söndag 31 januari 2016

Läst januari


  1. Nådastöt (serie: Kommissarie Armand Gamache #2), Louise Penny (ur egen bokhylla)
  2. Vägen, Cormac McCarthy (ur egen bokhylla)
  3. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt, Pär Holmgren (bibliotekslån) 
  4. De öde fälten (serie: Ruth Galloway #7), Elly Griffiths (bibliotekslån) 
  5. Enkel biljett till nattens ände, Johan Frick (Recensionsexemplar från MIX förlag / E-bok / ur egen bokhylla)
  6. Hägring 38, Kjell Westö (E-bok, bibliotekslån)
  7. Persepolis (del 1), Marjane Satrapi (bibliotekslån) 
  8. Blade Runner, Philip K Dick (bibliotekslån) 
  9. Brobyggarna (serie: Det stora århundradet #1), Jan Guillou (bibliotekslån) 
  10. Labyrinten, Henning Mankell (ur egen bokhylla)


Alfabetsläsning från A till Ö

Kommer att sätta igång med en alfabetsläsning. Läser detta år böcker med begynnelsebokstav i författarnas efternamn från A till Ö.

Samlar de lästa böckerna vartefter på en bloggsida kallad Från A till Ö (länkad widget finns till höger). Det är svenska alfabetet som gäller och därför blir antalet 29 böcker sammanlagt, d.v.s. i genomsnitt drygt två böcker i månaden.


En smakebit på søndag: Isnätter

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smakbiten här idag hämtas från Isnätter av Leo Löthman (en åländsk författare). Men börjar med baksidestexten som förklarar sådant kring den verkliga händelsen som ligger till grund för romanen:

"Den 25:e maj år 1914 flöt en yxhuggen och skjuten manskropp iland på en holme söder om Mariehamn. Polisen kunde småningom säkra bevis och få fram vittnesmål som ledde till att fem personer ställdes inför rätta för mordet. Tre av dessa fick fällande dom i häradsrätten.
Förhistorien till dådet var dock lång och svårtolkad och domstolsutslaget kom att förändras kraftigt när målet fördes vidare till Kejserliga hovrätten och senare till Högsta domstolen.
Leo Löthman har intresserat sig för fallet i två decennier och framför här i romanform sin version av vad som kan ha drivit hyggligt folk till brutalt våld en vinternatt i havsbandet."

Smakbiten kommer från sidan 38-39:

   "För torpare Friman, som tidigare bara sett skogkantade vårar, innebar denna vår en överdos av elixir och han blev yr inför de fria rymder som öppnade sig. Hans segel fladdrade, hans nät och åror hann sällan torka och ibland var det bara svartkrutspuffarna bland kobbarna som angav var han tog efter fågel och säl.
   Vardagssysslorna kom på undantag och sällan hann han lägga sitt krutsotiga huvud på kudden för att sova.
   De fyra små öarnas övriga innevånare insöp omvälvningen mera rutinerat. Sög i sig dess doft och värme och omvandlade den till arbete och gudstro: I havsbandet fick den kristne guden om våren god draghjälp av mer rutinerade och naturnära gudar så det blev lättare att tro på en mening med livet. Men även en erfaren utskärsbo som Ida lät sig denna vår lockas av våryra. Hon fiskade id innanför Storskär och hennes fångst var god och fet och av detta kokade hon en tvål som mäktade fördriva det mesta av den smuts som hade fått fäste under vinterns påbyltade och spisrökta liv.
   Trots det förleddes hon under en stadsresa att köpa en bit av den dyrbara, väldoftande, utländska tvål som handelsman Sittkoff låtit hämta hem till sin bod: Så intensiv var yran denna speciella vår."


Vinter med Kulturkollo #mot ljuset

#mot ljuset


Tyckte ju Metro-böckerna av Dmitrij Gluchovskij var helt fenomenalt bra, så kanske man skulle prova läsa även Resan till ljuset av Andrej Djakov? (Ja, ja, "till" eller "mot", sak samma!):


Tack vare kulturkollo fick bokbloggen en fin rivstart denna årets första månad som för övrigt blev/är riktigt superjobbig (nu kan det bara bli bättre):

Bye-bye januari, kommer inte att sakna dig den minsta lilla smula!
animated-goodbye-image-0009

lördag 30 januari 2016

"Labyrinten" av Henning Mankell

En bok köpt på second hand, som fått stå länge oläst i bokhyllan, är Labyrinten av Henning Mankell. Boken kom ut år 2001 och går inte att finna bland näthandlarnas utbud. Kände inte alls till vare sig boken eller TV-serien vars manuskript ligger till grund för bokens tillkomst. Förutom att det var Mankell som skrivit den, lockade även baksidans text till införskaffandet:

"På en kobbe i skärgården hittar två sjöfågelsjägare ett kranium, fastkilat i en granitskreva. Utredningen om skallens ursprung går oförklarligt trögt, tycker åklagare Louise Rehnström. Vem är den döde egentligen? Var finns resten av skelettet? Och hur kom den döde ut till skäret?
   Ryktena börjar gå: Kan det vara Bengt Ingemarsson, mannen som skulle frälsa bygden med sina investeringsplaner? Hans storslagna idéer förverkligades aldrig. Istället drogs han inför rätta misstänkt för bedrägeri. Under rättegången försvann Ingemarsson spårlöst och med honom de pengar han utverkat för sina projekt.
   När Louise, som är gift med kommunalrådet Henrik Rehnström, försöker gå till botten med historien inträffar flera dramatiska händelser som får henne att undra vem som saboterar hennes ansträngningar, och varför. Till slut kan hon inte längre blunda för de obehagliga sanningarna om hur kommunens makthavare förvaltat medborgarnas förtroende.
   Labyrinten är ett nutidsdrama som uppvisar en skrämmande bild av det forna folkhemmet, ett land där man inte vet vem eller vad man kan sätta sin lit till.
   Boken är en bearbetad version av filmmanuset." 
Ordfront förlag

Själva handlingen är ganska bra och samhällskritiken säkert väldigt träffande beskriven genom det här dramat, så synd då att boken inte skrevs före TV-manuset blev till. Boken som är en "bearbetad version av filmmanuset" har fotoillustrationer från filmen (inte så lyckat enligt mig) samt består av 243 "scener" där meningarna är korthuggna och det är övervägande dialog. Allt känns väldigt sparsmakat, kallt och kargt.

