söndag 18 oktober 2015

"Den onda viljan" av Karin Fossum

Den onda viljan
Karin Fossum
Den onda viljan av Karin Fossum, är den nionde delen i deckarserien med kommissarie Konrad Sejer.

Fossums deckare brukar hålla mästarklass, men tyvärr tyckte jag själv inte lika bra om Den onda viljan, som tidigare böcker som lästs ur serien. Eftersom det handlar om en relativt kort roman (206 sidor) är det väl dock inte alltför bortkastad tid att ge den en chans ändå.

Så här beskrivs romanen och författaren av bokförlaget Forum:
"Karin Fossums bekanta poliser, Konrad Sejer och Jacob Skarre, ställs inför ett mysterium med ett underligt självmord. Tre unga män har åkt till en stuga vid en sjö i skogen för att umgås över en helg. En av dem, Jon, har tillfälligt lämnat det behandlingshem där han bor på grund av sin svåra ångest, och under en tur på sjön med vännerna Alex och Reilly kastar han sig plötsligt ur båten.
       Alex och Reilly påstår emellertid att Jon måste ha gått upp mitt i natten medan de sov och att de inte vet vart han tog vägen. Sejer och Skarre fattar dock misstankar när man efter en god stunds sökande i den närmaste omgivningen finner den icke simkunnige Jon i vattnet hundra meter från stranden.
       Det är uppenbart att den charmige och framgångsrike men till synes känslokalle reklammakaren Alex och den ovårdade och flummige Reilly, som arbetar som sjukhusvaktmästare och tar droger för att fly verkligheten, har någonting att dölja. De gjorde inget försök att rädda sin drunknande vän och så småningom framgår det att någonting fruktansvärt har hänt ...

Karin Fossum betraktas som Norges och en av Nordens främsta kriminalförfattare. Detta är den nionde romanen med kommissarie Konrad Sejer i huvudrollen. De åtta tidigare – bland dem Älskade Poona, Svarta sekunder och Mordet på Harriet Krohn – finns alla på svenska."

Som man kanske kan förstå, bara genom att läsa ovanstående, är detta en lite ovanlig handling för en kriminalroman. T.ex. så handlar det i Den onda viljan om mord som inte riktigt är mord, om skuldkänslor/samvete eller avsaknad av detta... När en deckare sen blir mer relationsroman än kriminalroman fungerar det inte alltid, så är det lite här.

Känner mig mest irriterad över de tre struliga och omogna karaktärerna som skall föreställa vara gamla vänner med varandra. Sen: Varför blanda in en stackars kattunge i handlingen? Bara avskyr när djur far illa! Karaktären Alex är ganska trovärdigt gestaltad - sådana falska personer finns ju faktiskt dessvärre i verkligheten också, där en charmerande yta och ett spelat uppträdande döljer ett samvetslöst och känslokallt inre. Gillade såklart sen att mödrarna Kim Van Chau och Ingerid Moreno blev sådana förtroliga väninnor som kunde luska ut de rätta förhållandena, stötta varandra och tala sig fram till ett sätt att hantera situationen.

Ganska okej och lättläst roman, inte vad man kanske klart kan tycka vara en kriminalroman dock.

Betyg: 2/5

Deltog i Spänningsutmaningen med denna bok för oktober månad. Övriga bidrag till den utmaningen kommer man senare att finna på denna länk.


3 kommentarer:

  1. Har läst 3-4 av Fossums tidigare böcker, annorlunda men bra. Ska fortsätta läsa serien.

    SvaraRadera
  2. Har läst någon bok av Fossum för länge sedan. Är sugen på att läsa fler.

    SvaraRadera
  3. Jag älskar Fossums böcker, kanske just för att de ofta inte följer mallen för kriminalromaner.

    SvaraRadera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)