måndag 29 februari 2016

Tematrio - Uppväxtskildringar

Måndagens tematrio arrangeras som vanligt av Lyrans Noblesser:

"Berätta om tre bra barndomsskildringar (de behöver inte vara eländiga)!"

En biografi och två fiktiva.
Femstjärniga alla tre:

Jag är Malala av Malala Yousafzai (med Christina Lamb)
Om Malalas uppväxt i ett Pakistan (Swatdalen), alltmer präglat av talibanernas inflytande.
Läs mer här.

Little Bee av Chris Cleave
Om den lilla kloka tjejen "Little Bee", ensamkommande flyktingbarn från Nigerias landsbygd, som hamnat på en flyktingförläggning utanför London.
Läs mer här.

Katedralen vid havet av Ildefonso Falcones
Om pojken Arnau vilken tillsammans med sin far kommer till Barcelona på 1300-talet. Under hela hans uppväxt kommer mycket att kretsa kring uppbyggandet av katedralen Santa Maria del Mar.
Läs mer här.


söndag 28 februari 2016

"Northanger Abbey" av Jane Austen

Northanger Abbey
av Jane Austen
Northanger Abbey av Jane Austen (Albert Bonniers förlag):

"Jane Austens första stora roman Northanger Abbey, som inte utkom förrän efter hennes död, är en frän drift med tidens populära skräckromaner - liksom med den societet hon alltid älskade att häckla.
Romanens hjältinna heter Catherine Morland och hon är nyligen introducerad i societeten. Under en vistelse i staden Bath får hon många nya bekanta. Bland annat den jämnåriga miss Thorpe med vilken hon delar sitt stora intresse för romaner, något man inte kan diskutera med vem som helst. De unga damerna pratar om allt väsentligt: kvällens bal, morgondagens promenad, en viss ung mans uppförande. Under en bal i inledningen av sin vistelse har Catherine nämligen blivit presenterad för en mr Tilney. När han bjuder upp henne blir hon mycket smickrad, då han är både stilig och spirituell - men dagen efter balen är han försvunnen. Efter flera dagars bortovaro återvänder han dock och Catherine börjar genast förhöra sig lite försiktigt hos hans syster och söker sig allt oftare till hennes sällskap. Detta ses inte med helt blida ögon av miss Thorpe, det blir rent av lite spänt vid flera tillfällen.
När så Catherine blir medbjuden av familjen Tilney att tillbringa en tid på deras gods tackar hon andlöst ja. Väl framme vid Northanger Abbey tycker hon sig ställd inför den gotiska litteraturens alla otäcka scenarier och föreställer sig det värsta. Lyckligtvis bistås hon av ett sunt förnuft, och den oemotståndlige Henry Tilney. 
Northanger Abbey är en klassisk Jane Austen-roman, fylld av intriger och förvecklingar. Den fick vänta länge på publicering och kom ut flera år efter både Förnuft och känsla och Stolthet och fördom men hennes skildringar av sin tids mellanmänskliga förehavanden är minst lika briljanta här som i dem."

Efter den utförliga beskrivningen av handlingen, behövs verkligen inget mer därav...

Har tidigare läst Stolthet och fördom av Jane Austen (1775-1817), tyckte därför det skulle vara roligt att ta del av denna hennes första stora roman Northanger Abbey. Med samma ojämförligt kvicka och käcka stil var den helt klart underhållande att läsa, en riktigt söt kort historia som dessutom ger en social/kulturell inblick i en tid så fjärran från vår. Romance är väl nu inte riktigt min typ av genre, men så här i klassisk form blir det ganska intressant, driver ju även så där charmigt med gotisk fiktion, speciellt då parodi på samtida (publ. 1794) Udolphos mysterier av Ann Radcliffe. Gotisk skräck var/är utan tvekan tacksamt att göra parodi på.

Sammantaget en riktigt idyllisk, trevlig, och inte alltför krävande liten klassisk pärla. En bagatell må så vara, men en rar sådan!

Betyg: 3/5

Andra bokbloggare om Northanger Abbey:
MsHisingen
Skriva Läsa Leva

"Fursten" av Niccolò Machiavelli

Fursten av Niccolò Machiavelli (Atlantis Bokförlag):

"Världens mest berömda furstespegel, Machiavellis Fursten, är ett kompromisslöst verk om statskonst och politisk makt som i dag - femhundra år senare - diskuteras med oförminskad intensitet och inte sällan hetta. Paul Enoksson, översättare av flera Machiavelliverk, har nu översatt boken och har lagt till en introduktion, notapparat samt ett berömt brev av Machiavelli där boken diskuteras.

Sedan furstefamiljen Medici 1494 jagats bort från Florens och republik utropats blev Niccolò Machiavelli högst aktiv politiskt. Han fungerade närmast som utrikesminister för stadsstaten och träffade tidens stora makthavare: Ludvig XII av Frankrike, den tysk-romerske kejsaren Maximilian, påven Julius II och inte minst Cesare Borgia. När familjen Medici efter spansk intervention återvände till Florens 1512 slogs Machiavelli ur brädet. Nu skrev han det verk som har tillförsäkrat honom ryktbarhet genom århundraden: Fursten.
Eftervärlden har ofta läst Machiavellis verk som en cynisk handledning. Lika rimligt är att läsa det som ett varningens ord. »Fursten var banbrytande genom sin realistiska analys av maktens villkor«, skriver Paul Enoksson i sin introduktion, där han sätter in Machiavelli i ett tids och idésammanhang och framhåller dennes republikanska ideal."

Läs Machiavellis Fursten: häpna, förfasas och roas av dess mångtydighet; jämför dess politiska filosofi med hur makten tillämpas idag över 600 år senare. Passade på att inhandla nyöversättningen (Bokförlaget Atlantis) från 2012 av Paul Enoksson under bokrean. Tidigare läst översättning av Marco Morner (pocketutgåvan från 2009) skall också vara trogen originalet.

Hur reagerar vi idag inför en text som denna? Det motsägelsefulla gör att tolkningarna kan bli väldigt olika. Kan man av dessa idéer - vissa bara rent fasansfulla, men andra faktiskt insiktsfulla - dra paralleller till vår tid? Att regeringar och politiska ledare i vår tid använder sig av Machiavellis filosofi till viss del, borde väl om något vara en anledning för att bli nyfiken på att läsa Fursten. Kommer själv att göra det nu för tredje gången. Vissa tankar är helt geniala och vissa gör en fullkomligt rasande (tills man kanske upptäcker att även detta går att tolka på direkt motsatt vis).

Är man inte intresserad av Italiens historia tidigare kan jag nog sen garantera att man blir det efter att ha läst Fursten. Själv kommer jag nog att försöka införskaffa första säsongen av The Borgias (2011) så snart tillfälle ges. Första säsongen berättar om denna kriminella och mäktiga familj Borgia i Italien 1492. Fadern Rodrigo Borgia är biskopen som siktar på att bli påve; genom ränkspel, mutor och mord når han sitt mål (tog sig namnet Alexander VI). Äldste sonen blir snabbt befordrad till kardinal för att stödja den påvliga makten.
(I dramaserien är det stjärnskådisen Jeremy Irons som spelar rollen som påven Alexander VI.)

Hur omöjligt är det inte att ge ett omdöme eller betyg för en bok som Fursten av Niccolò Machiavelli? Ogörligt egentligen.