Den kyliga åklagaren Louise Rehnström är väl den jag retar mig allra mest på bland karaktärerna. Till den här huvudkaraktären får man väl i varje fall tillskriva en positiv egenskap; envisheten att försöka ta reda på sanningen (men egentligen får man inte någon riktigt klarhet i hur svindeln gått till och den avslutande fotoillustrationen passar heller inte samman med textens slut). Men förutom det finner man ingen som helst sympati för denna Louise, bl.a är det så bedrövligt trist med alla dessa alkoholmissbrukande huvudpersoner i svenska deckare, och åklagare Rehnström är då sannerligen inget undantag, med våldsamma vredesutbrott och hela baletten (massor av krossat glas blir det).

Men bokens handling alltså rätt okej f.ö. och det är en historia som troligen till vissa delar är rätt realistisk vad gäller hur det kan gå till i verkligheten när det gäller ekonomisk brottslighet. Skulle nog sen tro att folks förtroende för politiker i allmänhet är ännu sämre idag, än då för femton år sedan när boken skrevs.

En smakbit ur Labyrinten hittas här.

Betyg: 2/5


Vinter med Kulturkollo #iskallt

#iskallt

Iskallt är det just nu i pågående läsning:


fredag 29 januari 2016

Bokbloggsjerka 29 januari – 1 februari

Dags för bokbloggsjerka (Annikas litteratur- och kulturblogg). Så här lyder frågan denna gång:

"Har du någonsin läst en bok där det har hänt någonting som du inte alls hade väntat dig eller som du absolut inte tyckte om?"

Lägger märke till det där "eller", och väljer då frågeställningen som kommer före det ordet (av den lilla anledningen att det är bra mycket roligare att skriva om böcker man gillar, än sådana som man tyckte mindre om).

Har många gånger läst böcker där något oväntat hänt, gillar ju thrillers och där händer ofta det oväntade. Vill man bli överrumplad så kan jag verkligen rekommendera att läsa Patient 67 av Dennis Lehane, eller De försvunna av Caroline Eriksson. Finns naturligtvis fler att nämna, men dessa är absolut ett par av de bättre vad gäller överraskningar. Gillar dem skarpt! :)



Vinter med Kulturkollo #vinterfåglar

#vinterfåglar

"'Morning,' he said brightly.
All he needed now was a generous supply of sunflower seeds, and things would be perfect.
Scully reached down beside her, and tossed him a plastic bag.
He caught it against his chest one-handed and held it up. It was a half pound of sunflower seeds. He smiled." 
 - Charles Grant, The X-Files: Whirlwind


Den här boken om vinterfåglar verkar fin:

"I Vanliga vinterfåglar visar Peter Larsson fantastiska akvareller av trettio fågelarter som är vanliga i Sverige om vintern. Boken visar en art per uppslag med såväl honor som hannar och ungfåglar. En beskrivande text om fåglarnas beteenden gör att de blir lätta att känna igen. 
Bokens texter är relativt omfattande och beskriver fåglarnas kännemärken, vad de vill äta på vintern, hur de häckar framåt våren och deras plats i vår kulturhistoria. Boken berättar också om de övervintrande fåglarnas liv, varför de väljer att stanna kvar i stället för att flytta till varmare trakter och hur de försöker finna möjligheter att överleva.
Ett bra sätt att hjälpa fåglarna på vintern är förstås att ge dem mat. Matningen ger oss dessutom möjligheten att se fåglarna på närmare håll." 
(Beskrivning hämtad från Norstedts förlag)


Hit är det främst talgoxe, blåmes, nötväcka, koltrast och större hackspett som kommer (inga domherrar siktade än i år). Observerar att hackspetten (inklusive ekorren förstås) föredrar jordnötter framför solrosfrö, annars är det fröna som är populärast på menyn. För ett par dagar sedan var det dock inga små fladdriga gäster vid fröstugan på berget, däremot stannade fem rådjur till för lite Fox Mulder-snacks. Men dom brukar också vara välkomna när de kommer, trots att käket vid den syltan har en strykande åtgång när sådana matgäster dyker upp.


onsdag 27 januari 2016

"Brobyggarna" av Jan Guillou

Information om Brobyggarna av Jan Guillou, hämtat från Piratförlaget:

"När havet tog deras far och farbror fick de tre gossarna på det norska Vestlandet utanför Bergen söka familjens försörjning inne i staden. Av en tillfällighet upptäckte man att de tre små repslagarlärlingarna var ovanligt tekniskt begåvade och med hjälp av välgörenhet utbildades pojkarna till järnvägs- och brobyggare.

De tre fiskarsönerna utexamineras många år senare som diplomingenjörer vid universitetet i Dresden. Det är 1901 och mänsklighetens tekniskt mest avancerade
århundrade har just inletts. Meningen var nu att de skulle återvända till Norge för att bidra till det mest storartade norska ingenjörsprojektet någonsin, att bygga järnväg mellan Oslo och Bergen.

Men kärleken vände upp och ned på planerna. Den ene flydde, bedragen och skamsen, till Tyska Östafrika, men hamnade likväl på ett av tidens största järnvägsbyggen, det mellan Dar es Salaam och Tanganyikasjön. Den andre flydde också på grund av kärlek, men till London. Bara äldste brodern Lauritz återvände till Norge för att kunna återgälda brödernas storartade utbildning genom att ansluta sig till järnvägsbygget på Hardangervidda.

