina överspända medmänniskor. Handlingen i övrigt är en sådan som griper tag, blir kuslig och skrämmande, ibland går dialogerna/monologerna på djupet och ibland blir de rent farsartade (eller komiska men beklämmande, med en allvarlig/sorglig underton). De sagor/hörsägner som berättas i berättelsen är ävenså minnesvärda, eller vad sägs om denna som berättas av Grusjenka, som för övrigt identifierar sig själv med den elaka käringen i sagan om en liten lök:

Sidan 388-389:
"Det var en gång en mycket, mycket elak käring och när hon dog, lämnade hon inte efter sig någon god gärning. Djävlarna grep tag i henne och kastade henne i en brinnande sjö. Men hennes skyddsängel stod och funderade, om den kunde komma på någon god gärning, som han kunde rapportera om till Gud Fader. Han kom på en sak, som han berättade för Gud: i sin trädgård, berättade ängeln, hade hon tagit upp en liten lök och gett till en tiggare. Och då svarade Gud ängeln: hör du, sade Han, tag den där löken och sträck ut den till henne i sjön och låt henne gripa tag i den så att hon kan dragas upp, och om du kan dra upp henne ur sjön med den, då får hon komma in i himmelriket, men om löken går sönder, då får hon bli kvar där hon nu är. Ängeln sprang bort till käringen och räckte ut löken till henne: håll i den nu, lilla gumman, ta i och dra bara. Och ängeln började försiktigt dra upp henne och hade nästan fått upp henne helt och hållet, men när de andra syndarna i sjön fick se att man höll på att dra upp henne, började alla gripa tag i henne, för att också de skulle bli uppdragna tillsammans med henne. Men käringen var mycket mycket elak och hon började sparka dem: 'Det är mig de ska dra upp och inte er, det är min lök och inte er'. Så fort hon hade sagt detta, gick löken sönder. Och käringen föll ner i sjön igen och där har hon legat och brunnit intill denna dag. Och ängeln grät och gick bort."

Det här är en roman som man måste låta få ta tid att läsa, man får vara beredd på att den är otroligt krävande, men det är absolut värt besväret!

Betyg: 5/5


1 kommentar:

  1. Den här boken har jag tänkt läsa vid något tillfälle.

    SvaraRadera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)