onsdag 28 januari 2015

"Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja" av Dmitrij Gluchovskij

Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja
Dmitrij Gluchovskij
"Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja" är den fristående fortsättningen av "Metro 2033 - den sista tillflykten". Går alldeles utmärkt att läsa just fristående, men visst tror jag det kan vara en klar fördel att ha läst föregångaren först. Vissa av karaktärerna och platserna återkommer. (Läs mer: Metro 2034 på smakebiten).

Tyckte verkligen om denna liksom föregående, och faktiskt till och med en aning ännu bättre. Väntar förstås sen tålmodigt på den tredje och sista boken i detta romanbygge. Kom bl.a på tre saker som säkert kan vara goda anledningar till varför jag tyckte så mycket om den här boken (liksom också den förra):

De filosofiska och mänskliga frågorna får ta mycket plats.

Det koncentrerade på individ/familj ersätts här av fler olika personers/gruppers öden som ofta sammanlänkas och påverkas av varandra,

...och sist men inte minst; det är mindre våldsamt än vad det brukar vara inom den här genren.

Därutöver är det ofrånkomligt att man upplever detta som en ganska väl utförd allegori, bra exempel är väl den över ringlinjen härskande "Hansan" med sin hårdföra marknadsekonomi. Dessutom ger de levande miljöbeskrivningarna känslan av att verkligen befinna sig där, under och över jord i Moskva, författaren förmedlar så väl den där tryckande stämningen som råder och längtan efter det som var innan katastrofen.

Metrokartan på pärmens insida finns även i den här uppföljaren och är något mer breddad, även så finns i denna en ordförklaringslista längst bak i boken (man behöver alltså alls inte vara särskilt insatt i det ryska för att förstå allt i texten).

Tycker själv att den här bokserien verkar kunna fungera bra som både som ungdoms- och vuxenlitteratur. Kort och gott kan jag väl för egen del sen inte direkt finna något man skulle kunna ogilla med Metro 2034. Ser bara fram emot att detta kan bli ett ännu mer finslipat författarskap med tiden, så vi som gillade dessa böcker får väl bara hoppas på ett fortsatt sådant efter den planerade fortsättningen; Metro 2035.

Betyg:
* * * *

måndag 26 januari 2015

Tematrio transportmedel


Denna veckas tematrio, presenterad av Lyrans Noblesser, rör olika sorters transportmedel. När det handlar om transportmedel är det sen ofta äventyr med i bilden, tre sinsemellan ganska olika äventyr kan man väl tycka dessa är:


Bil:


Stuvat piggsvin till lunch och en kyss av en hyena
Från Kap till Kap med
Christer Gerlach
Stuvat piggsvin till lunch och en kyss av en hyena
Suveränt underhållande berättat av en känd journalist om en äventyrlig ensamresa 1996 med bil från kap (Nordkap i Norge) till kap (Kap Agulhas i Sydafrika). Resan går genom 23 länder och 3 världsdelar, kartor illustrerar rutten och text kompletteras med ganska många foton.


Flodångare:


Mörkrets hjärta
Joseph Conrad
En välkänd klassiker som man egentligen inte behöver beskriva då säkert de flesta läst den. Men det handlar förstås om kapten Marlow med besättning på flodångaren yawlen Nellie som får stora svårigheter att ta sig uppför Kongofloden, på jakt efter den galna och grymma elfenbensagenten Kurtz.


Häst:


Hästen från Porten: ett österländskt äventyr
Carina Burman
Hästar används som transportmedel, tiden är mitten av 1800-talet och äventyret går genom öken, men även storstaden Konstantinopel. Ett försvinnande kräver sin utredning även i denna historiska deckare, som är den tredje boken med författarinnan Euthanasia Bondeson som huvudkaraktär.



söndag 25 januari 2015

Svårsmält citat och outhärdliga ordspråk


Goodreads bjöd idag på detta citat och medföljande upplysning:


"One cannot think well, love well, sleep well, if one has not dined well."

Virginia Woolf 


När Virginia Woolf (född den 25 januari 1882) återhämtat sig efter ett nervsammanbrott, som uppkom kort efter hennes giftermål med konstkritikern Leonard Wolf, bestämde hon sig för att gå en matlagningskurs. Det var just ingen succé - hon lyckades tillaga vigselringen i en talgpudding.

~




Välkommen är bästa måltid.

Fagra ord mättar inte magen.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Äta bör man, annars dör man.

Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.

Ögat vill alltid mer än magen orkar.

Man kan få för mycket av det goda.

Små smulor är också bröd.

Låt maten tysta mun.

~


En smakebit på søndag: Metro 2034



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar, hämtade från böcker som för närvarande läses. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Min smakebit på søndag kommer från sidan 103-104 i "Metro 2034: försvaret av Sevastopolskaja" av Dmitrij Gluchovskij. Fantasilöst kanske man kan tycka, då förra söndagens smakbit här i Bokhyllan kom från "Metro 2033: den sista tillflykten", men den boken gav ju mersmak och därför var det förstås svårt att motstå den fristående andra delen (som än så länge tycks ytterligare ett snäpp bättre än den första).

