fredag 18 december 2015

Sagan om den kloka Vasalisa

Det var en gång och det var ingen gång en mor som låg för döden. Sina sista ord gav hon sin lilla flicka Vasalisa och överräckte till henne en docka. Modern bad sin dotter fråga dockan om råd, då hon behövde hjälp eller gick vilse. En tid efter moderns död gifte fadern om sig. Vasalisas styvmor och hennes två döttrar plågade Vasalisa närhelst hennes far inte uppmärksammade vad som pågick. Vasalisa gjorde vad hon blev tillsagd och klagade aldrig. Hennes styvmor och styvsystrar blev allt elakare, ondare och hatade allt mer flickans uthållighet, tålamod och godhet. En vacker dag stod de inte ut längre och de släckte så avsiktligt elden i härden för att ha en anledning till att skicka Vasalisa till häxan Baba Yaga* för att hämta eld. Tanken var att gumman Baba Yaga skulle äta upp flickan, om hon ens nådde fram.

Efter att hela dagen varit ute till skogs för att hämta ved, kom så Vasalisa åter till stugan för att finna den sänkt i mörker. Oroad undrade hon vad som hänt, hur de skulle kunna laga mat och lysa upp i mörkret när det slocknat i härden. Styvmodern bannade Vasalisa för sin enfald, förstod hon inte att styvmodern var för gammal och styvsystrarna för rädda för att gå till Baba Yaga och be om glödande kol för att tända en ny eld på härden. Vasalisa gav sig av.
Det blev allt mörkare, skogen hukade sig hotfullt över den lilla flickan där hon gick fram, skogens nattljud skrämde henne. I förklädesfickan hade hon sin docka och kände att, bara hon klappade dockan en aning, kändes allt mycket bättre. Vid vägskälen gav dockan råd åt vilket håll hon skulle vandra och hon gav den en bit bröd, ty enligt moderns ord skulle Vasalisa ge dockan att äta då den var hungrig.

En vitklädd man på en vit häst kom galopperande och det ljusnade. En rödklädd man kom på en röd häst och solen steg på himmelen. Slutligen var Vasalisa långt om länge framme vid Baba Yagas koja, då kom en svartklädd man på en svart häst travande rakt in i kojan och det blev med ens den svartaste natt. Runt kojans gård fanns ett stängsel av benknotor och dödskallar, dessa lyste som av en inre eld och kastade kusliga skuggor runtom i skogsgläntan. De gula, höga och fjälliga hönsben som kojan var byggd uppå, gick omkring lite hit och dit eller gjorde små piruetter. Dörrarnas och fönsterluckornas reglar var av människors tå- och fingerben och som lås på den främre dörren satt ett svintryne med vassa betar. Vasalisa frågade sin docka om detta var den plats de sökte, och mycket riktigt hade hon hamnat rätt.
I nästa stund kom Baba Yaga flygande mot henne och undrade vad hon hade där att göra. Flickan framförde det hon skulle be om.
"Varför skulle jag ge dig eld?" snäste häxan.
Vasalisa frågade tyst dockan och svarade sen:
"Därför att jag ber dig."
"Så, du har tur du, för det var rätt svar. Men eld får du inte förrän du utfört de sysslor jag ber dig om och gör du inte dessa, ja då dör du flicka lilla", svarade Baba Yaga.
Baba Yaga la sig på sin säng och befallde Vasalisa ta ut maten ur ugnen. Av maten, som tycktes kunna ha räckt för tio personer, åt häxan upp nästan allt, lämnade blott kvar en fingerborg soppa och en liten brödkant till flickan. Därpå fick hon order av häxan att tvätta kläder, sopa gården och huset, laga mat, rensa bort dåliga sädeskorn ur en säck med säd, samt städa upp överallt. Häxan meddelade att när hon kom åter så skulle det bli inspektion av det utförda arbetet. Var hon då inte nöjd skulle hon äta upp Vasalisa. Baba Yaga flög iväg i sin kastrull. Det blev åter natt.