Tre bröders öden i ett sekel som ännu var ungt. Där framtidstron överskuggade världens alla orättvisor. Med teknikens stora genombrott skulle alla krig vara utrotade. Föga anade man att man stod inför det mest dramatiska och blodiga århundrade någonsin.

Brobyggarna är den första delen i Jan Guillous nya romansvit om Det stora århundradet."

Den beskrivningen lät synnerligen lockande tyckte jag, och tog mig an denna tegelsten på nästan 600 sidor. Har ju dessutom gillat nästan allt som lästs tidigare av Jan Guillou.

Tokhyllad roman detta, men inget för mig.

Det börjar mycket bra och berättelsen om de tre bröderna från norska Vestlandet utanför Bergen fångade på en gång, tyvärr blev det ganska snart tråkigt, segt och långdraget; överdrivet detaljerat beskrivet samt till stora delar alltför ointressant; ibland omåttligt plumpt och osannolikt vidrigt. Storviltsjakten p.g.a elfenben och alla dessa penninggalna människor var rent förargelseväckande. Retade mig också på übermensch-karaktärerna som kändes lite väl känslolösa, ytliga och... androidlika(?). En vuxenvariant av genren pojkböcker (om det nu finns en sådan genre) skulle man nog kunna kalla Brobyggarna, och om det låter lockande kan man nog ganska säkert gilla boken skarpt.

Det stora århundradet var en bokserie som jag tänkt ta itu med detta år, men det får nog räcka med denna första bok i serien. För den här historiska perioden i början av 1900-talet, som f.ö självklart är intressant(!), finns det säkert andra romaner; skall försöka leta rätt på de guldkorn som står att finna för tiden.

Betyg: 1/5

Andra som bloggat om Brobyggarna:
Lingonhjärta
Lottens Bokblogg

Vinter med Kulturkollo #frusen

#frusen


"Ute öste det fortfarande ner. Luften var isande kall och vinden kastade regnet i ansiktet på henne. Med sjalen om huvudet gick Cecilia försiktigt nedför trappan. Barnet hade krupit ihop med armarna om de uppdragna benen och såg henne först inte.
    "God dag", ropade hon genom vinden.
Barnet tittade upp på henne. Det såg skrämt ut och försökte göra sig ännu mindre då hon närmade sig.
    "Vill du följa med mig in en liten stund?"
    Cecilia sträckte ut en hand. Barnet tycktes tveka, sedan reste det på sig och tog ett försiktigt tag om hennes fingrar. Den lilla handen var frusen och hal, men Cecilia höll den i ett stadigt grep." 
Ur Polarnatt av Frida Skybäck


tisdag 26 januari 2016

Vinter med Kulturkollo #vinterläsning

#vinterläsning

Ett tips på riktigt bra vinterläsning,
för den som känner för feelgood så här års:
Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Lucy Dillon

måndag 25 januari 2016

"Blade Runner" av Philip K Dick

Blade Runner (originaltitel: Do Androids Dream of Electric Sheep? - utgivningsår 1968) av Philip K Dick skall höra till en av de största mästerverken inom SF-litteratur. Romanens titel i svensk översättning första upplaga 1974: Androidens drömmar. Ny upplaga med ny titel 1994 och 2012; Bakhåll förlag. Manuset till den mer kända Future Noir-filmen Blade Runner är löst baserat på denna roman. Filmen hade biopremiär 1982 och den har visats i flera versioner sedan dess. Det jag i nutid refererar till vad gäller filmen är "The final cut" från 2007.

Denna postapokalyps äger rum tidsmässigt år 1992 för de första upplagorna av boken och i senare upplagor år 2021 (i filmen är plats och tid: Los Angeles år 2019). Efter världsomfattande kärnvapenkriget Terminus består jordens atmosfär av genförändrande radioaktivt damm. För att bevara människans genetik uppmanar FN till massutvandring till kolonier på andra planeter, t.ex mars. För att få folk att vilja ge sig iväg från jorden som emigranter, blir de erbjudna varsin egen android (anställd människoidentisk robot), som ett slags lockbete (..."de verkliga drivkrafterna bakom emigrationen: androidslaven som morot och det radioaktiva nedsläppet som käpp").

Romanens handling utspelar sig under en enda dag i Rick Deckards liv. Hans uppdrag som inhyrd prisjägare vid San Francisco-polisen är att spåra upp, avslöja och "dra in" (avrätta) androider (humanoida robotar) som rymt. En typ av androider har konstruerats så snarlikt riktiga människor att de även givits en stark vilja att leva, självbevarelsedrift och en jagkänsla, men de saknar mänsklig empati (androiderna själva anser dock att empati inte alls existerar). Vissa av dem är heller inte själva medvetna om att de skulle vara något annat än riktiga människor, då de fått falska minnen av en barndom och uppväxt inplanterade.

Rick Deckard kallas denna gång in för att överta ett uppdrag som tidigare innehafts av androidjägaren Dave, vilken blivit beskjuten efter påbörjat uppdrag. De extraintelligenta androider uppdraget gäller är rymlingar som befinner sig på jorden med tagna mänskliga identiteter, två har redan blivit eliminerade och sex återstår. Deckards uppgift blir att söka upp, avslöja dem genom test och därefter "dra in".

Parallellt med berättelsen om Deckard möter man karaktären J R Isidore, en av de radioaktivt skadade. Denna grupp individer, kallade specialare (klassificerade som "vandrande hot mot släktets jungfruliga arv"), lider av en alltmer försämrad intelligens, de är lågstatusmänniskor och som icke önskvärda emigranter är de hänvisade till att stanna på jorden samt där framleva sina liv i skymundan. Skymfad och hunsad innehar Isidore ett lågstatusyrke samt bebor en lägenhet i ett stort förfallet och f.ö tomt hyreshus (men så plötsligt tycks någon annan också ha flyttat in i huset...). Isidore arbetar som transportör vid ett reparationsföretag för elektriska djur.