..."Historiens vävstolar hade stannat. I en värld utan framtid var det knappt någon som brydde sig. Vävnaden hade slitits sönder, så när som på en tunn tråd.
Under de första åren efter katastrofen strök den förtvivlade Nikolaj Ivanovitj omkring på de överfulla stationerna i hopp om att finna någon ur sin familj. Snart gav han upp, men ensam och förlorad fortsatte han sina irrfärder genom metrons mörker, utan att veta vad han skulle ta sig till i livet efter detta. Ariadnes garnnystan - meningen med livet - som hade kunnat visa honom vägen ut ur den oändliga labyrinten, hade  han tappat.
I sin längtan tillbaka till den gamla goda tiden började han samla tidningar som fick honom att minnas, att drömma sig bort. Han undrade om apokalypsen hade kunnat förhindras och läste nyfiket en stor mängd artiklar och analyser. En dag började han själv skriva om händelserna på stationerna ungefär som man hade gjort i tidningarna."...

Har kommit till sidan 257 i boken och den är riktigt svår att lägga åt sidan. Tror bestämt att detta kan bli något av en favoritförfattare, såvida det nu inte handlar om en tillfälligt uppgående stjärna. Bland ryska författare finns för mig tidigare bara en favorit, och då så fullkomligt ojämförlig egentligen, då det förstås handlar om F. Dostojevskij. Snart blir det dags att ersätta det gamla slitna exemplaret från 1986 av Bröderna Karamazov (1880) som står i bokhyllan, för boken ges ut på nytt den 25 mars i år av Modernista. Någon nyöversättning verkar det dock inte handla om, utan som översättare står fortfarande Staffan Dahl. Klart det skall uppmärksammas med en omläsning, var ju verkligen ett storverk (f.ö. författarens sista) som gav en oförglömlig läsupplevelse utöver det vanliga.



lördag 24 januari 2015

"Statsrådet och den utsträckta handen" av Bo Balderson



Som vanligt började jag i lite galen ända, och startade läsningen av (pseud.) Bo Baldersons böcker från och med 1983, d.v.s "Statsrådet och den utsträckta handen". Eftersom sen gårdagen handlade om baksidestexter...


(Baksidestext:)

"Så här gick det till: 
Blivande statsministern lekte med pennan. - Då skulle vi bara ha justitieministerposten kvar.
En av de unga for upp.
 - Vi kan i varje fall inte ha honom! Han är inte ideologiskt pålitlig. Inte i den här regeringen också!
En av veteranerna rörde oroligt på sig. - Men vår förre Ledare utsåg honom ju själv. I ett ögonblick av... av... ja, i ett ögonblick. Och Partistyrelsen bekräftade valet.
En medlem av Broderskapsrörelsen hov blygt upp sin röst: - Du menar att det var någon form av kallelse? Någon högre makt?
Veteranen drog ett irriterat bloss. - Det är ju det jag säger. Ledaren och Partistyrelsen. Vad begär du egentligen? 
Och så blev Statsrådet statsråd i den nya regeringen också. Statsministerns budskap om den utsträckta handen passar honom som en handske. Ingen rår på hans aningslösa frejdighet, vare sig det gäller Sveriges väl eller brottslingars uppdagande. Varken statsministerns unga övervakare i departementet, livshotande skräcktanter eller Gestapotränade föreståndare för hälsohem. Eller mördare med de listigaste metoder.
Både Bo Balderson och Statsrådet har märkbart uppmuntrats av regeringsskiftets många nya möjligheter till ofog. Andlöst får vi följa Statsrådets muntra blindbock i maktens korridorer. Och hans kontakt med en djupt mystifierande kriminalgåta i en idyllisk miljö, fram till en av de mest överraskande upplösningar som förekommit i en svensk detektivroman."
Betyg:
* * *

Så var det då böckerna och vilka årtal de blev utgivna första gången:

Statsrådet och döden -68
Harpsundsmordet -69
Statsrådets fall -71
Statsrådets verk -73
Mord, herr talman -75
Statsrådet sitter kvar -78
Statsrådet i tiden -80
Partiledaren avgår med döden -82
Statsrådet och den utsträckta handen -83
Statsrådets klipp -86
Statsrådet klarar krisen -90


Dags att blåsa liv i statsrådet igen!



onsdag 21 januari 2015

"Metro 2033 - den sista tillflykten" av Dmitrij Gluchovskij

Metro 2033 - den sista tillflykten
Dmitrij Gluchovskij
Vad gäller postapokalyptisk fiktion så skulle nog "Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij vara ett bra val för att rekommendera läsa. För att räknas till postapokalyps krävs en situation som råder efter en omfattande katastrof och väl berättade miljöbeskrivningar för en sådan saknas inte här. Det är ovisst, mörkt och hotfullt. Människorna försöker förstå sin situation, hur den är, hur den en gång var och varför det blev som det blev.

Kärnvapenkrig har ödelagt jordytan och gjort den obeboelig för 20 år sedan. Året är 2033 och människorna, som när det hände flydde ner i Moskvas tunnelbanan, har bildat samhällen vid dess stationer. Metron blir en miniatyr som samlar olika ideologier på olika linjer eller stationer. Huvudpersonen Artiom, som bor på "oberoende" stationen VDNCh, får i uppdrag att vidarebefordra ett meddelande om hotande fara och tvingas ut på en färd genom metrons tunnlar och stationer. På sin väg stiftas bekantskap med ett antal olika personer och platser, var och en med sina olika åsikter och livsåskådningar, samtalen är många och spännande, liksom den farofyllda vägen genom metron.
En karta finns på bokpärmens insida, den är inte fullständig men så är heller inte de kartor Artiom kommer i kontakt med förstås. Den fiktiva förminskade kartan överensstämmer i stora drag med verklighetens karta över Moskvas metro. Verkliga rykten om hemliga tunnelbanesystem, i anknytning till den kända, använder sig Gluchovskij av på ett spännande vis i sin fiktiva berättelse. Författaren gör romandebut med denna bok och det med bravur, fortsätter gärna läsa den andra delen i denna trilogi som det nu handlar om. Del tre i svensk översättning får vi väl dock vänta ett tag till på.