Vasalisa rådgjorde med dockan hur hon skulle bära sig åt för att hinna med alla dessa sysslor. Dockan menade att det skulle ordna sig, bara hon åt lite och sov en stund först. Vasalisa gav dockan att äta och somnade därpå. På morgonen därefter hade dockan utfört alla sysslor förutom matlagningen. Samma kväll var maten lagad och Baba Yaga kom åter. Gumman blev belåten, men ändå missbelåten, då inget fanns att kritisera. Strax därpå slog sig Baba Yaga ner och befallde sina tjänare att mala säd. Tre par händer dök upp ur intet, rispade och krossade sädeskornen, så att agnarna virvlade runt i luften liksom gula snöflingor. Häxan satt sedan och åt i flera timmar. Morgonen därefter gavs nya order att städa huset, sopa gården och tvätta kläder. Men inte nog med det, för på gården fanns en stor jordhög och i den fanns utspritt miljoner vallmofrön, denna ville Baba Yaga ha Vasalisa att sortera, noga och ordentligt, två högar; en hög vallmofrö och en hög jord, klart skulle arbetet vara till morgonen därpå.
"Var inte orolig Vasalisa, jag tar hand om det", viskade dockan, då flickan i sin förtvivlan bad dockan om råd. Vasalisa började med den omöjliga uppgiften, men då hon blev trött sa dockan att hon inte behövde fortsätta, utan skulle istället lägga sig för att sova, för allt skulle ändå ordna sig. Dockan tog hand om saken och allt var klart då gumman kom tillbaka. Återigen kallade häxan på sina tjänare, de tre par händerna dök upp, pressade olja ur vallmofröna, precis som hon gav order.

Under tiden Baba Yaga satt och smorde in sina läppar med isterflott från köttgrytan, bad Vasalisa om att få ställa en fråga.
"Gärna det", svarade häxan, "men kom ihåg att för mycken vetskap kan göra en mänska gammal i förtid."
Vasalisa frågande om den vita ryttaren på den vita hästen.
"Han, den förste, han är min dag", svarade häxan ömt.
Vasalisa frågade om den röde ryttaren på den röda hästen.
"Han är min soluppgång", svarade häxan.
På Vasalisas fråga angående den svarte ryttaren på den svarta hästen, svarade Baba Yaga:
"Den tredje, han är min natt".
"Jag förstår", svarade Vasalisa.
"Men se så, har du inte fler frågor att ställa", försökte häxan.
Vasalisa var på väg att fråga om de tre par händerna som dök upp då Baba Yaga kallade dem till sig för att utföra de tjänster hon beordrade, men då började dockan skutta runt i förklädesfickan, så Vasalisa sa istället:
"Nej mor, som mor själv menade, kan man åldras i förtid av för mycket kunskap."
"Du är visst ovanligt klok för din ålder du", sa häxan, "hur kan det komma sig?"
"På grund av min döda mors välsignelse", log Vasalisa.
"Välsignelse?! Här i huset vill vi inte veta av några välsignelser! Ge dig iväg!", skrek häxan och knuffade ut Vasalisa ur kojan.
"Detta skall du dock ha med dig!" sa Baba Yaga och tog en av dödskallarna med glödande ögon från stängslet, satte den sen på en käpp:
"Så där ja! Här har du din eld som du bad om, inte ett ord till, bara försvinn!"
När Vasalisa var på väg att tacka började dockan återigen skutta runt i förklädesfickan och hon gav sig istället tyst iväg. Dockan visade vägen hem. Det var natt och lilla Vasalisa rusade genom den mörka skogen. Ur dödskallen på käppen sprutade det eld ur alla håligheter och då flickans rädsla blev för övermäktig för denna hemska syn, önskade hon kasta den ifrån sig, men den sa då till henne att lugna sig, att inte vara rädd, bara fortsätta hem.

Då styvmodern och styvsystrarna såg ett guppande sken i skogsbrynet förstod de inte alls vad det kunde vara. Vasalisa trodde de för länge sedan hade blivit uppäten av vilda djur i skogen. När de snopna förstod att det var Vasalisa som klev över tröskeln, förklarade de hur besvärligt de haft det under tiden hon varit borta, de hade förgäves försökt tända en brasa på härden, men inte lyckats hålla elden vid liv. Vasalisa var lycklig över att komma åter till huset efter den farliga vandringen. Dödskallen på käppen följde varje rörelse som styvmodern och styvsystrarna gjorde, den brände sig in i dem, så när morgonen kom var de tre onda människorna förtärda till endast aska och sot.


* Baba Yaga är en skräckinjagande figur. Hon färdas i en kastrull med utseende som en mortel, denna flyger av sig själv och hon styr den med en åra liknande en mortelstöt, och spåren efter sig sopar häxan igen med en kvast gjord av döda människors hårstrån. Då Baba Yaga flyger fram, fladdrar hennes flottiga, långa hår efter henne som ett segel. Gummans långa haka möter den tillika långa krökta näsan, så de möts på halva vägen. På hakan hennes sitter ett smalt vitt bockskägg och vårtor som hon får på grund av att hon pysslar med paddor. De brunfläckiga fingernaglarna är tjocka och välvda, så långa och krökta att hon näppeligen kan knyta näven. En uppenbarelse att sent förglömma där i sagornas värld, i världen mellan världarna...


(Den riktigt gamla folksagan om den kloka Vasalisa berättas i Ryssland, Polen, de baltiska länderna, Jugoslavien och Rumänien.)


Föregående saga.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)