Betyg: 3/5

En smakebit på søndag: Doftens vägar

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smak- (delvis doft-) biten här idag hämtas från Doftens vägar av Cristina Caboni. Inledningen av kapitel 5, sidan 62:



"Lavendel. Den komplexa doften förför och förtrollar. Den friskar upp och renar själen. Fördriver trötthet, rädsla och ångest. 
Under dagtid var Paris mer överdådig och fascinerande än man kunde föreställa sig, men det var om natten som staden visade sin sanna själ. Det hade Monique alltid tyckt. Medan flygplanet sänkte sig ner över staden betraktade hon ljusen från de höga husen, Eiffeltornet och de långa gyllne band av upplysta gator som delade upp de elegantare stadsdelarna. Hon tänkte att staden även var en hyllning till det extravaganta. Ljusen där nere som gnistrade likt diamanter var inte något annat än lyktorna på tusentals bilar som ilade fram längs stadens gator, men från himlen liknade de ädelstenar."
Massolit förlag:

"Elena Rossini blir övergiven i unga år när hennes mamma träffar en ny man. Uppväxten blir tuff, men Elena är utrustad med en speciell gåva förmågan att komponera parfymer. Hon får lära sig parfymtillverkningens grunder av sin stränga mormor, och hon upptäcker att dofter kan väcka minnen till liv. De leder bakåt till Elenas förflutna, men också mot hennes framtid. Ett sprucket förhållande gör att Elena helt tappar fotfästet. Hon måste finna sin egen väg och den leder från Florens till Paris. Det är också här hon träffar Cail.
Doftens vägar är en italiensk feelgoodroman som innehåller många spännande essenser: kärlek med komplikationer, ett blomstrande persongalleri och exotiska miljöer."

"Cristina Caboni bor på Sardinien med man och tre barn. Hon odlar rosor och har även biodling som stort intresse. Parfymer och väldoftande essenser är hennes passion. Cristinas aromatiska värld avspeglas i debutboken där hon målande fångar dofternas karaktär."

lördag 27 februari 2016

"Jag lät dig gå" av Clare Mackintosh

Jag lät dig gå av Clare Mackintosh blev en bestseller i Storbritannien föregående år, samt bland debutromaner den snabbast sålda. Det verkade ju sannerligen lovande.

Första delen av boken var riktigt bra och gripande, men andra delen fick mig att överväga om det inte vore lika bra att avbryta, utan att läsa den färdigt till slut. Tragglade mig dock igenom hela, tyckte inte alls om den i sin helhet: orealistiska karaktärer; det våldsamma fick ta alltför mycket plats och bli på tok för detaljerat; dessutom fanns där ingredienser som jag själv bara inte klarar av - d.v.s misshandel av djur - varför?! Så förfärligt utstuderat effektsökeri.

Bokens långsamma tempo blev svårt att acceptera då det gick över i att mest handla om misshandel, våld och psykisk terror. Oväntade vändningar - visst, men här blir det mest bara störande.
Allt det utrymme som dessutom upptogs kring polisernas privatliv, förstod jag sen inte riktigt vad det hade för betydelse för historien i övrigt, utfyllnad?

Vi får historien bitvis berättad utifrån olika karaktärer och då är det ordet "jag" som används väldigt flitigt, sådant kan kännas lite oproffsigt, eller kanske är det tidens melodi?

Vill man läsa en riktigt bra psykologisk thriller i liknande anda, skulle jag hellre rekommendera att läsa De försvunna av Caroline Eriksson - otroligt spännande och dessutom upplever man där huvudkaraktären Greta vida mer begriplig än Jenna i Jag lät dig gå.

Så här beskrivs Jag lät dig gå från förlaget Lind & Co:
"Femårige Jacob och hans mamma är på väg hemåt en mörk och blöt novemberkväll. De har bara en kort bit kvar att gå när han plötsligt släpper taget om hennes hand och springer ut i gatan. Samtidigt kommer en bil körande i rasande fart och Jacob hinner inte undan. Föraren smiter och kvar på gatan ligger den döde pojken. Över honom hukar sig hans svårt chockade mamma. Hela hennes liv har krossats i ett ögonblick.
Fallet hamnar på polisinspektör Ray Stevens bord. Han har inga ledtrådar men är fast besluten att hitta den skyldige, och är beredd att riskera allt för att skipa rättvisa åt en kvinna som drabbats av varje förälders värsta mardröm.
För Jenna är det omöjligt att fortsätta leva i hemstaden Bristol hennes liv är ödelagt. Det enda hon vill är att lämna allt bakom sig och börja på nytt. Jenna flyttar till en liten by i Wales. Hon försöker desperat glömma sitt förflutna men jagas av fasansfulla minnen. Byns invånare undrar förstås vem hon är och varför hon sökt sig just dit. Men Jenna håller alla på avstånd, släpper ingen in på livet.
Medan polisen arbetar börjar Jenna långsamt tro på en framtid. Men är det alls möjligt att lämna ett liv för ett helt annat?
Det förflutna kommer obönhörligt ifatt henne och dess konsekvenser är förödande."

Pendlade mellan betyg 1 och 2, men eftersom första delen var rätt okej fick det överväga andra delen som var rent avskyvärd i mitt tycke. I motsats till den STORA majoriteten, som hyllar denna bästsäljande spänningsroman, var detta absolut inget för mig. Titta gärna in till andra bokbloggare nedan för att få en annan åsikt än min.

Betyg: 2/5

Andra bokbloggare om Jag lät dig gå:
Bokpool
Boklysten
Mias bokhörna
Johannas deckarhörna

Läst februari


  1. Isnätter, Leo Löthman (bibliotekslån)
  2. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (E-bok, bibliotekslån)
  3. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (bibliotekslån)
  4. Vi, Jevgenij Zamjatin (bibliotekslån)
  5. Den som glömmer (serie: Erlendur Sveinsson #12), Arnaldur Indriðason (bibliotekslån)
  6. Folket i Stepantjikovo, Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
  7. Vril: eller Den kommande rasen, Edward George Earle Bulwer-Lytton (bibliotekslån)
  8. Fursten, Niccolò Machiavelli (bibliotekslån ur egen bokhylla)
  9. Northanger Abbey, Jane Austen (E-bok, bibliotekslån)
  10. Jag lät dig gå, Clare Mackintosh (bibliotekslån)


onsdag 24 februari 2016

Årets stora bokrea

Mot förmodan blev det ett ganska digert bokinköp från årets stora bokrea. Vad som kommer i det orangea paketet på posten har jag ju redan nämnt här, men utöver dessa blev det idag även denna lilla hög:


Mysterier: oförklarliga under och sällsamma händelser av Herbert Genzmer och Ullrich Hellenbrand
Konspirationer av Gunnar Wall
Deppig?: 50 ovanliga (men bra!) råd till deppiga av Rickard Fuchs

...och så till sist kunde man ju inte motstå:

MAD Samlade årgångar del 1 (nr 1-2 1960 och nr 1-2 1961). D.v.s. från tiden då det inte var farligt eller direkt livshotande med tecknad satir. Förutom satir innebar ju MAD parodier, nonsens-annonser och sjuk humor i en ganska härlig blandning, eller vad sägs om den här där man statistiskt förutspår slaskets utbredning fram till och med 1990:


Nåja, nu må man kanske ha lite speciell humor för att tycka det där var roligt... men med den förmodade slaskhög vi statistiskt sätt uppnått 2016, borde vi kanske fundera på att bygga några civiliserade råttfällor, för visst tycker vi fortfarande som MAD på 60-talet att den gamla vanliga fällan är ganska rå ändå:


I annat fall är det väl bara att kämpa på som vanligt:


Se där! Nu blev batterierna passande nog för stunden slut i datormusen - blir det en liten bloggpaus (tills en kommer till att köpa hem nya) så vet man alltså vad det beror på. ;)


Vril: eller Den kommande rasen av Edward George Earle Bulwer-Lytton

Vril: eller Den kommande rasen (1871) av viktorianske romanförfattaren Edward George Earle Bulwer-Lytton, lär vara dennes mest kända verk. Totalt okänd för mig dock, innan den nu kom ut i nyöversättning förra året.

Förutom The Coming Race (i nyutgåva som Vril: The Power of the Coming Race) menas Bulwer-Lytton vara mest känd för Eugene AramThe Last Days of PompeiiRienzi: the last of the Roman tribunesThe Caxtons: A Family Picture och så då Paul Clifford ...