Gillade det mesta med denna dystopi, men fanns det då något jag själv inte blev så förtjust av? Kom på två saker:

Vart tog den kvinnliga befolkningen i vägen? Minimeras till att endast få glimta fram emellanåt i form av t.ex. sura städerskor som klagar på tramp över nyskurade stationsgolv, mödrar som i skymundan står och lagar mat, gråtande småflickor, en mumifierad död person som lämnat en skriftlig redogörelse efter katastrofens inträffande... Hmm.
Fascinationen av och saliggörande över vapen/massförstörelsevapen är ju förstås reell vare sig det gäller USA eller Ryssland, och det kan man såklart ha lite svårt att begripa. Även där finns visserligen i "Metro 2033" ett bra ifrågasättande kring just den biten + "vi och dom", som man kanske saknar i andra liknande böcker. Här slipper man också ingående tekniska beskrivningar i detalj angående vapnen - fördel även det (enligt mig).

Betyg: 4/5

tisdag 20 januari 2015

Tematrio favoritdeckare



Tematrio deckare (Lyrans Noblesser); "Berätta om tre favoritdeckare!", fick åtminstone mig att tänka tillbaka i tiden. Har inte läst så många deckare/kriminalromaner under senaste tid som känts direkt utmärkande minnesvärda. Vem vet, kanske det blir ändring på det nu efter de goda tips man får ta del av i denna veckas tema?

Arnaldur Indriðason är dock en favoritförfattare för mig i genren på 2000-talet. Under 90-talet missade man nog inte en enda deckare av Henning Mankell, och på 80-talet minns jag att man med stort nöje läste "den mystiske" Bo Baldersons komiska deckare om statsrådet och hans vapendragare Vilhelm Persson.

Önskade att åtminstone någon av de tre utvalda böckerna var skrivna av en kvinnlig författare (Bo Balderson lär man ju numera veta inte är det), men tyvärr blev det inte så. Detta är min favoritdeckartrio:


Kvinna i grönt, Arnaldur Indriðason:


Kriminalpolis Erlendur Sveinsson utreder ett eventuellt brott, då skelett blir funnet i samband med att ett sommarstugeområde skall omvandlas till nytt villaområde i ett växande Reykjavik. Det förflutna kommer så småningom i dagen och det visar sig vara en oerhört tragisk historia som ligger bakom.

Troligen den bästa deckare jag någonsin läst.




Kinesen, Henning Mankell:


En massaker upptäcks av Hudiksvallspolisen och i Helsingborg inser domare Birgitta Roslin, när hon läser om detta, att att hon är släkt med så gott som samtliga av de 18 mordoffren som man funnit på detta vis i den lilla byn Hesjövallen. Hon bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt och beger sig på en resa bakåt i tiden och till andra kontinenter.

Enligt mig Henning Mankells allra bästa.




Statsrådet och döden, Bo Balderson:


Levnadsglada statsrådet löser en mordgåta med liv och lust. En änka efter en nobelpristagare dör i sitt flotta sommarhus mitt i skärgårdsidyllen och man misstänker att ett brott ligger bakom. Misstänkta blir landshövdingen, justitierådet, kirurgiprofessorn och en konstnär.

Hade väldigt roligt åt denna bok och efterföljande. Funderar faktiskt på att låna dessa på nytt vid nästa tur till biblioteket, för att finna ut om dom roar lika mycket nu som då i slutet av 80-talet.
Gillade f.ö. att läsa den här mejl-intervjun med "Bo Balderson" i SvD Kultur 2008.


..."Det finns så många kända, kan väl vara roligt med en okänd. En lek, en gåta - vi ska vara rädda om våra små gåtor. Nå. En fråga lever längre än ett svar. Men om någon tid, någon gång, vem vet - ett namn. "Vem? Jaså. Jaha. Och vad blir det för väder i morgon?"" 
Bo Baldersson


söndag 18 januari 2015

En smakebit på søndag: Metro 2033



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar, hämtade från böcker som för närvarande läses. Med detta utbyte kan vi ge och få delikata boktips för ytterligare mersmak till att läsa böcker.

Den smakebit på søndag som jag har att fresta med, kommer från sidan 56 i "Metro 2033" av Dmitrij Gluchovskij:

"Stationsbefolkningens förhållande till böcker var ändå av det slaget att man inte rev ut en enda sida ens ur den mest värdelösa skräproman i biblioteket. Man betraktade böcker som något heligt, som det sista minnet av en vacker värld som höll på att falla i glömska. De vuxna njöt i fulla drag av de minnen som läsningen väckte och detta innerliga förhållande till böcker gav de vidare till sina barn, som naturligtvis inte hade något att minnas. De hade aldrig känt till någon annan värld än den de befann sig i - en labyrintisk värld av dystra, trånga tunnlar, korridorer och övergångar."