På jorden har det blivit en statussymbol och en av de viktigaste sociala normerna att äga ett levande djur, men de som inte har råd att köpa ett riktigt kan skaffa sig ett elektriskt, för att hålla den lyckade fasaden uppe (Rick Deckard och hans fru Iran äger ett elektriskt får). Förutom statusen påtalas främst det betydelsefulla med relationen till/skötseln av ett djur för att hos människan främja de empatiska känslorna. Erfarenheten av djur anses ha bidragit till att skapa empati hos människan, men djuren på jorden har under senare tid drabbats av massdöd (strålningsförgiftade). Bristen på empati skall även åtgärdas genom att vara delaktig i den på jorden nu regerande teknikbaserade religiösa rörelsen Mercerismen, där en s.k "empatibox" är viktig för dess utövare. Religionen centrerar sig kring en martyr; gestalten Wilbur Mercer, som evigt klättrar upp för en brant och samtidigt blir utsatt för stenkastning.

Deckards och Isidores möte med androiderna kommer att förändra dem i grunden. Deckard kommer till insikt om att han blivit alltmer avtrubbad känslomässigt genom sitt arbete, på så vis blivit mer lik de androider han jagar, och Isidor får ompröva sin godtrogna inställning, lära sig skilja ont från gott, oäkta från äkta.

Romanen undersöker ämnet/ställer frågan om vad det är att vara människa, vad som kännetecknar det mänskliga, de dilemman vi ställs inför i vissa svåra valsituationer.

Fram till 2/3-delar av boken gillade jag verkligen Blade Runner i romanform. Deckards träff med Rachael är antagligen för mycket en produkt av sin tid då romanen en gång skrevs på 60-talet, den episoden var smått löjeväckande. Därefter blir det så bedrövligt (nästan psykedeliskt) rörigt. Enda räddningen är väl sen själva slutet.
Tyckte det var underhållande med alla metaforer och symboltolkningar man kunde göra, tror nog det går att upptäcka fler vid omläsning, precis som för filmen - trots att filmen är väldigt mycket annorlunda. Men Pris och Roy finns ju med, filmens J.F. Sebastian finner sin någorlunda snarlika motsvarighet i bokens Isidore och vad gäller alla djur finns ju åtminstone vissa konstgjorda med i filmen. Romanens fokus på djur, konstgjorda och eftertraktade levande, var ett positivt inslag. Buster Vänligs TV-show var dock ingen större förlust att man slapp i filmen, liksom allt detta kring mercerismen, även om man förstår varför det är med för helhetsbildens skull. Känns som överdrivet tokmycket har knökts in på för få sidor, vilket var lite synd. (Tyvärr verkar jag själv haft svårt att hålla det här bokomdömet kort och koncist, detta upptäckte jag nu - ber om ursäkt!)

Filmen är för mig bättre än boken, men samtidigt är den ju förstås helt olik. Svårt var det att sätta betyg på Blade Runner som bok, pendlade mellan 2 och 3, men det är svårt att släppa tanken på vad allt betyder, alla tolkningar man kan göra, fundera över... så plus i kanten där; det väger över till en trea i betyg. Dessutom har en sådan här bok med all säkerhet gjort nytta som inspiration för många efterföljare som skriver i genren.

Betyg: 3/5

Vinter med Kulturkollo #vinterdvala

#vinterdvala

Kal nyponroskvist med sömntorn för rosenkung i vinterdvala

"Törne, du min syskonplanta,
svept i vinterns is, försmås du,
höljd av taggar, hatas du.
Men jag tänker: kommer våren,
slår du ut i blad och rosor,
och en växt finns ej på jorden,
ljuv och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängel
står ej naken i naturen,
som behövde kärlek blott,
blott en solblick av ett hjärta,
för att kläda sig i rosor
och vart väsens glädje bli." 
Törnet av Johan Ludvig Runeberg


söndag 24 januari 2016

En smakebit på søndag: Labyrinten

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smakbiten här idag hämtas från Labyrinten av Henning Mankell. Det var den tänkta boken som därefter tänktes bli ett bildmanus för film, men blev en tv-serie (tv-serien inspelad 1999 lär ha visats år 2000 - känner själv inte till den). Henning Mankell insåg under inspelningen att Labyrinten återigen höll på att förvandlas till en bok, och en bok blev det också, en bok byggd på tv-manuset. Synd tycker nog jag att det inte blev en bok först, och därefter en filmatisering, för så himla bra blir det nog inte att skriva bok av tv-manus, åtminstone inte på det här sättet med korthuggna meningar, mest repliker, och foton från tv-serien insprängda i texten. Tråkigt dessutom att det inte fungerar då f.ö själva "samhällsproblemet" som står i fokus är viktigt (silad småsill och fritt simmande hajar), d.v.s generöst med spelrum för mygel och ekonomisk brottslighet på hög nivå, något som troligen tog ordentlig fart under 80-talet ("De hämningslösa bowlingklotens tid" - gamle Edvins kommentar när han talar med åklagaren Louise nedan). Labyrinten som bok är dock en sällsynt miss, för det mesta Henning Mankell åstadkom var ju helt fantastiskt bra. Hursomhelst, här kommer smakbiten (sid. 42-43):

   "- Den här skogen var hans. Den var bland det första han köpte. Han kom från ingenstans och köpte skog. På kredit.
    - När var det?
    - Sju år sen. Han skulle bosätta sig här. Det var villkoret för att få köpa skogsfastigheter den gången. Och han skulle anlägga sin förpackningsindustri. Han var som ett bowlingklot. Alla föll som käglor runt honom. Jag med.
    - Hur var han egentligen som människa?
    - Det är som jag säger. Ett bowlingklot. Utan hämningar.

