torsdag 10 mars 2016

"Nitton åttiofyra: 1984" av George Orwell

George Orwells Nitton åttiofyra: 1984 publicerades första gången 1949. Filmatiserad 1956 och 1984. Kanske vore filmen lättare att föredra framför boken? Läste boken i pocketformat och då det i handlingen plötsligt är sida upp och sida ner av fakta från den farliga "boken" (avslöjar inte mer än så!) används en teckenstorlek som är så otroligt pytteminimal så till och med jag med fullgod syn tycker det blir besvärande att läsa - bedrövligt!

Själva grundidén är ju bra, med många episoder (enormt överdrivna) som man kan jämföra med verkligheten vad gäller; övervakning, dolda agendor, diktaturers metoder för att kuva/kontrollera befolkningen, hjärntvätt, desinformation, försök till att manipulera historien samt språklig manipulering.
I denna dystopiska fantasivärld är dock folkets "bröd och skådespel" ganska påver, i form av en statligt producerad slagdänga eller en våldsam dokumentär film (som publiken anmodas skratta åt) emellanåt. Men av krig följer fattigdom, med undantag för den toppstyrande minoriteten, såklart.

Ett ständigt pågående krig mellan Eurasien, Ostasien och Oceanien är själva bakgrundsbilden. Vilka som är krigförande och vilka som är allierade förändras med tidens gång (befolkningen hålls uppdaterade om fienden för dagen via övervakande teleskärmar). När något förändras görs historieskrivningen om, så den situation som tidigare rådde upphör att existera.

Via teleskärmarna bevakas ständigt Oceaniens innevånare. Detta gäller dock inte "prolerna", en slags lägsta kasten, dessa outbildade människor framställs inte så lite efterblivna, oftast analfabeter som pratar/sjunger på barnspråk, accepterar läget, anpassar sig i misären utan minsta protest. De kvinnliga karaktärerna (oavsett om de tillhör proler eller ej) beskrivs samtliga som något bakom flötet... somnar när någon talar om något viktigt, obetänksamma, ansvarslösa, underdåniga, samt orerar naivt och slarvigt. Det är utseendet som beskrivs företrädesvis då det gäller dessa, så mycket till intelligens verkar Orwell inte tillskriva sina få kvinnliga karaktärer. Såklart får man ta hänsyn till att boken skrevs på 40-talet, och då reagerade man säkert inte alls negativt på sådant (eller att proletärer/arbetarklassen beskrevs så sinnessvaga och viljelösa). Lite förvånad blir man ändå att denna totalitära dystopi fortfarande hyllas så enormt, trots just detta som i varje fall störde mig ganska mycket.

Vidare om Oceanien: Partiets ideologi kallas Engsoss (Engelska socialismen) och individen är alltid underordnad staten. Förutom den lägre klassen; proletärer (utgörande 85% av befolkningen) finns i detta övervakningssamhälle; medelklassen tillhörande Yttre partiet (utgör 13% av befolkningen) samt; överklassen, den härskande eliten i Inre partiet (utgör 2% av befolkningen).
Romanens huvudperson Winston Smith lever i denna totalitära stat som kontrolleras av fyra myndigheter för resp. ansvarsområde: Minisann (sanningsministeriet) - handhar propaganda och lögner; Minifred (fredsministeriet) - handhar krigen; Minilek (kärleksministeriet) - handhar lag och ordning genom brutal tortyr och "tankepolis" samt till sist; Miniflöd (överflödsministeriet) - handhar ekonomi. Winston jobbar på Minisann som tjänsteman och har ansvar för att ändra historien så partiet ständigt skall vara i fas med sin propaganda, vad som gäller för nuet. Han börjar drömma om frihet, ifrågasätter det allsmäktiga partiet och vill göra uppror mot Storebror (Oceaniens ledare). Winston möter Julia som när samma frihetslängtan, såväl deras "krimtänk" (olagliga tänkande) samt relation är såklart förbjuden.

Upprepningar finns det gott om, inte minst Storebrors och partiets återkommande valspråk: Krig är fred, Frihet är slaveri, Okunnighet är styrka. "Storebrorssamhälle" (= ett samhälle där medborgarna övervakas av myndigheter) är nog ett ord de flesta känner igen, detta ord har ju faktiskt sin ursprungskälla från just Orwells 1984, för den som nu inte visste det förut.

Utöver att romanen menats vara ett framtidsscenario har den dessutom ansetts syfta till stalinismen. Dessutom har den tidvis betraktats vara direkt farlig för allmänheten rent intellektuellt på samma vis som t.ex Vi av Jevgenij Zamjatin (romanen lär ha inspirerat Orwell då han skrev 1984), Kallocain av Karin Boye och Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Det att sen staten framgångsrikt engagerar barn och ungdom för spionverksamhet kan man nog ganska väl jämföra med Hitlerjugend - rätt otäckt, som allt annat i detta skräckscenario. Har tidigare läst Orwells satir Djurfarmen (end. på engelska - vill även läsa i svensk översättning!), där handlar det om satir, men 1984 är bara rakt igenom ruskig, och sadistiskt brutal (hade nog inte räknat med det).

Tyckte väldigt bra om Karin Boyes Kallocain, som också är ett liknande scenario. 1984 fastnade jag inte riktigt för däremot, trots rosade recensioner i alla tider. Nu är den äntligen läst i varje fall, men med viss möda och irritation. Blev lite nyfiken på filmen...

Betyg: 2/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)