Har hunnit lite förbi halva boken och är fortfarande helt begeistrad - detta är bara så bra! Nu hör det antagligen till saken att jag själv är lite svag för den här typen av mörka dystopier, lägg till det en hjälte eller hjältinna i handlingen och läslyckan är fullkomlig. :)
Brukar normalt inte bry mig så mycket om vad etablerade yrkeskritiker i pressen tycker om böcker/film, men på kritikerrösterna nedan tycks det ju som en av dessa anser att man inte behöver vara så speciellt intresserad av den här typen av genre för att trots det kunna uppskatta denna postapokalyps:


"Om jag någon gång reser till Moskva kommer jag att ta med mig Dmitrij Gluchovskijs dystopiska roman Metro 2033 och ägna dagarna att åka runt i tunnelbanan och station för station bocka av skådeplatserna i denna ryska bästsäljare. Jag är normalt ganska sval inför framtidsscenarier med sf-inslag, men Gluchovskij bryter ner mitt motstånd mot genren och drar mig med på en svindlande, omtumlande färd genom Moskvas underjordiska tunnelsystem."
 - Nils Schwarz, Expressen

 "Författaren har skapat ett häftigt och originell fantasirike av Moskvas tunnelbana. En suverän debut."  - Spiegel

"Årets bok!" - Moscow Times


Kartor i böcker är sen också något som gör det hela ännu mer spännande, här handlar kartan naturligtvis om Moskvas tunnelbana, såsom den 20 år efter katastrofen 2013 föreställs i detta framtidsscenario. Med lätthet sugs man in i den där dunkla och farofyllda fantasimiljön i Moskvametron. Läser med fördel en aning mer långsamt än brukligt, för trots att detta är en fartig äventyrsaction är det ingen bok man läser i hast.

Klaustrofobiskt skrämmande är det verkligen, för den mörkrädde kanske helt enkelt alltför kusligt? Detta lär vara den första boken (2009) i en trilogi, där man som grädde på moset redan kan ta del av nummer två som publicerades i svensk översättning 2011; "Metro 2034". Trean släpps som rysk utgåva nu i vår; "Metro 2035". Så om den här första boken fortsättningsvis är lika bra som hitintills halvvägs, finns det ju lite att gotta sig åt även framöver.

Till sist undrar man: När släpps filmen baserad på denna fantastiska historia?! Känner att det skulle kunna bli en ruskigt bra filmatisering av denna bok (kan tänka mig något i stil med "Blade Runner" från 1982).

En försmak?:





lördag 17 januari 2015

"Liket i biblioteket" av Agatha Christie

Liket i biblioteket
Agatha Christie
Så blev det då dags att glänta på dörren till kriminallitteraturens klassiker igen och fick då syn på "Liket i biblioteket". Detta visade sig vara en av Agatha Christies något kortare böcker, endast 157 sidor lång.

En hel drös karaktärer (ibland förvillande lika varandra och ibland osannolikt giriga) skall man hålla reda på, så med tanke på det mindre antalet sidor blir mordhistorien ganska komprimerad, och väldigt invecklad. Att försöka lösa mordgåtan själv, innan den uppdagas, blev på så vis rätt omöjligt. Något som säkert kan förvirra läsaren ytterligare är växlandet mellan personerna utifrån vilken historien berättas. Den skärpta gamla damen Miss Marple hamnar tyvärr också alltför mycket i skymundan här, hade önskat henne en mer framträdande roll.

Upplevde inte denna som en av Christies bättre böcker, men visst krävs även här, i allra högsta grad, ett erkännande av den hyllade författarinnans skicklighet att få till en så klurig mordgåta och dessutom på så få sidor - krävs sannerligen stor talang för det. Vad som i övrigt uppfattades positivt: Gillade att handlingen utspelade sig i en mindre by, byskvallret går naturligtvis igång då ryktet om mordet blir känt, såklart! Man slipper alla, för själva handlingen ovidkommande, sidohistorier (vilka är så rikligt förekommande i moderna kriminalromaner). Önskas sen en deckare som går fort att läsa, är ju denna såklart med sitt ringa omfång strålande för syftet.

Det är ett mysterium varför det inte är fler samtida deckarförfattare som imiterar denna forna deckardrottning. Många av dagens författare (tänker då främst på svenska deckarförfattare) som skriver mordhistorier verkar nära en hemlig dröm om att hellre skriva relationsromaner, men så blir det deckare istället, kanske för att det är där de grova inkomsterna finns att hämta? Resultatet blir då denna uppsjö av samtida kriminalromaner som ibland mer liknar relationsromaner. För egen del föredrar jag då hellre dessa klassiska deckare, trots att de ofta blir väldigt ålderdomliga p.g.a den tid de skrivs under, vilket för "liket i biblioteket" handlar om början av 1940-talet (första publicering i England 1942).

Betyg:
* * *

Boken finns som e-bok på Bokus. Filmen ingår i Crime Time-serien och då med Julia McKenzie i rollen som Miss Marple.



onsdag 14 januari 2015

Novell: "Speciella omständigheter" av John Ajvide Lindqvist

Speciella omständigheter
John Ajvide Lindqvist
Novellen (från Novellix) Speciella omständigheter av John Ajvide Lindqvist, kan man väl säga är ett ganska bra bevis för att det lilla formatet fungerar väl när det gäller historier som vill skrämmas.

Man får känslan av en klassisk spökhistoria i modern miljö. När det onormala dyker upp i det fullt vardagligt normala, då blir det förstås kusligt. Gillar även draget där karaktärerna från början är skeptiska och ironiskt skojar bort det övernaturliga, för att sen tvärt bli tvungna att ändra läge.
Slutklämmen var väl lite sisådär, men okej godkänd. Den snärtiga slutpoängen, i en historia som är ämnad att skrämmas, är så klart en del av helhetsupplevelsen, men här var det nog vägen dit som var det ruskigaste.

Tyckte även att titeln var utmärkt vald för denna novell (i motsats till JAL´s senaste roman Himmelstrand - är det inte på något vis ganska respektlöst att använda en verklig persons namn i en fiktiv romans titel?).

Kan man hinna bli skrämd på 43 sidor? Jodå, det kan man, och den här lilla berättelsen är perfekt lagom till en kväll att läsa strax innan man skall sova.