The Bulwer-Lytton Fiction Contest ("WWW": "Wretched Writers Welcome", d.v.s. ung. = usla skribenter välkomna) kanske vi hört talas om?
Det är en tävling som skall ha funnits sedan 80-talet i USA och är någon slags bisarr litterär tävling som går ut på att åstadkomma den allra sämsta inledningen för en roman. Källan till tävlingen är Bulwer-Lyttons inledning för romanen Paul Clifford (1830):

"It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents — except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness."

Edward George Bulwer-Lytton

Den tecknade lilla beaglen "Snoopy" (Snobben) har ofta härmat Bulwer-Lyttons ökända inledningsmening ("It was a dark and stormy night"...) i sina skrivmaskinsövningar på hundkojans tak.

Två välkända fraser som Bulwer-Lytton gett upphov till: "Pennan är mäktigare än svärdet" och så från Vril; "Den allsmäktiga dollarn". Vem hade en aning om det? Onödigt vetande... men ändå!

Förstås var det ett slags bokomdöme för Vril: Den kommande rasen detta inlägg skulle handla om, och har redan skrivit lite om boken här (smakbit), men skall försöka komplettera något nu när boken är färdigläst.

Handling: Berättaren är en förmögen engelsman med förnäma anor. På en av sina resor träffar han en ingenjör som upptäckt något märkligt, vägen ner till en underjordisk värld. Ingenjören förolyckas strax efter att de två lyckats ta sig ner, så på egen hand börjar berättaren sin utforskning av den värld han hamnat i och han möter där ett folk som kallar sig Vril-ya (ett slags änglalika varelser). Vril-ya visar sig vara ättlingar till en uråldrig civilisation vars främsta källa till framgång består i den vätska som de kallar Vril, en energikälla av oerhörd kraft på alla möjliga sätt. Genom generationer har detta folk lärt sig att hantera denna energikälla till perfektion och även deras fysiska konstitution har genom tiden utvecklats för att fullt ut kunna kontrollera samt styra denna kraftkälla. Vril används bl.a som en helande läkekraft, men även som ett kraftfullt destruktivt vapen som kan förgöra hela städer på ett ögonblick. Att Vril-ya kan komma att utplåna mänskligheten som befinner sig på jordytan, om deras underjordiska tillvaro blir hotad, tycks berättaren inte alls finna omöjligt. Detta högt utvecklade underjordiska folk uppfattar denna egendomliga resenär från jordytan, och det folk han beskriver sig komma från, som gravt underutvecklade; Vril-ya ser honom och hans humanoida ras jämförelsevis lika läraktiga som hundar är för människor.

Att denna roman senare kom att inspirera skumma ockulta grupper samt ge upphov till fantasifulla konspirationsteorier har jag ingen som helst ambition för att gå in på här, att boken setts som en sorts idéroman för den sortens folk, är väl kanske inte helt omöjligt att förstå (men inte självklart). Romanens Vril-ya försöker undervisa denna engelsman om sitt sätt att leva och han i sin tur berättar om detta på ett ibland oerhört krångligt vis, som man delvis uppfattar rent tröttsamt. Men däremellan är den här berättelsen riktigt spännande faktiskt, det är stämningsfullt, miljöerna är väldigt målande beskrivna och den satir som lyser igenom (även författarens egna turbulenta livserfarenheter kan märkas) är underhållande. Så visst är den ganska bra, trots de bedrövligt långa meningarna, onödigt invecklade resonemangen och den beska eftersmak man känner med tanke på vilka som senare tolkade romanen på sitt vis (genom att till råga på allt ta till sig en del av handlingen som ren sanning!).

Läs romanen som klassisk science fiction med lite steampunk-känsla, men "gotisk skräckklassiker", såsom den benämns från förlaget, kan jag för egen del inte direkt tycka stämmer. Om detta skall kallas gotisk fiktion så är det i sådana fall mer romantik än skräck.

Betyg: 3/5

måndag 22 februari 2016

Tematrio: tre köpta böcker som borde läsas snart

Näst sista måndagen i denna energidränerade februarimånad och tematrio arrangeras som vanligt av Lyrans Noblesser:

"Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa snart!"

Det får då bli tre köpta pocketböcker i bokhyllan som borde läsas snart:


1. Och bergen svarade av Khaled Hosseini
Har bara stått i hyllan sedan i november föregående år och blir nog den bok jag företrädesvis vill läsa av dessa tre.
Handling: För pojken Abdullah betyder hans lillasyster allt. En dag reser syskonen till Kabul med sin far, utan en aning om att det som väntar kommer att förändra deras liv för alltid.

2. Om en Buick 8 av Stephen King
Ett loppisköp som frestar så där som bara en skrämmande historia av King of Horror kan göra.
Handling: Polisen Curt Wilcox hämtar år 1979 en övergiven Buick 8 av 1954 års modell och parkerar bilen vid stadspolisens förläggning. Denna Buick förstår han är rent magisk, men en dag försvinner en kollega under mystiska omständigheter och Curt misstänker med fasa att bilen har något med fallet att göra. Curts 18-årige son sörjer senare fadern som år 2001 blir dödad av en rattfyllerist. För att bearbeta sorgen vistas han vid polisens förläggning och blir intresserad av den gamla bilen...

3. Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Blev oerhört äcklad av Färjan av Mats Strandberg, därför har Cirkeln fått stå och samla damm. Tids nog skall man väl orka ta tag i den också, inte värre än att man kan avbryta (vilket jag naturligtvis borde gjort vad gäller Färjan).
I handlingens centrum står sex gymnasietjejer i bruksorten Engelsfors, dessa får veta att de är häxor som valts ut för att rädda världen.


Japp, det var väl det som står på tur så snart Flickan från ingenstans av Justin Cronin avslutats, någon gång sådär i en fjärran framtid... har en känsla av att den tegelstenen kommer att hänga kvar som ett ok över mig ett bra tag, månader, år?


söndag 21 februari 2016

En smakebit på søndag: Vril

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smakbiten här idag hämtas från Vril: eller Den kommande rasen (från 1871) av Edward George Earle Bulwer-Lytton. Har nu läst ungefär halva denna gotiska skräckklassiker; ibland är det riktigt bra, fast ibland också rena sömnpillret.

Nyfiken som jag är så har redan efterordet konsumerats och det var nog det mest underhållande och lagom utförliga som lästs på länge - högsta betyg till efterordet alltså! Men smakbit kommer från sidan 13, och berättaren har just fått syn på den underjordiska världen:

Edward George Earle Lytton Bulwer Lytton, 1st Baron Lytton by Henry William Pickersgill
Edward George Earle Lytton Bulwer Lytton
(1803 - 1873) Brittisk författare och politiker


"Vi steg ur buren och färdades nedåt, den ene efter den andre, vilket vi tack vare utsprången kunde göra utan några större problem, tills vi kom till platsen där min vän hade stannat vid sin första nedstigning, en klipphylla precis så stor att vi båda kunde stå där. Därifrån vidgade sig tunneln snabbt, som en enorm tratt, och jag såg tydligt dalen, vägen och lyktorna som min vän hade beskrivit. Han hade inte alls överdrivit. Jag hörde ljuden som han hade hört - ett mumlande, obeskrivligt sorl av röster och ett dovt trampande av fötter."





Bokens baksida informerar:

"I våra dagar är den stora 1800-talsförfattaren Bulwer-Lytton mest ihågkommen för Vril: eller den kommande rasen från 1871. Här skildras i enlighet med dåtidens intresse för exotiska utopier ett nedstigande i jordens inre där en helt främmande människoart har byggt ett fantastiskt samhälle, drivet av den mystiska vril-kraften. 
Inte minst är Vril intressant för den kult den omgivits av långt efter att den skrevs. Olika grupper, från Madame Blavatskys teosofer fram till ockultistiska nazister och fram till nutida konspirationsteoretiker, läste den utopiska äventyrsromanen som en sann berättelse och sökte på allvar efter vril-kraften. Även Thomas Pynchon har grävt i den ihåliga jorden-teorin i sina romaner."