De har kommit fram till en tjärn. Edvin pekar mot skogsbrynet på andra sidan.
    - Hans marker sträckte sig till rågången här. Jag minns när vi kom hit, sen jag hade skrivit på. Han började skratta. "Nu är det här mitt", sa han. Och sen skrattade han igen.
    - Men hur kunde han egentligen hålla på? Jag har tittat i pappren. Skenaffärer, bedrägerier, skattebrott, urkundsförfalskningar, trolöshet mot huvudman. Allt. Och ändå kunde man inte fälla honom.
    - Han kom i rätt tid. De hämningslösa bowlingklotens tid."

Vinter med Kulturkollo #fullmåne

#fullmåne

Varulvens år (av Stephen King) var det evigheter sedan man läste, tror inte direkt det var någon höjdarläsning, men helt klart fanns där ju en fruktad fullmånenatt varje månad. Baksidestext:

"Varulvens år har börjat...
   Januari. En man har sökt skydd i ett litet redskapsskjul undan snöstormen. Utanför ökar vinden till ett ylande. Då plötsligt splittras dörren med en våldsam kraft - och i nästa ögonblick känner mannen huggtänder mot sin strupe...
   Februari. På Alla hjärtans dag drömmer en kvinna om kärlek. Men från hennes ombonade sovrum hörs skrik i dödsångest...
   Mars. En morgon hittas en luffare död i snön. Hans kläder är sönderrivna och runt omkring finns spår av tassar...
   Ingen vet varifrån odjuret kommer eller vem som ska bli nästa offer. Men en sak är säker - när fullmånen lyser - sveper en förlamande skräck genom den lilla staden."

Gavs ut i svensk översättning 1986. Handlingen utspelar sig i en mindre stad i norra USA. I tolv månader får man följa varulvens brutala framfart... och befolkningen minskar i snabb takt - efter varje fullmånenatt påträffas dödsoffer.


lördag 23 januari 2016

"Persepolis" (del 1) av Marjane Satrapi

Persepolis (del 1/4) av Marjane Satrapi är en självbiografisk roman i form av en berättad serie tecknad i effektfullt svart-vitt.

Första delen utgör tiden i början av hennes liv från sex års ålder, hon är född (1969) och uppvuxen i Teheran, Iran.

Berättelsen startar år 1979 och shahen av Iran störtas efter den islamistiska revolutionen, det nya samhället växer fram. Istället för det fria samhälle som många förväntat sig, införs ett strikt religiöst och regelstyrt där prästernas diktatur gäller - landet blir ayatollornas Iran. Övervakning och spioneri införs för att se till att människorna lever i enlighet med de strängt religiösa reglerna.
Det är en omvälvande orolig tid som den lilla filosofiskt lagda Marjane upplever och beskriver utifrån sitt vardagliga liv, det som händer, allt sett ur barnets perspektiv. Det är hemskt, tragiskt, sorgligt, men även roligt på ett oförargligt självironiskt sätt.


Hade rätt så dåligt begrepp om landet Iran och dess historia, upplevde därför detta som ett lättsamt sätt att förstå hur det kunde bli som det blev. Orsak och verkan; alltid bra att få koll på själva orsakerna istället för att bara se till följderna och därpå i värsta fall - som jag tror många gör - klistra på fördomar, antagligen finns alltför mycket sådant.

Kommer såklart att följa upp med de fortsättande delarna om Marjane Satrapis sanna historia. Inte så dumt att kliva ur bekvämlighetszonen ibland och upptäcka något nytt; serieformen var ett utmärkt sätt att föra fram denna berättelse ur verkliga livet. Rekommenderar den till alla - ung som gammal.

Betyg: 4/5

Några andra som bloggat om Persepolis:

Vinter med Kulturkollo #vinterfilm

#vinterfilm

Laura FitinghoffDen första jag kom att tänka på som vinterfilm:

Barnen från Frostmofjället från år 1945. Handling: I norra Sverige under mitten av 1800-talet förlorar sju barn sina föräldrar. För att klara sig från att bli utackorderade till socknens storbönder flyr barnen från hemgården, de påbörjar en lång och svår vandring över fjället för att finna ett bättre liv tillsammans.

Filmen baserar sig på den klassiska barnboken med samma titel. Boken är skriven av Laura Fitinghoff och utgavs första gången 1907. Anses vara Sveriges första stora realistiska barnroman.


fredag 22 januari 2016

Bokbloggsjerka 22 – 25 januari

Fredag igen och dags för bokbloggsjerka (på Annikas litteratur- och kulturblogg). Så här lyder frågan (+bonusfråga) denna gång:
"...vilken bok/vilka böcker du tycker är bäst som är baserad/e på tv/film. Det är även möjligt att vända på den här frågan: tv/film -> bok/böcker. Du väljer själv vilken variant du vill svara på."

...och extra "bonusfråga":
"Vilka utmaningar kommer du att ge dig i kast med under 2016?"

Skulle på första frågan kunna svara så här (vet nu att boken, som filmen endast lätt baserar sig på, verkligen inte är lika bra eller bättre än filmen):


SF-romanen av Philip K Dick gavs ut 1968 under titeln Do Androids Dream of Electric Sheep? (i svensk översättning 1974 under titeln Androidens drömmar). Ridley Scott regisserade filmen Blade Runner (löst baserad på boken av Philip K Dick), premiär 1982. Förlaget Bakhåll återutgav originalromanen under titeln Blade Runner 1994. Bokens efterord av Johan Frick ger en heltäckande förklaring till bok vsv film, och turerna kring dessa då i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Filmen (utmärkt noir!) klart bäst.

