torsdag 18 februari 2016

"Folket i Stepantjikovo" av Fjodor Dostojevskij

Folket i Stepantjikovo av Fjodor Dostojevskij. Citerad presentation hämtad från Bakhåll förlag:

"Romanen Folket i Stepantjikovo av Fjodor Dostojevskij i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.
     Berättaren, Sergej, får ett brev från sin farbror, överste Rostanev, som är godsägare i byn Stepantjikovo. Brevet är så bisarrt och fullt av underligheter – Snälla! Kom hit och gift dig med min unga vackra guvernant! – att Sergej förstår att mycket är på tok i Stepantjikovo. Han reser genast dit.
     Det är upptakten till en av Dostojevskijs mest intensiva romaner. En fängslande och oerhört tät berättelse – samtidigt både bitsk och grotesk. Och mycket humoristisk.
      Först och främst handlar boken om den originelle Foma Fomitj – en av Dostojevskijs mest kända gestalter, en klassisk romanfigur som blivit välbekant för alla ryssar.
      Själva namnet – Foma Fomitj – motsvaras i svenskan av Tomas Tomasson och eftersom Tomas var tvivlaren bland Jesu lärjungar borde Foma Fomitj vara en stor tvivlare – men så beter han sig då rakt inte. Han är snarare den optimale besserwissern, hustyrannen, som dompterar och tillrättavisar alla i sin omgivning.
     Som läsare är man kanske i början mest bara irriterad på denne rappe elaking. Så inser man omfånget av hans sluga manipulationer och blir kanske rentav heligt förbannad på honom. Hur kan någon vara så slug, så beräknande, så cynisk? Man längtar efter att Foma ska få sig en omgång. Men strax djupnar porträttet – den elake är även ömklig och gripande. Foma Fomitj retar gallfeber på envar, samtidigt som han vidrör mycket känsliga strängar.
     Dosotojevskij visar återigen sitt mästerskap: han berör människosjälens allra innersta när han låter sin geniala romanpenna flyga fram över sidorna.
      Romanen skapades under en svår period av Dostojevskijs liv. Som ung nybakad författare hade han drabbats av tsarens vrede och skickats till fyra år i sibiriskt fängelse – i fängelset hade han inga möjligheter att skriva, men samlade intryck till kommande romaner – och därefter till staden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan för ytterligare sex års förvisning. I Semipalatinsk hade han dessbättre möjlighet att skriva. Han hade många historier i huvudet som han samlat på sig under umgänget med fångar från skilda skikt i samhället, historier som han ville stöpa om till berättelseelement i sin romankonst.
      När han efter tio års bortavaro återvände till Sankt Petersburg 1859 var han 38 år gammal och ivrig på att göra come-back. I bagaget hade han flera manuskript, bland annat denna blixtrande genialiska roman, som publicerades i november samma år.
      Berättelsen om folket i Stepantjikovo är ännu ett av romanmästaren Dostojevskijs stora mästerverk, här i efterlängtad nyöversättning av Bengt Samuelson som också skrivit ett initierat efterord om författaren och boken."

Övriga manuskript medförande i bagaget till S:t Petersburg bestod (enligt bokens efterord av Bengt Samuelson) av romanerna Farbrors dröm (se tidigare blogginlägg) och Folket i Stepantjikovo samt manuskript till Anteckningar från Döda huset. Sistnämnda bok står nu på tur för mig att läsa, denna ("rapportbok") skall handla om författarens fyra år i sibiriska fängelset, det är hans egen om medfångarnas situation som beskrivs.

Efterordets spekulerande kring varför Karlsson på taket rönt större popularitet än Pippi Långstrump (som är västvärldens populäraste Astrid Lindgren-figur) i Ryssland var ju lite kul... finns där en koppling till att denne självgode Karlsson påminner om den för ryssarna välbekante romanfiguren Foma Fomitj från Folket i Stepantjikovo? Älskar att framhäva sig själv gör ju helt klart Foma. Visst irriterar man sig på denna dumdryga och barnsliga karaktärsgestalt, men på sätt och vis blir man nästan mer irriterad på alla i hans omgivning som låter sig hunsas och förblindas av hans "bländverk" och snåriga tal.

Naturligtvis är det en skojig parodi i landsortstappning och karaktärerna är, som vanligt när det gäller Dostojevskijs verk, utmärkt framställda. Men så otroligt omständligt långrandiga monologer! Ansträngt till bristningsgränsen. Men egentligen... vem är jag att avgöra? Är sannerligen inte "Världens bästa Karlsson" för att bedöma en mästerlig klassiker som denna ("I know my place"). Så läs och avgör själva, lovar i varje fall att Foma Fomitj Opiskin blir en litterär gestalt ni sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)