Visst låter det knasigt? Och även lite läskigt med tanke på; "ockultistiska nazister".  Men samtidigt var det lockande att läsa denna klassiker, som nyligen återutgivits i nyöversättning, då handlingen påminner lite om Resan till Jordens medelpunkt och då konspirationsteorier ju alltid är roande sådär (hade tidigare läst lite om vad denna bok gav upphov till senare, med tanke på det). En del steampunk-känsla finns dessutom i Vril som ger plus i kanten, så jag läser nog vidare...

I efterordet (av KG Johansson) nämns att Bulwer-Lyttons popularitet under sent 1800-tal skulle kunna jämföras med Stephen Kings i vår tid. Rätt hajpat på sin tid alltså.

Det där men konspirationer får mig sen idag att tänka på någon som verkligen intresserade sig för det; fantastiska geniet Umberto Eco, som man igår kunde läsa gått ur tiden 84 år gammal. Rekommenderar att läsa hans böcker, t.ex Rosens namn och Focaults pendel.

"To read a paper book is another experience: you can do it on a ship, on the branch of a tree, on your bed, even if there is a blackout." 
Umberto Eco

fredag 19 februari 2016

Bokbloggsjerka 19 – 22 februari


I veckans bokbloggsjerka, presenterad av Annikas litteratur- och kulturblogg, är det Carola som via mail har skickat in följande fråga:

"hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar."

Hejsan hoppsan, det var mycket det där... :) Nåja, gör ett någorlunda lagom fredagsambitiöst försök genom att spjälka upp de olika delarna:


Hur interagerar (SAOL: växelspelar, samspelar; i umgänge) bokbloggen med hugade läsare?:

- Blir väl genom kommentarsfälten i första hand. Vill försöka bli bättre på att kommentera andras bloggar även då det inte rör speciella inlägg för "sammankomster" som t.ex. bokbloggsjerka, söndagens smakebit, tematrio och månadens bästa bok. Att svara på kommentarer i egna bloggen har jag gång efter annan verkligen bemödat mig till att göra, det går lite knackigt tyvärr, men har inte övergivit denna strävan riktigt än.
Och så gillar jag bara mer och mer Goodreads, som är en webbplatscommunity och databas med info om litteratur och övrigt inom bokväsendet, vet väl inte direkt om det så värst mycket handlar om interagerande verksamhet, men nog sjutton blir man inspirerad av vad andra läser, tycker och tänker om böcker. Boktipset är ju också förträffligt för den där sortens inspiration.
Interagerande via G+, twitter och facebook är nästintill obefintlig vad gäller bokbloggandet, men bör väl kanske också nämnas för denna första fråga.


På vilket sätt lockar Bokhyllan till sig nya läsare?:

- Kanske genom att det skall gå lättare att upptäcka eller följa bloggen via Bloglovin, Goodreads, Boktipset, G+, twitter, fb, bokbloggar.nu, bokbloggar.se och bloggportalen. Anstränger mig verkligen inte att aktivt försöka "locka" till mig nya läsare genom att vara mainstream eller medvetet bara läsa/skriva om böcker som är populära. Det jag själv intresserar mig för att läsa är det som får styra och bloggar på det sätt som känns kul, om sedan någon annan känner sig intresserad eller har nytta av det jag läser och skriver - klart det är riktigt roligt.
Förresten lag jag även in en länkning till bokbloggen från min matreceptblogg (som det uppenbarligen inte går att skiljas från), tror dock inte så många som är ute efter matrecept tar sig tid för att bli intresserade av mina amatörmässiga bokrecensioner, men vem vet?


Hur får bloggen befintliga läsare att fortsätta läsa den?:

- Åh, har faktiskt ingen aning! Kanske att den hålls vid liv och lust, med inte alltför långa bloggpauser (om sådana förekommer). Inget jag medvetet har funderat över.


Vad är det egentligen för drivkraft som får administratören att fortsätta med detta bokbloggeri?:

- Lusten att läsa böcker; att tänka, tycka och skriva om vad man läst på bloggen. Självklart är det en lycka att på det här sättet ha förmånen att kunna få vara med och inspirera, tipsa om böcker; att förmedla den nytta och det nöje man upplever med bokläsandet.
Sådana här nyheter, som tyder på att allt fler uppmärksammar vad bra det är att läsa böcker (även romaner!), gör mig glad: Uppåt för bokförsäljningen.


Hur mycket tänker i själva verket denna administratör på sina läsare då hon bloggar?:

- Det var nog med tanke på läsarna som jag t.ex. för inläggen som gäller bokomdömen/recensioner även började länka till andra bokbloggar som recenserat boken, så att de som vill få ett mer nyanserat perspektiv kan klicka sig vidare till dessa... för vi tycker ju så olika vi människor utifrån vilka vi är, vilka liv vi lever, våra erfarenheter och kunskaper.
Dessutom lägger jag mig i vinn om att försöka få det jag skriver enkelt, utan något slags fikonspråk eller ord som inte används i vardagstal, på så vis kanske sådana här som mina amatörmässiga (och ofta föga djupanalyserande!) bokomdömen/recensioner kompletterar de mer korrekt och kunnigt gjorda, där yrkesrecensenten får lön för sina professionellt utförda texter. Det ena behöver aldrig utesluta det andra, ett samexisterande av yrkesbloggar-proffs och fritidsbloggar-amatörer tror jag bara är stimulerande för samtliga. Ja, så är min tanke i varje fall.



torsdag 18 februari 2016

"Folket i Stepantjikovo" av Fjodor Dostojevskij

Folket i Stepantjikovo av Fjodor Dostojevskij. Citerad presentation hämtad från Bakhåll förlag:

"Romanen Folket i Stepantjikovo av Fjodor Dostojevskij i nyöversättning och med efterord av Bengt Samuelson.
     Berättaren, Sergej, får ett brev från sin farbror, överste Rostanev, som är godsägare i byn Stepantjikovo. Brevet är så bisarrt och fullt av underligheter – Snälla! Kom hit och gift dig med min unga vackra guvernant! – att Sergej förstår att mycket är på tok i Stepantjikovo. Han reser genast dit.
     Det är upptakten till en av Dostojevskijs mest intensiva romaner. En fängslande och oerhört tät berättelse – samtidigt både bitsk och grotesk. Och mycket humoristisk.
      Först och främst handlar boken om den originelle Foma Fomitj – en av Dostojevskijs mest kända gestalter, en klassisk romanfigur som blivit välbekant för alla ryssar.
      Själva namnet – Foma Fomitj – motsvaras i svenskan av Tomas Tomasson och eftersom Tomas var tvivlaren bland Jesu lärjungar borde Foma Fomitj vara en stor tvivlare – men så beter han sig då rakt inte. Han är snarare den optimale besserwissern, hustyrannen, som dompterar och tillrättavisar alla i sin omgivning.
     Som läsare är man kanske i början mest bara irriterad på denne rappe elaking. Så inser man omfånget av hans sluga manipulationer och blir kanske rentav heligt förbannad på honom. Hur kan någon vara så slug, så beräknande, så cynisk? Man längtar efter att Foma ska få sig en omgång. Men strax djupnar porträttet – den elake är även ömklig och gripande. Foma Fomitj retar gallfeber på envar, samtidigt som han vidrör mycket känsliga strängar.
     Dosotojevskij visar återigen sitt mästerskap: han berör människosjälens allra innersta när han låter sin geniala romanpenna flyga fram över sidorna.
      Romanen skapades under en svår period av Dostojevskijs liv. Som ung nybakad författare hade han drabbats av tsarens vrede och skickats till fyra år i sibiriskt fängelse – i fängelset hade han inga möjligheter att skriva, men samlade intryck till kommande romaner – och därefter till staden Semipalatinsk i nuvarande Kazakstan för ytterligare sex års förvisning. I Semipalatinsk hade han dessbättre möjlighet att skriva. Han hade många historier i huvudet som han samlat på sig under umgänget med fångar från skilda skikt i samhället, historier som han ville stöpa om till berättelseelement i sin romankonst.
      När han efter tio års bortavaro återvände till Sankt Petersburg 1859 var han 38 år gammal och ivrig på att göra come-back. I bagaget hade han flera manuskript, bland annat denna blixtrande genialiska roman, som publicerades i november samma år.
      Berättelsen om folket i Stepantjikovo är ännu ett av romanmästaren Dostojevskijs stora mästerverk, här i efterlängtad nyöversättning av Bengt Samuelson som också skrivit ett initierat efterord om författaren och boken."