Bra som film var även Mannen under trappan som baserar sig på boken med samma titel av Marie Hermanson. Var ett bra tag sedan boken lästes/filmen sågs, men förnimmer att jag tyckte filmen var bättre än boken där:

 "Allt har gått Fredrik väl i händerna. Han har en framstående tjänstemannaposition inom kommunen. Han är till sin häpnad gift med Paula som han beundrar gränslöst - hon är en framgångsrik konstnär. De har två fina barn och nu har de flyttat in i ett hus som överträffar alla deras drömmar. Ett rymligt och nyrenoverat gammalt hus med glasveranda och utsikt över åkrar och skog. De är en ovanligt lyckad familj. Men när Fredrik en sömnlös natt kommer ner i hallen står någon där. En vuxen man, hårig, mörk och smutsig. Han säger sig heta Kwådd och bo i utrymmet under trappan som går upp till övervåningen. Fredrik försöker bli av med mannen under trappan, men gång på gång framhärdar han: jag bor här."   - Filmens baksidestext

Men bok som baserar sig på film?... kanske har man läst något sådant, men inget jag nu kommer på. En sådan där sällsynt oläst finns dock i bokhyllan (förvärvad, som synes så gott som tidigare oläst, på loppis):


Labyrinten av Henning Mankell skall vara en bearbetad version av ett filmmanus. Har inte sett filmen heller. Boken har - trots att den är författad av Mankell - inte känts så lockande att sätta igång med, den har nämligen filmbilder insprängda i texten - gillar vi inte! ;)
Kanske blir den äntligen läst (sedd) nu, i och med den här lilla extra pushen via bokbloggsjerka?

För att svara på bonusfrågan: Enda utmaning, som kan kallas så, skulle väl i sådant fall vara Goodreads Reading Challenge, som för mig handlar om 100 lästa böcker under 2015. Troligtvis lätt match, om inget oförutsett inträffar.


Vinter med Kulturkollo #stjärnklart

#stjärnklart

     "Det var helt stjärnklart, trots den korta sensommarnatten. Nedsläckningen hade i alla fall gett honom stjärnorna tillbaka. Varje molnfri natt syntes Vintergatan i all sin prakt, en prakt som man förr fick resa till avlägsna observatorier för att uppleva. Nu erbjöds alla gratis och fri tillgång till stjärnorna igen.
     Det gamla samhällets satelliter syntes tydligt på himlavalvet, som stjärnor i snabbare rörelse än den långsamma bakgrunden. En smärtsam påminnelse om vad mänskligheten en gång kunnat åstadkomma." 
Ur Stjärnklart av Lars Wilderäng

torsdag 21 januari 2016

"Hägring 38" av Kjell Westö

Hägring 38
Kjell Westö
Albert Bonniers Förlag om Hägring 38 av Kjell Westö:

"Året är 1938. Adolf Hitlers expansionspolitik väcker både vrede och beundran, inte minst i den så kallade Onsdagsklubben i Helsingfors. Det är ett informellt diskussionsforum, som består av några gamla vänner till advokaten Claes Thune. Forumet är lika mycket en ursäkt för att supa ihop som för att prata politik, men detta år är det tydligt att Europas splittring också är Onsdagsklubbens, och Claes Thune börjar ge upp om dess framtid.

Thune engagerar sig i utrikespolitiken även som skribent i dagspressen, men är inte engagerad i så mycket annat. Han är frånskild och uppgiven, och ägnar sin byrå ett förstrött intresse. Som tur är har han en duglig hjälp i sin nyanställda sekreterare, Matilda Wiik.

Men fru Wiik känner sig inte särskilt duglig. Hon jagas av minnen från inbördeskriget, då hon var sexton år gammal och tvingades uppleva saker hon försökt glömma sedan dess. En dag hinner minnena ikapp henne. När Onsdagsklubben har möte på kontoret så hör hon en röst hon hade hoppats aldrig behöva höra igen.

Kjell Westö visar än en gång att han är en av Nordens viktigaste uttolkare av vår historia, av hur storpolitiken griper in i människors innersta liv. Hägring 38 följer, i en tätare och mer thrillerartad form, linjen från hans "Helsingforsbukett", de fyra stora romaner som skildrade Helsingfors och Finlands 1900-tal: Drakarna över Helsingfors, Vådan av att vara Skrake, den Finlandiaprisbelönade Där vi en gång gått och Gå inte ensam ut i natten."

Väldigt lyckade miljöbeskrivningar/stämningar som förmedlar en levande och autentisk känsla för tiden, samt historiskt intressant om Finland och främst då Helsingfors år 1938. Hade för egen del urusla förkunskaper om Finlands historia (kanske är det delvis därför jag i år bestämt mig för att ta den till mig i romanform?).

Vad som däremot störde mig med Hägring 38 var bl.a det sävliga tempot. Det går verkligen sååå långsamt fram. Har dessutom lite svårt att begripa mig på karaktärernas irrationella beteende, t.ex så som den tar sig i uttryck på grund av djupt trauma vad gäller fru Wiik/Miljafröken/Matilda/Tilda. Hade nog sett att det sen var något mindre politik och mer historisk bakgrund i samtalen mellan herrarna i Onsdagsklubben (väldigt "gubbig" roman detta), men sådant går ju ofta ihop och det är väl troligen svårt att reducera den politiska biten då.

Bra med Hägring 38 var att jag blev intresserad av att ta reda på mer kring Finlands historia innan andra världskriget och finska vinterkriget (t.ex. inbördeskriget, dess följder för "de vita" och "de röda" - väldigt dåligt påläst om detta). Och så långsam var nu inte romanen så den blev tråkig, fick mig i varje fall att vilja läsa vidare fram till slutet. Såg det allt tydligare framför mig såsom genom en hägring...

"Finlands historia är också vår" heter det ju, men hur mycket kunskap om Finlands historia har vi i allmänhet egentligen?

Betyg: 2/5

Några andra som bloggat om Hägring 38:

Vinter med Kulturkollo #gemenskap

#gemenskap


(Ja, alltså... det är rapsbaggar i någon slags gemenskap
på en av hundarnas rapsgula(?) tennisbollar i somras)


onsdag 20 januari 2016

Värmande five-o’clock tea och (helt oväntat) en grafisk roman


Trodde väl mig aldrig komma att läsa en graphic novel. Men så var det då den där ofelbara inspirationen från andra bokbloggare, och den intressanta bokserien Persepolis av Marjane Satrapi, (som f.ö. är precis jämngammal med mig).

