torsdag 17 mars 2016

"Torntuppen" av Jan Fridegård

Torntuppen (från 1941) av Jan Fridegård, är en välkänd klassiker som gavs ut som e-bok för dryga året sedan. Endast 165 sidor. Jan Fridegård (1897-1968) hör till de svenska proletärförfattarna och han har sin bakgrund som statarson från Uppland.

Handling:
Den gamle 80-årige torparen och förre soldaten Johan From vaknar upp i gryningen efter en längre tids sjukdom, och upptäcker att han inte längre är i livet. Anden gör sig fri, bit för bit varsnar han sitt nya tillstånd och att det vartefter går att komma allt längre bort från kroppen. Ser sin hustru då hon upptäcker att maken avlidit, blir åskådare till allt vad som efteråt följer.
Hans ande beger sig så småningom iväg till bykyrkan och slår sig till ro uppe hos kyrktuppen, får där på kyrkogården sedan bevittna sin egna begravning. Efter lite lagom spökerier (lyckas framgångsrikt styra upp så att änkan From får det bra efter hans frånfälle) ger sig anden iväg på sin långväga färd för att komma till insikt, göra sig redo inför den slutgiltiga kallelsen. Han träffar andra andar i olika stadier av frigörelse och hamnar i Centraleuropas krigshärdar.

Porten kallas trång (från 1952) av Jan Fridegård skall handla om nästan samma som Torntuppen, fast perspektivet är där sett från de efterlevandes sida. En filmatisering kallad Torntuppen har gjorts 1995 (med Ingvar Hirdwall som Johan From), och för den har man hämtat stoff ur båda dessa romaner. Filmen gick som mini-serie på SVT året därefter.
På bokförlaget Wahlström & Widstrand (som återutgav Torntuppen 2014 i e-boksformat) uppger man i sin beskrivning att torpare From när han avlider lämnar efter sig gömda pengar i en bibel, som änkan inte känner till - detta är fel, då det inte hör till handlingen i Torntuppen utan beskriver vad som utspelar sig i Porten kallas trång! Att beskriva böcker med ledning av film (om så nu är fallet) kan bli ganska tokigt. ;)

Att kalla denna klassiker feelgood är väl något till att överdriva, får dig dock att le en smula med tår i ögat. Man kan utan tvekan förstå den kraft romanen haft att påverka människors rädsla inför döden. Denna lilla kortroman andas frid och frihet, ro bortom allt levande tumult och livets alla bekymmer. Lite väl mycket kretsande kring just krigsskildring, men för övrigt väldigt fint beskrivna episoder om torparens iakttagelser kring hans änkas förehavanden efter hans död (hur han månar om att hon skall få det bra) och sökandet efter den förlorade fyraåriga dottern, minnena från livet som handlar om hans sista farväl av den lilla. Från början fick man föreställningen om att det funnits starka känslomässiga band mellan makarna From då han levat (sid. 35):

"Genom skogsgrinden vid hans torp kom en svart gestalt sakta skridande och det var väl ingen annan än gumman hans. Ibland fattade den varma blåsten tag i hennes kjol och bredde ut den så att hela gumman kom att likna ett litet svart, vacklande tält.
   Det var snällt av henne att komma med gullvivor. Hans grav kunde få ståta med en gul prick lika bra som de andras. När gumman var framme, torkade hon sig i ögonen med en bländvit näsduk och ordnade med kransarna på graven innan hon ställde dit gullvivorna. Hon hämtade vatten i den lilla källan vid kyrkmuren och ställde blommorna i ett av vardagsglasen hemifrån.
   From önskade innerligt att han kunde säga henne ett tröstens ord, men hon var oåtkomlig."

Tyckte faktiskt det var lite synd att det där förmodade starka bandet förbleknade vartefter handlingen fortskred. Men detta förhindrade ju trots allt inte att Froms ande kände behov av att slutligen få bekräftat att hans gumma hade det fortsatt bra där i hembygden, och han fick då igen en sista titt på sin egen grav efter återfärden från krigsskådeplatserna (sid. 111):

"Den pipskäggige i graven skulle han inte störa, men han tog en titt på kullen. Den var som väntat, ansad och fin. En ny bukett ringblommor stod i glaset. Gumman hade redan varit där. Kyrkvaktaren var det enda rörliga i närheten, han gick och krattade bort de gula bladen som regnskuren ryckt ned."

Tänkvärt ur förordet av Jan Fridegård (1957 års utgåva av Torntuppen)

"I tidens fullbordan skall religion och vetenskap mötas, förenas och bekräfta varandra."

Har länge velat läsa något av Jan Fridegård och är glad att jag valde denna, för Porten kallas trång vill man nu förstås också läsa. Skulle självklart (om det gick) därefter även vilja se filmatiseringen.

För den som nyligen mist någon, den som behöver hjälpa och stödja någon som befinner sig vid livets slut, eller kanske behöver en vinkling till den nästintill omöjliga förklaringen att ge då barn börjar fundera kring vad som händer efter döden, läs Torntuppen. Sorglig men oerhört fin och trösterik. Stark trea, snudd på fyra i betyg.

Betyg: 3/5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)