Övriga manuskript medförande i bagaget till S:t Petersburg bestod (enligt bokens efterord av Bengt Samuelson) av romanerna Farbrors dröm (se tidigare blogginlägg) och Folket i Stepantjikovo samt manuskript till Anteckningar från Döda huset. Sistnämnda bok står nu på tur för mig att läsa, denna ("rapportbok") skall handla om författarens fyra år i sibiriska fängelset, det är hans egen om medfångarnas situation som beskrivs.

Efterordets spekulerande kring varför Karlsson på taket rönt större popularitet än Pippi Långstrump (som är västvärldens populäraste Astrid Lindgren-figur) i Ryssland var ju lite kul... finns där en koppling till att denne självgode Karlsson påminner om den för ryssarna välbekante romanfiguren Foma Fomitj från Folket i Stepantjikovo? Älskar att framhäva sig själv gör ju helt klart Foma. Visst irriterar man sig på denna dumdryga och barnsliga karaktärsgestalt, men på sätt och vis blir man nästan mer irriterad på alla i hans omgivning som låter sig hunsas och förblindas av hans "bländverk" och snåriga tal.

Naturligtvis är det en skojig parodi i landsortstappning och karaktärerna är, som vanligt när det gäller Dostojevskijs verk, utmärkt framställda. Men så otroligt omständligt långrandiga monologer! Ansträngt till bristningsgränsen. Men egentligen... vem är jag att avgöra? Är sannerligen inte "Världens bästa Karlsson" för att bedöma en mästerlig klassiker som denna ("I know my place"). Så läs och avgör själva, lovar i varje fall att Foma Fomitj Opiskin blir en litterär gestalt ni sent kommer att glömma.

Betyg: 3/5

onsdag 17 februari 2016

"Den som glömmer" av Arnaldur Indriðason

Den som glömmer av Arnaldur Indriðason (Norstedts):

"Bokserie: Erlendur Sveinsson (del 12)

1979. En kropp hittas flytande i en avlägsen damm ute på lavafältet. En amerikansk militärbas är det enda som ligger i närheten. Liket tycks på något vis höra ihop med basen, men amerikanerna är inte intresserade av att samarbeta med den isländska polisen och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans kollegor får istället ta andra vägar för att skaffa sig information om fallet.

Samtidigt kan Erlendur inte släppa tankarna på den artonåriga flicka som försvann en mörk vinter för över tjugofem år sedan."

Återigen en lysande kriminalroman av "Nordens bästa deckarförfattare", ett stående epitet jag verkligen kan intyga stämmer ackurat. Tycker så mycket om den här stilen; det är lågmält, hänsynsfullt och oforcerat; sakta uppenbaras sanningen utan en massa detaljerat våld. Den empatiska, lugna och oerhört envisa Erlendur är en sådan karaktär man finner stark sympati för, hans livshistoria och personlighet blir för varje bok klarare. I den här 12:e delen i deckarserien får man möta en yngre version av kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans mentor Marion Briem (också en sådan karaktär man lärt känna bättre genom att ha läst de tidigare böckerna i serien). Året är 1979 och den (under kalla kriget) amerikanska militärbasen vid Keflavik på Island hamnar i fokus när man börjar nysta i ett förmodat mordfall. Samtidigt som Erlendur är Marion behjälplig med det misstänkta mordfallet, återupptar han ett gammalt ouppklarat fall som rör en ung flickas försvinnande på 50-talet.

Det finns så mycket positivt att skriva om denna isländska författares kriminalromaner, och vad gäller dessa som handlar om förhistorien eller s.k. prequel (= efterföljare i verkligheten men föregångare i fiktionen) blir man intresserad av att ta reda på fakta kring sådant som t.ex i den här delen rör kalla kriget och militära flygbaser; som den vid Keflavik på Island och Thule flygbas på Grönland. Mycket kring detta (händelser o.s.v.) var sådant jag inte alls kände till sedan tidigare. Ibland blir det klart uppenbart att romaner inte bara är underhållning utan även ökar allmänbildningen, man blir intresserad att ta reda på de eventuella fakta som ligger bakom fiktionen och det tycker jag är något väldigt positivt - ett inspirerande roligt sätt att förvärva nya kunskaper.

Det är såklart en fördel att ha läst de tidigare delarna i den här deckarserien, men böckerna går absolut förträffligt även att läsa fristående. Behöver väl sen knappast tillägga att jag själv varmt rekommenderar att läsa Den som glömmer (en smakbit ur boken hittar man här).

Utnämnde den här boken till Månaden bästa bok för februari.

Betyg: 4/5

Andra bokbloggare om Den som glömmer:
hyllan
och dagarna går...
Den läsande Kaninen

måndag 15 februari 2016

Tematrio - Kärlek

Måndag och tematrio arrangerad av Lyrans Noblesser:

"Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek!"

Funderade på Gunnar och Ingrid i En herrgårdssägen av Selma Lagerlöf eller Jane och Mr Rochester i Jane Eyre av Charlotte Brontë, men det fick slutligen lite kortfattat bli som följer:

Norrsken av Frida Skybäck
Den fattiga konstnären Ludvig och Cecilia. Cecilia som sedan olyckligt skall bli bortgift med en mer lämplig(?) kandidat; adelsmannen Jacques Rousseau.

Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith
Mma Ramotswe som startar detektivbyrå i Botswana möter bilmekanikern J.L.B. Matekoni. Dessa gifter sig i Livets skafferi; del 5 av 11 i bokserien.

Utvandrarna av Vilhelm Moberg
Det strävsamma paret Karl Oskar och Kristinas resa från fattiga Sverige.


söndag 14 februari 2016

En smakebit på søndag: Den som glömmer

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Smakbiten här idag hämtas från Den som glömmer av Arnaldur Indriðason. Denna del 12 i kriminalserien om Erlendur Sveinsson är snart utläst och har en stark aning om att detta kommer att bli månadens bästa bok, trots att bara halva februari är passerad. Sidan 75-76:

   "I Erlendurs huvud var allt som syntes här å ena sidan isländskt men samtidigt underligt främmande. Det verkade som om Marion läste hans tankar.
   - Konstigt ställe.
   - Ja, sa Erlendur. Konstigt ställe.
   - Varför är du emot basen?
   - Kan man vara annat? sa Erlendur och tittade mot norr där ett högt flygtorn sträckte sig mot himlen. Längre bort i fjärran syntes Esja och Skarðsheiði och det gjorde overklighetskänslan ännu starkare. Vart man än såg, föll ögonen på gamla, välbekanta isländska landmärken. På heden möttes två världar som Erlendur inte på något som helst vis kunde få att gå ihop.
   - Du svarade inte på min fråga, sa Marion.
   - Därför att den inte hör hemma här, sa Erlendur.
   - Jag trodde inte du var politisk, sa Marion.
   - Politisk?
   - Ja.
   - Det är jag inte heller.
   - Du är emot basen.
   - Det har inget med politik att göra, sa Erlendur.
   - Jaså, handlar inte alltihop om höger och vänster, amerikaner och ryssar, kalla kriget? Protestmarscher? Är inte alltihop politik?
   - Jag avskyr politik.
   Flugleiðir hade hand om all civil internationell flygtrafik från Keflavíks flygplats och hade en hangar för sina plan strax norr om flygplatsbyggnaden. Där sköttes kontroll och underhåll av flottan och företaget betjänade också andra utländska flygbolag som landade på Keflavík och behövde en genomgång eller annan service."