Bokserien består av fyra delar. Det är en självbiografisk sann berättelse som handlar om hennes uppväxt. Del 1 (beskrivning hämtad från Bokus):

"Marjane Satrapi har skapat en självbiografisk roman i serieform, en berättelse tecknad i kraftfullt suggestiva svart-vita bilder.

Denna första del (av totalt fyra) handlar om hennes liv i Iran från det hon är sex år. Historien börjar det dramatiska året 1979 då shahen störtas och den islamistiska revolutionen segrar. Ett nytt samhälle tar form, men det blir inte alls som de radikala och liberala trott och hoppats. I stället stärker prästerna sin diktatur och tvingar människorna att leva i enlighet med ett benhårt religiöst reglemente som övervakas av en hord av spioner.

I Perspolis är det ett barns klarögda blick som iakttar händelseförloppet. Det dagliga livet i ayathollornas Iran kommer plötsligt nära på ett fullkomligt överraskande sätt. Det är en hemsk och skakande berättelse, men också förunderligt rolig och hjärtevärmande. Och den lilla egensinniga filosofen Marjane är en bekantskap som läsaren inte glömmer i första taget.

Persepolis blev en stor succé i Frankrike, där Marjane Satrapi lever, och såldes i över 100 000 exemplar. Den har nu kommit ut i flera länder bl a USA och Storbritannien.

Marjane Satrapi föddes 1969 och växte upp i Teheran. När hon var 14 år skickades hon av sina föräldrar bort från den alltmer repressiva regimen. Hon kom till Österrike och därefter till Sverige och Frankrike. Idag bor hon i Paris tillsammans med sin svenske man. Hon är verksam som konstnär och har förutom Persepolis illustrerat flera barnböcker."

Vinter med Kulturkollo #vinterdikt

#vinterdikt

Carl snoilsky stick
"Redan fåglarne ha flytt
För de barska vinternätter,
Och kring städer och kring slätter
Drifvor hopat sig på nytt.
På min ruta, isomfluten,
Föds en frostros i minuten;
Hör, det smäller uti knuten!
Hunden sig för kölden drar.
Här är skyndsamhet af nöden:
Låt’ oss blåsa lif i glöden!
Låt’ oss hålla värmen kvar!" 
[...] 
"Vintervisa" (första strofen)
Carl Snoilsky


tisdag 19 januari 2016

Tematrio - Dystopier och annat elände

Ett återkommande tema för trion, presenterad av Lyrans Noblesser, handlar den här veckan om dystopier (valde dessa böcker i föregående dystopitrio: Trio i dystert scenario). Den genre-etiketten har jag fyllt på duktigt här på bloggen sedan den förra dystra tematrio-omgången.

"Ge mig tips på tre bra dystopier (bred definition, postapokalyps går lika bra)!"

Inte lätt att välja, men det fick bli två böcker (båda ingår i trilogier) - där längtanväntan finns inför fortsättning - och en nyligen läst postapokalyps:

Stjärnfall (Stjärnklartserien #2) av Lars Wilderäng. Boksläpp i år (juli) för uppföljning och avslutande del: Stjärndamm. Favoritserie för mig detta - rekommenderas!
Återigen får man möta de karaktärer som figurerat i Stjärnklart, får följa dem hur de anpassat sig till den nya livssituationen, hur de i ledande position försöker stävja ett folk som börjar kräva demokrati, hur man med de ringa medel som fungerar forskar kring det som skett, försöker finna lösningar och svar. Så småningom görs dock en häpnadsväckande upptäckt till vad som orsakat den s.k. Nedsläckningen.

Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja (METRO, #2) av Dmitrij Gluchovskij. Uppföljare och avslutande del (Metro 2035) finns, men ännu tyvärr bara på ryska.
Fortsättningen till Metro 2033 - den sista tillflykten. Metro 2034 går att läsa fristående, men allra bäst att läsa föregångaren först. Vissa av karaktärerna och platserna återkommer från första delen. I Moskvas tunnelbanesystem (dit människorna långt tidigare funnit sin tillflykt) finns i dess utkant stationen Sevastopolskaja, där ger sig den mystiske överste Hunter iväg på en expedition kantad av faror. Med honom finns Homeros, en erfaren gammal man som känner till mer om metron och dess legender än andra.

Vägen av Cormac McCarthy. Även om filmen som baserar sig på boken är bättre, så är förlagan av Cormac McCarthy trots allt läsvärd och gripande.
En mörk och dyster framtidsvision. En far och son tar sig fram genom ett landskap där allt liv (förutom diverse människospillror, kannibaler och laglösa gäng) är utplånat och solen ständigt dold. Målet är att ta sig söderut till kusten, utan vetskap om vad som där väntar blir det ändå till ett slags hopp som hägrar för mannens och pojkens strävan på deras vandring genom aska, sot, snö, kyla och svält.

(Titlarna är länkade till blogginlägg för omdömen/recensioner)


Vinter med Kulturkollo #snö

#snö

En sorglig liten folksaga: Flickan av snö.


måndag 18 januari 2016

"Enkel biljett till nattens ände" av Johan Frick

Enkel biljett till nattens ände av Johan Frick. MIX Förlag:

"Unik blandning av jazznoir och klassisk rymd-sf

Tidigt femtiotal i Frankrike. Mänskligheten får ett unikt erbjudande: stig ombord på ett främmande rymdskepp och följ med till en högteknologiskt utvecklad del av universum. Några hundra personer antar erbjudandet. Men när skeppet efter 300 år når sin slutdestination visar den sig vara något helt annat än vad de väntat sig.