Betyg: 3/5


tisdag 13 januari 2015

"Väggen" av Marlen Haushofer

Väggen
Marlen Haushofer
Att ibland finna riktigt bra böcker att läsa är inte så ovanligt, men mycket sällan brukar jag kunna anse att en bok "drabbar mig". Denna roman "drabbade mig" dock i allra högsta grad.

Utan tvivel eller överdrift är det här något så sällsynt som en av de bästa skönlitterära böcker jag någonsin läst. Den gick helt enkelt inte att släppa innan sista sidan var läst. Fullständigt trollbunden lever man sig in i berättelsen.

Lite kring bokens handling har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, går därför inte in mer på det här, eftersom det finns risk för att då avslöja något som förtar läsupplevelsen i sin helhet. För "Väggen" av Marlen Haushofer kan man inte annat än hoppas blir läst, av många. Lyckas jag själv på mitt lilla hörn bidra med att dra uppmärksamhet till denna moderna klassiker ("Die wand"; först utgiven 1968) har något för mig i varje fall uppnåtts.

Läste den i nyöversättningen som kom ut förra året (2014) och tror det var till fördel. Romanen är väldigt speciellt skriven. Här finns ingen kapitelindelning, inga nya stycken, bara en berättad historia i form av en redogörelse, ett oavbrutet flöde som man bara sveps med i.
Att bara ha den till låns känns för mig nu otillräckligt, den här boken vill jag äga. Här krävs omläsning, bokmärkesmarkeringar och ytterligare funderingar.

Efterordet av översättaren Rebecca Lindskog var också mycket bra och gjorde det hela mer komplett. Tankar som jag hade under läsningen blev bl.a bekräftade, och sådant känns ju alltid bra...

Betyg: 5/5

söndag 11 januari 2015

En smakebit på søndag: Väggen



Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av små textutdrag hämtade från böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på sådant. Ett utbyte som ger ytterligare mersmak att läsa böcker. Idag var det dock astridterese som vikarierade och tog hand om denna söndags smakbitar.

Min smakebit på søndag x 2 (kunde inte bestämma mig för en av dem, så det fick bli båda) hämtas från "Väggen" av Marlen Haushofer (sid. 46):

"Vi var alltså fyra: kon, katten, Lo och jag. Lo stod mig närmast, han var snart inte bara min hund, utan också min vän; min enda vän i en värld av hårt arbete och ensamhet. Han förstod allt jag sa, visste om jag var ledsen eller glad och försökte på sitt enkla sätt trösta mig.
Katten var helt annorlunda, ett modigt, garvat djur, som jag respekterade och beundrade och som alltid höll sin frihet först. Hon var inte på något vis undergiven mig."...

..."Jag ser mitt ansikte, litet och förvrängt, speglas i hennes stora ögon. Hon har vant sig vid att svara när jag pratar med henne. Gå inte ut i kväll, säger jag, det finns berguv och räv i skogen, hemma hos mig är du varm och säker. Prrr, grrr, mjau, säger hon, och det skulle kunna betyda, vi får väl se människa, jag kanske inte tyr mig till dig. Och sedan plötsligt reser hon sig upp, kröker rygg och sträcker på sig två gånger, hoppar ner från bordet, smyger bort och försvinner ljudlöst ut i skymningen. Och senare sover jag min lätta sömn, en sömn där granarna susar och vattnet porlar."

Den moderna klassikern lär ha inspirerat andra författare och konstnärer långt efter det att den publicerades första gången 1968 (originaltitel: "Die Wand"). Och visst känner man igen en hel del från andras senare texter.

Kvinnan det handlar om (hon nämns aldrig vid namn) börjar skriva ner sin redogörelse för sin tid då hon befunnit sig på insidan av väggen. Hon tror att dagens datum är den 5 november, men vilken veckodag det är vet hon inte längre.
Det började med att hon (änka sedan två år) av sin kusin och kusinens make Hugo blev medbjuden ut den sista april till deras jaktstuga. Hugos viltspårhund Lo är med. Efter kaffepaus beger sig kusinen med make till fots iväg till byn. Dagen efter upptäcker kvinnan att de fortfarande inte kommit tillbaka, hunden Lo (förmodligen hemskickad av kusinen) kommer dock åter. Snart blir kvinnan och hunden varse den glasvägg som uppstått mellan dem och omvärlden, utanför väggen tycks människor och djur helt plötsligt stelnat mitt i vad de sysslat med för ögonblicket då det oförklarliga måste ha skett. Från Hugos bilradio kommer bara tomt vitt brus, inga sändningar. Så småningom möter de en stackars omjölkad ko på insidan av väggen vid en äng. Även en uthungrad katt kommer därpå in i den lilla kretsen. Dagarna börjar bestå av hårt arbete för basala behov. Hunden, katten och kon blir som kvinnans enda sällskap väldigt viktiga.

Har bara hunnit en 50 sidor in i boken ännu, men språket är lättsamt, det är välskrivet, spännande och fängslande. En bok som menas säga mer än det rent uppenbara och att den går att tolka på många vis. Existerar verkligen väggen eller är det frågan om en "inre vägg"?