Lite förklaringar om verkliga förhållanden är kanske på sin plats: Den amerikanska flygbasen vid isländska Keflavik byggdes på 40-talet och från -51 hade Nato militärbas där. Under kalla kriget, då handlingen i Den som glömmer utspelar sig, lär flygbasen förstås ha ansetts väldigt viktig. Basen stängdes 2006 och USA tog tillbaka den personal som fanns kvar. Numera använder endast civil internationell trafik flygplatsen. Handlingen i Röd storm av Tom Clancy skall delvis utspela sig på Keflaviks Nato-bas. Någon som läst Tom Clancys bok?


lördag 13 februari 2016

"Buy less, choose well, make it last"


 "Buy less, choose well, make it last" 
- Vivienne Westwood

Ord att leva efter. Jo, jo. En annan som inte hade tänkt att köpa några skönlitterära böcker för egen del på årets bokrea, den planen gick i stöpet, det blev en förbokning på bokus-rean ändå. Köpa mindre? - Inga problem, Om köpet är välvalt? - Självklart, men; Kommer man att kunna få böckerna att räcka länge? - Det vete tusan (skulle vara Fursten då, trots nyligen avslutad omläsning).


Ensam på Mars, Andy Weir
Inbunden, 2015

Fursten, Niccolò Machiavelli
Inbunden, 2012

I vargars följe, Stef Penney
Inbunden, 2009

Rasputins dotter, Kathryn Harrison
Inbunden, 2014

Vågen, Don DeLillo
Pocket, 2014


fredag 12 februari 2016

Helgens läsning och bokcirklande verksamhet


En fin liten trave böcker för helgens läsning:

Flickan från ingenstans av Justin Cronin
Folket i Stepantjikovo av Fjodor Dostojevskij
Den som glömmer av Arnaldur Indriðason
Fursten av Niccolò Machiavelli (som visserligen kommer att läsas ut ikväll)

...och så vidare en liten ny tillkomst i bokhögen:

Northanger Abbey av Jane Austen

Vilket är Kulturkollos nästa bokcirklande bok - vill vara med, såklart!
Läs mer om Jane Austens Northanger Abbey och Kulturkollos bokcirkel här.



Bokrea-koll på adlibris och en trivsam bokbloggsaktivitet

Kollade lite på adlibris bokrea och hittade några bra även där som jag redan läst. Tipsar och rekommenderar (länkningar, där sådana finns, går till inlägg för mina bokomdömen/recensioner här på bloggen):


Komplett bok om vargen - myt och fakta:
Vargen: den jagade jägaren
av Henrik Ekman

En liten bok att bli fascinerad av (skrivit lite allmänt om den här):
Fursten
av Niccolò Machiavelli

Andra delen i Stjärnklart-serien (dystopi/SF):
Stjärnfall
av Lars Wilderäng

Science fiction, 12-15 år:
Maze runner: I dödens labyrint
av James Dashner

Skräck/SF, en klassiker:
Legend
av Richard Matheson

Charmig och rolig steampunk:
Själlös
av Gail Carriger
Chanslös
av Gail Carriger
Hemlös
av Gail Carriger

Fantasy, YA:
Oceanen vid vägens slut
av Neil Gaiman

Spännande "spökhistoria", YA:
Kaninhjärta
av Christin Ljungqvist

Välkänd klassiker:
Dorian Grays porträtt
av Oscar Wilde

Svensk klassiker i skärgårdsmiljö:
Hemsöborna: skärgårds-berättelse
av August Strindberg

"Någon måste ha baktalat Josef K., ty en morgon blev han häktad utan att han hade gjort något ont":
Processen
av Franz Kafka

Lorna Byrne har kunnat se och kommunicera med änglar ända sedan hon var liten:
Hoppets budskap från änglarna
av Lorna Byrne

"Ängeln sa till mig:
"Hopp gör det omöjliga möjligt."

Och så var det då det här med...

... En världsomsegling på 366 dagar; bokbloggsaktiviteten (arrangerad av Johannas deckarhörna) visar sig än så länge bli en riktigt trivsam seglats; kastade loss i lätt bris som förebådade en behagfull segling i lagom lugna vatten. Började med Finland och Iran, har fortsatt till Ryssland, Island och Italien. Italien är det strax dags att bege sig ifrån och kanske kommer färden strax att gå från Florens till Paris med Doftens vägar av Cristina Caboni.


onsdag 10 februari 2016

Bokrea-koll på bokus och en trögstartad läsutmaning

Kollade lite på bokus bokrea och hittade faktiskt ganska många bra - som jag redan läst - för under hundralappen. Visst, man kan ju alltid tipsa (länkningar, där sådana finns, går till inlägg för mina bokomdömen/recensioner här på bloggen):


"Världen är gammal men det som händer är nytt" - Tänkvärda texter av Bodil Malmsten:
Kom och hälsa på mig om tusen år
av Bodil Malmsten

Böckerna om katten Bob och hans husse James i London:
Gatukatten Bob
av James Bowen
av James Bowen

Nobels Fredspris 2014 tilldelades Malala, den yngsta (17 år) pristagaren någonsin:
Jag är Malala - flickan som stod upp för rätten till utbildning och sköts av talibanerna
av Malala Yousafzai, Christina Lamb

Binchys sista roman:
Vinter i drömhuset
av Maeve Binchy

Första delen i bokserien om systrarna Stiernfors (historisk roman):
Norrsken
av Frida Skybäck

Sjätte delen i bokserien Släkten (historisk roman):
Ringens gåta
av Elisabet Nemert

Första delen i Stjärnklart-serien (lysande dystopi-trilogi!):
Stjärnklart
av Lars Wilderäng

Gripande roman av Majgull Axelsson:
Jag heter inte Miriam
av Majgull Axelsson

Elfte delen om Erlendur Sveinsson (kriminalroman):
Nätter i Reykjavik
av Arnaldur Indridason

Klassisk King (skräck)
Väckelse
av Stephen King

Andra delen i serien Svenska Mord (skönlitterär skildring/tolkning av Silbodalsmorden):
Inga gudar jämte mig
av Caroline Eriksson

Första delen i Singöserien (kriminalroman i skärgårdsmiljö):
Singöspionen
av Anders Gustafson, Johan Kant

"En historiebok om vanligt folk!" - Jättefin även som presentbok att ge bort:
Så levde vi - fest och vardag i forna dagars Sverige
av Jane Fredlund


Och så var det då det här med...

...alfabetsläsning; självpåtagen utmaning som visade sig bli synnerligen trög i starten; två böcker har redan avbrutits i läsningen och bytts ut: Siste mannen i tornet av Aravind Adiga (rörig med på tok för många karaktärer) och Onåd av J M Coetzee (en gubbsjuk lärares eskapader, vad är det att läsa om? Man blir bara förargad i onödan - genomled endast 50 sidor). Hur kunde man för bokstaven "C" missa Justin Cronin som stod i bokhyllan? Ingen särskild "tunnis" precis! (918 sidor):



Så, vem var du Niccolò Machiavelli?


En parentes: Den psykologiska beteckningen Machiavellisk intelligens (även politisk eller social intelligens) används för den mänskliga kapaciteten att politiskt framgångsrikt kunna hantera större sociala grupper (med de konflikter och intriger som uppstår inom dessa). Machiavellism menas vara manipulationens konst där andra socialt manipuleras på ett sätt som gynnar användaren. Uttrycket Machiavellisk om någons person brukar sällan stå för något sympatiskt drag, utan man syftar till att personen i fråga är förmögen till att göra precis vad som helst för att ta sig till den sociala hierarkins topp. Den som sägs vara machiavellisk menas ofta vara hänsynslöst maktlysten och ohederlig, knappast berömvärt.