Enkel biljett till nattens ände är en stämningsmättad blandning av klassisk rymd-science fiction, noir och jazzromantik.

Tusenskönan Rosalind – festens givna mittpunkt, privatdetektiven Slim Jim, frilanspiloten Valentina Cruz, och Solange – ännu en Brigitte Bardot-klon som röker cigaretter i en sunkig bar medan hon längtar bort från Port Michèle. Det är bara några av de till lika delar luggslitna och glamourösa existenser som befolkar Johan Fricks universum i en galax långt, långt bort.

I den nya världen där rymdskeppet L’Harmonie Du Monde landade frodas krig, konflikter och brottslighet. Och frågan är om inte vapnet xenotech är värre än något som finns på jorden? Följ tusenskönor, skuggpojkar, profeter och gangsters i det changerade Port Michèle, besök drakråttornas hemvist Claudette och Nouveau Versailles – staden där allt har ett pris men inget har ett värde.

Bokens alla delar går att läsa fristående, men glider också samman på oväntade sätt och vidgar berättelsen till något mycket större. Ett tungt debutverk och en blivande klassiker."

Tvekade inte en sekund att tacka ja när jag blev erbjuden recensionsexemplar för denna episodroman av Johan Frick (1965-2015). Kände till namnet sedan tidigare som bl.a den översättare han var inom science fiction-genren. Detta hans nyskapande debutverk var (precis som väntat) riktigt bra och helt ojämförligt med något annat jag läst. Får samma känsla när jag läser Enkel biljett till nattens ände som till filmen Blade Runner (från 1982), i mitt tycke absolut bästa science fiction-filmen (i motsats till majoriteten som uppenbarligen topplacerar Stjärnornas krig). Noir, dystopi, cyberpunk... finns absolut något med det som lockar särskilt.
Bokens handling utspelar sig i en framtid som äger en helt annan alternativ historisk utveckling från början av 1900-talet än vår, en alternativ utveckling där teknologi och rymdfart låg mer i framkant. Vem har inte någon gång fantiserat över hur världen skulle sett ut med en annan händelseutveckling?

Vilket mycket riktigt beskrivs i presentationen kan den här episodromanens delar läsas fristående som enstaka berättelser med egna avslut, samtliga har dock själva bakgrunden gemensam, så vartefter man läser växer det fram en större helhetsbild av delarna tillsammans - komplext (liksom varje dels handling för sig) och fullständigt genialt. Bokens sista del; Sista skeppet till Alphaville, var tänkt att bli längre och är tyvärr inte fullständig p.g.a författarens alltför tidiga bortgång i november 2015. MIX förlag gav ut boken postumt, enligt Johan Fricks egen önskan.

Bokens delar:
Port Michèle
Kepler Boulevard
Det stor svarta
Sista skeppet till Alphaville

Det råder ingen tvekan om att detta är en blivande klassiker, för efter att ha läst den en gång upplever man att ytterligare omläsningar kan förmedla ännu någon dimension, ge uppmärksamhet åt något man missade första gången.
Genre-mixen kan man sen bara hoppas blir något som inspirerar andra författare, för helt uppenbart fattade jag tycke för denna "unika blandning". Läs, (analysera) och njut!

Boken ges ut som E-bok och mjukbandsutgåva.

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Bokus: E-bok / Häftad
Adlibris: E-bokE-bok (Mondo) / Häftad
Cdon: E-bok / Häftad
Science fiction bokhandeln: Häftad

Andra som bokbloggat om Enkel biljett till nattens ände:

Vinter med Kulturkollo #vinterkväll

#vinterkväll

I Stephen Kings novell Vinterverk är det läkaren Emlyn McCarrons tur att under en vinterkväll på den besynnerliga klubben(?) berätta en historia. Medlemmarna får då höra om den unga blivande modern Sandra Stansfield, som Dr McCarrons patient får hon möjligheten att pröva en ny metod inför vad som väntar. En vinterkväll får Emlyn erfara något om människans okuvliga livsvilja, och detta under skräckfylld dramatik. Läs mer om Årstider, där just Vinterverk var den av de fyra novellerna som av mig den här gången upplevdes vara den bästa (när novellerna lästes första gången de gavs ut i svensk översättning - 1983 och 1984 - var Höstgärning favoriten, men det var då det...)

"DET VÄSENTLIGA ÄR BERÄTTELSEN, INTE BERÄTTAREN" 
Inskription mitt på valvet ovanför öppna spisens härd på "klubben" som beskrivs i Vinterverk av Stephen King

söndag 17 januari 2016

En smakebit på søndag: Brobyggarna

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smakbiten här idag hämtas från sidan 19 i Brobyggarna av Jan Guillou.

"Stortinget hade motvilligt gått med på att låta bygga järnvägen mellan Bergen och Voss, den var i bruk sedan några år. Men det stora språnget återstod, att bygga vidare från Voss över hela Hardangervidda och ner till Kristiania. Politikerna gnällde och sade att det var omöjligt att bygga järnväg så högt upp och i sådan kyla, sådana snömassor och åtta månaders vinter. Dessutom saknade Norge ingenjörsvetenskap på den nivån, inte ens i Schweiz hade man lyckats med ett liknande projekt. Att ge sig på något som var dömt att misslyckas redan från början skulle därmed, trots vissa naiva optimister i Bergen, bara leda till ett oansvarigt slöseri med statens begränsade resurser.
    Att Bergensbanen, som projektet kallades, vore en oerhörd teknisk och ingenjörsvetenskaplig utmaning skulle man vara överens om. Men inte att det vore omöjligt.
    "Alltså och följaktligen", konkluderade skeppsredare Dünner när de vridit och vänt på saken några varv. "Vi utbildar våra egna ingenjörer, förser dem med världens förnämsta tekniska utbildning. Den betalar vi för. Men de betalar tillbaks genom att bygga vår järnväg."
    Det blev tankfullt runt bordet."