Boken (i svensk nyöversättning 2014) har även filmatiserats (2012). Trailern visar att det inte bara är en film med en fängslande och tänkvärd handling, vacker natur verkar den också bjuda på.





lördag 10 januari 2015

"Änglarnas svar" av Stefan Einhorn


Änglarnas svar
Stefan Einhorn

..."Inte ens änglarna kunde svara på frågan om människan skulle bli en välsignelse eller en förbannelse. Och om det är något mitt liv har lärt mig så är det att vi är båda delarna. Vilken sida som slutligen kommer att triumfera är en öppen fråga." 
Ur "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn (sid 169-170; Vladeks berättelse)

Ta er tid att läsa dessa 174 sidor som utgör "Änglarnas svar" av Stefan Einhorn. Garanterar att de flesta av er som gör så inte kommer att uppleva det som bortkastad tid. Boken är skriven på så vis att handlingen till slut skapar en fulländad bild, trots bara ett fåtal perfekt avvägda penseldrag. Mycket skickligt! En läsupplevelse man bara inte får missa anser jag.

"Vid andra världskrigets slut kommer den unga Hanna till Sverige med de vita bussarna. Hon har överlevt koncentrationslägrets fasor men förlorat allt.
I Stockholm får hon anställning som barnflicka hos en familj med en liten son. Det hon har varit med om bevarar hon inom sig, men hennes öde kommer att beröra flera människors liv på ett sätt som ingen kunnat förutse." 
Citerad text hämtad från boken baksida

Var och en tilldelas ett kapitel: Sonen Andreas, hans adoptivföräldrar Marcus och Iris, moster Madeleine. Hanna, Hannas syster Rachel och slutligen Vladek med administrativt arbete i Lódz getto under andra världskrigets Polen. De sju människorna berättar var och en sin historia som länkar dem samman. En bild träder successivt fram i dagen genom dessa sju gripande människoöden.

Betyg:
* * * * *

Boken finns även som pocket på adlibris.




"Himmelstrand" av John Ajvide Lindqvist

Himmelstrand
John Ajvide Lindqvist
Fyra bilar med fyra husvagnar, tidigare stående på en svensk campingplats, befinner sig plötsligt på en yta som tycks vara en oändlig gräsmatta under en av moln eller nyans obruten blå himmel utan sol. Människorna i husvagnarna vaknar upp i sina husvagnar till en ny verklighet, de konfronteras med en alltmer skrämmande omvärld. Samtidigt konfronteras de med sig själva och med varandra.

Det skrämmande finns även inom människorna, deras tillkortakommanden kommer i dagen, så även deras bakgrundshistorier. Liksom 1800-talsromanens Dr Jekyll and Mr Hyde ger sig människornas Mr Hyde sig tillkänna med sina brutala och primitiva sidor. Egentligen är det väl bara en hund och en katt som alltmer fungerar friktionsfritt och samspelt ibland denna församlade grupp individer. Själv blev jag väldigt förtjust i just dessa utvikningar som handlade om hundens perspektiv i samvaro med katten (som "hund-och-katt-människa" är det kanske inte så himla konstigt - hundar och katter kan bli väldigt goda vänner, inget tu tal om den saken).

Till viss del kan säkert de enskilda berättelserna med människornas tillbakablickar uppfattas som att de stoppar upp, men samtidigt har dessa betydelse för historien i sin helhet.

En sak som hör till min positiva upplevelse av boken var att läsningen flödade fram genom sidorna, vilket var ganska egendomligt, för egentligen var det väldigt mycket jag inte alls gillade med Himmelstrand av John Ajvide Lindqvist. Det är alltför flummigt, rått, vulgärt och våldsamt i mitt eget tycke.

De mänskliga tragikomiska karaktärerna är karikatyrer, stereotyper, d.v.s något som verkar brukas flitigt och tacksamt av författare till samtida underhållningsromaner. I Himmelstrand tillåts dessa skapade figurer med överdrivna personligheter få släppa lös hela sina register utan censur. Inget lämnas outtalat (inga förtäckta ordalag här inte!) till läsarens egen fantasi, allt beskrivs med detaljerad kirurgisk precision och man blir lätt illamående av det grovkornigt smaklösa och vidrigt äckliga. Ingen vidare finess alltså. Det blir väldigt mycket av relationsdrama (psykodrama?) och den som uppskattar skräck i form av groteskt splatter, varvat med absurda märkligheter, finner nog sitt lystmäte. För mig är det just det där outtalade existensiella som finns däremellan, det där speciellt karaktäristiska för den här författarens sätt att skriva som man uppskattar, och som lockar till läsning.

Kan sen inte låta bli att dra paralleller till Stephen Kings Under kupolen, Himmelstrand blir som en karikatyr-försvenskad förvriden variant, men såklart inte på långa vägar lika bra som Kings bok (om man nu tillåts jämföra). I båda böckerna är det just människans förmåga att in i det sista fortsätta hoppas, ibland mot alla odds, som blir så tydligt.

Slutet är liksom övrig handling... konstigt. Men kanske får vi redan i år lite mer förklaring? Denna bok tycks ingå i en planerad trilogi, men kommer de kvarvarande karaktärerna att finnas med eller bara själv "konceptet" med den oförklarliga platsen? De som känner sig nyfikna på det lär alltså få vänta ännu en tid.

Bokens baksidestext har jag tidigare på bloggen citerat här.

Betyg: 2/5

Deltog med denna bok i januari månads spänningsutmaning (Mias bokhörna) och där kan man finna fler spännande boktips.


onsdag 7 januari 2015

Spänningsutmaningsbok i januari: Himmelstrand



Så blev det då "Himmelstrand" av John Ajvide Lindqvist som fick bli valda bok första gången jag själv nu deltar i "Spänningsutmaningen" i Mias bokhörna.