Så, vem var du Niccolò Machiavelli? Det här blev jag nyfiken på för en så där 6-7 år sedan, av en viss anledning. Lämpligt nog hade strax dessförinnan Storyside givit ut Fursten av Niccolò Machiavelli som CD-bok med Mikael Persbrandt som uppläsare. Rekommenderar den (trots att det nu var ett bra tag sedan den "lästes").

Har haft i åtanke att någon gång även läsa boken i tryckt form, och nu blev det äntligen av.

Thomas More beskrev ett idealiskt samhälle med Utopia, men Niccolò Machiavelli ville däremot skildra samhället såsom det framstod i verkligheten med Fursten ("Il principe"). Båda verken publicerades 1516. I Beckers världshistoria från 1897 (ja, i nyare historieböcker kan jag just inte finna något om denna Machiavelli) handlar det om en framstående florentinare, en statsman som skildrat sin stads öden under dess period av största makt, revolutionerna och de "egendomliga" statsinrättningarna. Machiavelli var väl insatt i och flitigt anlitad för den tidens avancerade diplomati. Så här står det i samma gamla historiebok om hans "Il principe":

Santi di Tito - Niccolo Machiavelli's portrait
..."Han skildrar där det sätt hvarpå en furste skall gå till väga för att rycka till sig och bevara envåldsmakten. Gift, dolk, trolöshet, brott, öppet våld äro de angifna medlen. Om syftet af denna Macchiavellis bok ha meningarna ända till våra dagar varit mycket delade. Man har däri än sett en skildring efter naturen af den då ännu lefvande och fruktade Cesare Borgia, än en verklig anvisning om de medel genom hvilka Italien skulle kunna få en stark styrelse, såsom dess enda räddning. Machiavelli, har i våra dagar Ranke sagt, "sökte ett medel till Italiens botande. Men dess tillstånd syntes honom så förtvifladt, att han ordinerade gift".

Leopold von Ranke (1795-1886), som nämns ovan, var professor i historia.


Fursten är en märklig liten bok att fascineras av, och det skall bli spännande att läsa den i tryck utan Persbrandts röst. Återkommer med mer beskrivande blogginlägg när boken är färdigläst.


tisdag 9 februari 2016

"Vi" av Jevgenij Zamjatin

Vi av Jevgenij Zamjatin. Modernista förlag:

"Jevgenij Zamjatins Vi [1924] var den första moderna dystopiska romanen – den direkta förebilden till både Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984.

Boken utspelar sig i en totalövervakad stat innanför glas. En profetisk satir över Stalins Sovjet, där boken förbjöds. Men Zamjatins dystopiska visioner av en framtida övervakningens diktatur tog lika mycket intryck av väst: den första versionen av boken skrevs i England under första världskriget.

Vår tids registrering av allt privatliv har gjort denna ryska klassiker kusligt aktuell. Här i översättning av Sven Vallmark och med ett nyskrivet förord av författaren och översättaren Nils Håkanson."

"JEVGENIJ ZAMJATIN [1884–1937] var en rysk prosaförfattare, dramatiker, skeppsbyggnadsingenjör och revolutionär. Romanen Vi [Мы, 1924] var det första ryska verk som förbjöds av den sovjetiska censuren. 1931 emigrerade Zamjatin till Paris."

"Den första moderna dystopiska romanen" kändes ju bara nödvändigt att läsa. Att denna science fiction-roman direkt och indirekt legat till grund som stilbildande inspirationskälla för senare dystopiska verk kan man nog uppfatta, men det är bra mycket enklare att ta till sig budskapen från senare tillkomna dystopier än just denna från 1924. Boken (färdigställd 1921) stoppades av sovjetisk censur och den gavs ut första gången i engelsk översättning.

För egen del hade jag svårt att ta till mig bildspråket, kunde inte riktigt komma in i bokens handling, fastnade inte för beskrivningarna, och troligen är det till största del tidsbarriären som orsakar den där tefloneffekten jag tycker mig uppleva under läsningens gång. Fortsatte läsa ut boken med en hoppfull aning om att kanske kommer förklaringen snart... visst, något blir ju förstås förklarat, men det mesta känns hopplöst oåtkomligt och jag förstår inte helt fullt ut storheten i Jevgenij Zamjatins framtidsvision Vi.

Handling: Den som via dagboksanteckningar levererar sin berättelse ur sitt liv är rymdfarkost-ingenjör D-503, han bor i en totalövervakad förtryckarstat som nästan helt tycks konstruerad i glas, vilket underlättar övervakningen av befolkningen. "Den gröna muren" omgärdar och separerar urbaniserade nationen från den vilt otämjda, fria och okända naturen där utanför. Människorna marscherar i takt med varandra och bär identiska kläder (någon slags uniform), allt är maximalt effektivt och matematiskt korrekt. Individernas beteende bestäms av den logik som dikteras av formler och ekvationer levererade av staten. Rymdskeppet Integral byggs för att nå andra planeter att invadera och D-503 är projektets chefsingenjör. D-503 möter I-330 som får honom att besöka ett gammalt ogenomskinligt hus, samt låter honom komma i kontakt med en hemlig motståndsrörelse. D-503 börjar drömma, drömmar anses som symptom på psykisk sjukdom, kanske har D-503 fått en själ?... allvarlig åkomma. Karaktären O-90 (som staten tilldelat D-503 som partner) blir helt olagligt med barn, ett barn som hon självklart ser det omöjligt att skiljas från. Kan D-503 få I-330 att ordna så O-90 smugglas ut förbi den gröna väggen? Ett regelbundet återkommande nationellt folkval (ständigt med samma förutbestämda valresultat) hålls, men vad händer? Integrals avfärd verkställs, men vart bär det av?

För att ta reda på frågorna ovan får man faktiskt lov att läsa boken... och det är enligt mig ingen lätt uppgift, men ångrar heller inte att den tog min tid i anspråk. Varför? Jo, mycket att stoffet känns igen från senare dystopiska romaner och det var klart intressant att läsa "A" när man tidigare läst "C". Vi menas alltså vara den direkta förebilden till Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Detta är två böcker jag heller inte läst (planerar dock att läsa), men blir däremot påmind om Karin Boyes Kallocain - som också handlar om ett utpräglat övervakningssamhälle - en bok jag verkligen kan rekommendera, även väl värd en omläsning.

"Zamjatins intuitiva känsla för den irrationella sidan av totalitarismen - mänskliga offer, grymheten som självändamål - gör Vi överlägsen Huxleys Du sköna nya värld." 
George Orwell

Mycket finns att läsa in i denna roman och det vore en omöjlighet att upptäcka allt vid en första genomläsning. För den som gillar att gräva djupt och ta reda på vad olika detaljer anspelar på, eller syftar till, finns säkert källor att tillgå för detta ändamål, går absolut inte in på det här. Är heller inte så insatt i "vår tids registrering av allt privatliv" (som nämns i beskrivningen ovan från förlaget Modernista), så möjligheten att avgöra om den här SF-klassikern är just så där kusligt aktuell, som det nu menas, är för mig begränsad. Kanske syftas det till det moderna informationssamhällets s.k. digitala spår, men på sätt och vis är det ju i sådana fall till största del självorsakat. Ingen är ju tvingad att utge sitt privatliv offentligt via t.ex. sociala medier. Överlåter till andra att ha åsikter om saken.

Genom att ha i åtanke att Jevgenij Zamjatin skrev denna dystopi på 20-talet, den situation som rådde under hans livstid och hans egen bakgrund, kan man säkert bredda förståelsen inför den storhet verket tillskrivs. Antagligen har jag satt betyget för lågt, men eftersom jag uppfattade den så snärjigt svårtillgänglig att läsa blir det bara en ljum tvåa och ett lamt okej från mig.