Baksidestext: 
"Fyra husvagnar. Fyra bilar. Husvagnarna är av olika årsmodeller, storlek och utförande, men de är alla vita. Bilarna mer olika, men två är av märket Volvo. Alla bilar har dragkrok, givetvis. Två har takräcke. Utöver det: ingenting förutom människor. Tre vuxna och ett barn som vandrar mellan vagnarna och bilarna, de övriga ännu sovande, ovetande, kanske drömmande. Bortom den lilla kretsen av vagnar finns bara gräs. En gräsmatta med drygt tre centimeter långa strån som sträcker sig så långt ögat kan nå, i alla riktningar. Det är en tom plats. Det går inte att veta vad som finns bortom horisontlinjen, under jorden, ovanför himlen, men för ögonblicket är det en tom plats. Ingenting. Förutom människor. Och varje människa en värld i sig. 

Tio personer förflyttas med sina husvagnar till tomheten. En blå himmel utan sol och ett till synes oändligt fält. På radion spelas enbart gammal svensktoppsmusik. När de rör sig ut på fältet tvingas de konfrontera sina rädslor och sin längtan i fysisk gestalt. Det kommer att förändra dem. Vilka är vi när vi ingenting har? Vart går vi när ingenstans finns att gå? Vad gör vi för vår kärlek när det verkligen gäller?"



När boken är färdigläst denna månad kommer såklart mitt eget omdöme,
hamnar då på denna länk.



"Pepparkakshuset" av Carin Gerhardsen

Pepparkakshuset
Carin Gerhardsen
Detta var en sådan bok som jag inte riktigt visste om det gick att fortsätta härda ut att läsa eller ge upp. Härdade ut, inte mer än så, för detta var inget för mig. Ogillade helt enkelt det övermått av vidriga våldsskildringar med riklig förekomst av tortyr och förnedring denna kriminalroman bjöd på.
Har själv inte valt att läsa denna bok, utan det var helt enkelt en sådan som kommit till mig på annat sätt (så förväntningarna var på så vis heller inte särskilt höga).

Visade sig att detta handlade om sedan barndomen traumatiserade mobbingoffer (mördare) och tidigare mobbare (mördade). Offermentaliteten i bägge riktningar svämmar över i denna deckare på ett rätt outhärdligt sätt.

Det känns osannolikt att trakasserier av jämnåriga (oavsett hur traumatiskt det nu är), som inträffat vid dagisålder, kan få en människa med våldsam läggning på 40+ att begå bestialiska mord på sina tidigare plågoandar. Att ett mobbat barn kan växa upp till en monstruös seriemördare känns alltså för mig overkligt. Att den som i barndomen njuter av att plåga andra har bristande empatisk förmåga även som vuxen, det kan jag köpa, men tvärtom? Nej, har själv svårt att föreställa mig det. Däremot, för att finna något som känns realistiskt, ligger det mycket i att vissa vuxna i barns närhet (dagis, skola) väljer att inte gripa in, trots att de är väl medvetna om terror som utspelas mellan barn. Anledningarna till detta kan man ju sia om.

Den förmodade mördaren antas läsaren på en gång få kännedom om från början, det känns fel och konstigt fram till slutet där "överraskningsmomentet" (hur överraskande man nu tycker det är?) väntar, med ytterligare grymheter i form av ett övermått våld.

Pepparkakshuset är den första romanen i "Hammarbyserien" med kriminalkommissarie Conny Sjöberg, vars karaktär uppfattas ganska positivt i motsats till kollegor som beter sig slarvigt och ansvarslöst. En parallell historia kring en av dessa personer (Petra) får uppta en stor del av utrymmet och irriterar. Oviktig information, utan betydelse för handlingen, förekommer också som ett klart irritationsmoment, som t.ex. den långa utläggningen om kriget i Libanon eller den där noggranna beskrivningen av konsten att laga tapenade tillsammans med barnen. *suck*

Detta är Carin Gerhardsens deckardebut och fler böcker har publicerats sedan denna. Har själv dock inget större intresse av att läsa ytterligare än denna. Visst bör man alltid försöka ge en andra chans (ibland rentav en tredje) men blev helt enkelt tillräckligt avskräckt efter detta.

Många har hyllat denna deckare och ansett den helt otroligt bra, så till sist är det återigen viktigt att påpeka att vad jag här ovan tycker, inte alls behöver vara av betydelse för vad just du tycker! :)

Betyg:
*

tisdag 6 januari 2015

"Jane Eyre" av Charlotte Brontë

Jane Eyre
Charlotte Brontë
"Jane Eyre" av Charlotte Brontë utkom redan 1847 och har bl.a beskrivits som att vara "ett försvar för kvinnans rätt till lika värde".

Visst kan boken för sin tid ha varit kontroversiell och jag tror inte den hade blivit så väl mottagen om inte själva historien i sig som berättas vore så vacker och gripande. Visserligen fanns väl de som trots detta ansåg att det ovanliga var orätt, också vad gäller denna roman på sin tid. Att gå emot konventionen sågs naturligtvis inte med blida ögon av alla. Trångsynthet och att upphöja ett fåtal har alltid varit ett sätt att förenkla. Fortfarande anser ju sen många att allt är guld som glimma, det tilltalar inte alla när någon då genom att skrapa på ytan avslöjar vad som finns därunder.

Kan bara konstatera att jag själv tyckte denna bok vara rent fantastisk och bland det bästa jag någonsin läst, på alla sätt och vis. Ovanlig för sin tid var den alltså säkert och vad man också kan reagera positivt på (även i vår utseendefixerade tid) är att de mest godhjärtade huvudkaraktärerna beskrivs med ett alldagligt utseende. De med ett vackert yttre äger inte alltid ett vackert inre - något förbisett som ofta är sant.

I förordet av författarinnan (Currer Bell är pseudonym för Charlotte Brontë) framgår att boken är dedicerad i andra upplagan 1847 till William M Thackeray, författaren till romanen "Vanity Fair" (Fåfängans marknad) 1847-48. Kanske ännu en klassikerskatt att finna? "Fåfängans marknad" finns inte att få tag på nu för tiden, men kanske går den att finna undanskuffad i bibliotekets skönlitterära del av källarmagasinet?

En kortare (men ganska avslöjande) beskrivning av handlingen i Jane Eyre kan man finna här.

Betyg:
* * * * *

Att boken filmatiserats var okänt för mig, men så är det alltså och filmen från 2011 kan man se på Sjuan lördagen den 10 januari, kl. 20.00.




söndag 4 januari 2015

En smakebit på søndag: Jane Eyre


Nytt år och nya smakbitar. Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av små textutdrag hämtade från böcker som för närvarande läses, samt även själva bjuda på sådant. Ett utbyte som ger ytterligare mersmak att läsa böcker.

Årets första smakebit på søndag för mig här i Bokhyllan hämtas från "Jane Eyre" av Charlotte Brontë:

Jane Eyre
Charlotte Brontë
"När Bessie hörde denna redogörelse suckade hon och sade:
- Stackars miss Jane, det är synd om henne i alla fall, Abbot.
- Jadå, svarade Abbot, om hon bara var söt och trevlig kunde man ha medlidande med henne för att hon är ensam i livet, men man kan ju faktiskt inte bry sig om en sån där liten fuling.
- Inte mycket förstås, medgav Bessie. I varje fall skulle ju en vacker flicka som miss Georgiana vara mer rörande i samma situation.
- Miss Georgiana ja, henne är jag tokig i! utbrast den entusiastiska Abbot. En sån liten docka, med sina långa lockar och blåa ögon, och den där underbara färgen på hyn, precis som om hon var målad! - Bessie, hur skulle det vara med en Welsh rabbit till kvällsmat?
- Gärna för mig, med stekt lök till. Kom så går vi ner. Och de gick."


Egentligen är boken redan så gott som färdigläst, har bara kvar förordet (som i den e-bok jag läser ur befinner sig i slutet). Detta förord fanns ursprungligen i den andra upplagan som kom ut av "Jane Eyre" och skrevs av Currer Bell (författarpseudonym för Charlotte Brontë) den 21 december 1847. Detta är en av den brittiska litteraturens stora klassiker och blev på sin tid en succé. Kan nu när jag äntligen läst den konstatera att den även för mig - så här över hundrafemtio år senare - är en succé. Bara älskade allt med denna bok, så fantastisk! Ren läsnjutning som man inte får missa.

Några ord angående smakebiten ovan som hämtades från sidan 25: Bessie och Abbot är tjänare på Gateshead, där Georgiana är bortskämd dotter till Mrs Reed, husmor på Gateshead; Janes moster (genom äktenskap) och ofrivillig fostermor till henne. Eftersom jag sen är synnerligen förtjust i gamla beskrivningsböcker, författade av kokerskor från 1800-talet, kommer som avslutning ett recept på Welsh rabbit som tjänarinnorna av Gateshead i bokens handling planerade till kvällsmat tillsammans med stekt lök. Här är receptet hämtat ur en kokbok från 1898, men skulle nog tro att det inte skiljer sig så mycket från hur Bessie och Abbot föreställdes laga till dessa smörgåsbröd, så där någon gång i början av seklet (w. rabbit och w. rarebit är samma sak):

"Wales rarebit.
Franskt bröd, chesterost, smör, engelsk senap, cayennepeppar.
Osten rifves och blandas väl med smöret samt bredes å skifvor af franskt bröd, på hvilka man först strukit senap och sedan cayennepeppar. Bröden sättas i en med smör bestruken panna och rostas hastigt i ugn, dock ej så att de blifva hårda."



lördag 3 januari 2015

"Drömmar ur snö" av Anna Jansson

Drömmar ur snö
Anna Jansson
Femte boken om Maria Wern, "Drömmar ur snö" av Anna Jansson, äger en mardrömslik handling för tonårsföräldrar av idag. Ungdomar som utan överinseende utelämnar sig själva och kommunicerar med fullkomliga främlingar på internet - hur ruggigt är inte det? Detta kombineras med ungas hyperkänslighet vid att befinna sig utanför gruppgemenskapen och därav de enormt godtrogna risktaganden de är beredda att ta för att bli accepterade. Helt enkelt ett hemskt upplägg för en berättelses handling där mord begås.

Kom in i boken på en gång och höll mig fast fram till slutet som var ganska osannolikt men på så vis även väldigt överraskande. Ger absolut mersmak för att läsa fler böcker med kriminalinspektör Maria Wern i huvudrollen.

Betyg:
* * * *


Mer om författaren och hennes böcker kan man läsa här.


Böcker om Maria Wern:

Ny kommande bok om Maria Wern:
"Alla kan se dig" av Anna Jansson
Stum sitter guden (2000)
Alla de stillsamma döda (2001)
Må döden sova (2002)
Silverkronan (2003)
Drömmar ur snö (2004)
Svart fjäril (2005)
Främmande fågel (2006)
Pojke försvunnen (2007)
Inte ens det förflutna (2008)
Först när givaren är död (2009)
Drömmen förde dej vilse (2010)
Alkemins eviga eld (2011)
När skönheten kom till Bro (2012)
Dans på glödande kol (2013)
Skymningens barfotabarn (2014)
Alla kan se dig (utgivningsdatum i mars 2015)