Betyg: 2/5

Andra bokbloggare skriver om Vi:
Bokföring enligt Monika


måndag 8 februari 2016

"Fahrenheit 451" av Ray Bradbury

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Norstedts bokförlag:

"Ray Bradburys Fahrenheit 451 är en gastkramande thriller om en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar människors liv och tankar in i minsta detalj.

I Fahrenheit 451 släcker inte brandmännen eldsvådor utan anlägger dem i hem där de statsfientliga böckerna påträffas. Bokens titel syftar på den temperatur där papper fattar eld.

Fahrenheit 451 är en roman som kommit att prägla det moderna medvetandet på samma sätt som George Orwells 1984 eller Aldous Huxleys Du sköna nya värld."

"Ray Bradbury var en av de fyra stora namn som på 1940- och 1950-talen lade grunden till den moderna anglosaxiska science fiction-litteraturen: Robert Heinlein (1907–1988), Isaac Asimov (1920–1992), Arthur C. Clarke (1917–2008) och Ray Bradbury (1920–2012)."

Ray Bradbury (1920-2012) lär haft en livslång passion för böcker och skall dessutom tidigt ha varit medveten om böckers "sårbarhet" genom censur och förstörelse. Detta i kombination med händelser i världen som; nazistiska bokbål, atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki, Stalins politiska förtryck (under den tid då bl.a poeter och författare arresterades), den oro för atomvapenkrig och kommunismen som var så påtaglig på 50-talet i USA; allt detta kan man läsa in i denna välkända klassiker. Dessutom bevittnade ju Bradbury som ung den gyllene eran för radio och TV, vad kunde de här nya formerna av media leda till? Han var nog inte ensam om att då se dessa teknologiska media som ett hot mot bokläsning och rentav hot mot samhället i stort, såtillvida att de skulle kunna distrahera folk från vad som var viktigt, göra dem likgiltiga inför vad som hände i samhället omkring dem och världen i stort. Antar att ni förstår vart jag är på väg...

Just det! Hur väl går det inte att lägga in paralleller till vår tid? En tid då det finns så stora och världsomfattande problem att ta tag i. Hur mycket låter vi oss distraheras av oväsentligheter, sömngångaraktigt dras in i kommersialismens karusell och spektakelkulturens flimriga låtsasvärld? Populära filmerna Hungerspelen (baserad på Suzanne Collins bokserie) är väl t.ex en lysande fiktiv framställning av att "bröd och skådespel" är en metod för att maskera exploatering, orättvisor och verkliga förhållanden? Kom att tänka på en klok tanke från Pär Holmgrens bok Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt (som ju handlar om klimat- och hållbarhetsfrågan), d.v.s. att vi istället för engagera oss i det som är viktigt verkar låtsas som ingenting och helt kortsiktigt istället njuter av utsikten i nedförsbacken så länge det varar (minns kanske inte direkt den exakta formuleringen, men en himla bra liknelse var det!). Att kritisera vårt ohållbara sätt att leva blir liksom... ja, förbjudet på något vis. Det är väldigt individuellt hur man tolkar det man läser och vad man skapar för paralleller till den tid man lever i, därför brukar jag inte gärna i mina bokomdömen här på bloggen skriva vad jag själv får för associationer. Nu blev det förstås lite så ändå (shit happens, you know? "Jag tänker, alltså finns jag"). Men garanterar att alla kan finna något på olika sätt i Fahrenheit 451 som kusligt nog till viss del överensstämmer med vår tid. En extra rekommendation till er som bokcirklar: den här boken får ni bara inte missa - här finns massor att prata om!

Lite om handlingen skrev jag i ett tidigare blogginlägg, och att avslöja för mycket kring handlingen kan spoliera läsupplevelsen så därför skriver jag inte mer om det här utan hänvisar dit istället.

Sätter betyget för den här boken med hänsyn till att den faktiskt skrevs redan 1953, med den tidens utgångspunkt och normer. Det positiva omdömet omfattar även alla de tankar och diskussioner den kan stimulera till än idag. Man bedömer från den tid man befinner sig i, givetvis, och kanske är det därför jag inte sätter högsta betyg, men vilken guldgruva för inspiration detta må vara för alla SF-författare som skriver lite mer up-to-date för oss som nu föredrar det.

Betyg: 4/5

Andra som bloggat om Fahrenheit 451:
The Cabinet of Miss Magic

söndag 7 februari 2016

En smakebit på søndag: Fahrenheit 451

Genom den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar hämtade från böcker vi läser eller läst. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips. Denna söndag är det dock bokbloggen Betraktninger som vikarierar, så länkarna kan man idag hitta här.

Läser för tillfället Fahrenheit 451, en dystopisk roman och science fiction-klassiker från 1953, av Ray Bradbury.

Titeln kommer sig av att papper självantänds vid 451 grader Fahrenheit (ung. 233 grader Celsius). Det handlar om det framtida samhället där all litteratur är förbjuden, folkopinionen anser att litteratur är för deprimerande, att den orsakar nedstämdhet. Istället har TV-väggar installerats i hemmen för lättsam nöjesunderhållning.

Den som blir anmäld för att gömma böcker hemma får strax besök av brandkåren. Men det är inte brandmännens uppgift att släcka eld längre, utan att istället med sina fotogensprutor bränna bort det illegalt bevarade litteraturinnehavet, tillsammans med den byggnad vari den befinner sig. Skulle förövarna själva vägra lämna sina kära böcker, går de samma öde tillmötes.
Förbjudet är det även att njuta av naturen och att ha meningsfulla diskussioner om viktiga ämnen. Allt skall gå undan, fort, fort; utan eftertanke låter sig folk översköljas av stimmig TV-underhållning eller absorberas av högljudd skval-radio i små öronsnäckor som stänger världen utanför.

I sin nöjessträvande jakt som medfört dessa förbud blir folket såklart inte lyckligare. Vid missmod och frustration är en metod att sätta sig i bilen och köra över kaniner samt en och annan hund i 150 knyck. Självmordsförsöken ökar.

Guy Montag är brandmannen i handlingens centrum, en brandman som börjar tänka till och plötsligt börjar stjäla böcker istället för att bränna upp dem. Brandmännens instruktionsbok är dock tillåten, här är en smakbit från sidan 47:

[...]"Stoneman och Black drog fram sina instruktionsböcker vilka också innehöll en kort historik över Amerikas Brandmän, och slog upp dem så att Montag, fastän bokens innehåll sedan länge var honom välbekant, skulle kunna läsa:
   "Upprättades 1790 för att bränna engelsk-influerade böcker i kolonierna.
   Den förste brandmannen: Benjamin Franklin.
   REGEL: 1. Var snabbt redo när brandlarmet går.
                  2. Anlägg elden snabbt.
                  3. Bränn allting.
                  4. Återvänd omedelbart till brandstationen.
                  5. Var redo för nästa brandlarm."
   Alla iakttog Montag. Han rörde inte en min.
   Brandlarmet gick."

fredag 5 februari 2016

Bokbloggsjerka 5 – 8 februari


animated-sleeping-image-0047 I veckans bokbloggsjerka, presenterad av Annikas litteratur- och kulturblogg, skall man klura kring följande:

"Topp 5 fiktiva karaktärer som du önskar vore dina bästa vänner (böcker/film/tv)."

Eftersom jag inte orkar vara seriös idag och med anledning av att senast lästa böcker haft så särdeles grymma och skrämmande inslag (Isnätter och Jag heter inte Miriam) vill man bara vistas skogsnära där man trivs allra bäst, med några gosiga djur... drömma sig bort till Sjumilaskogen med bästa vännerna:

1. Nalle Puh - den snälla björnen som gillar en håningsklick när det kurrar i magen. De håningsletande äventyren i sjumilaskogen vill jag vara med på. Vän med den älskvärde björnen? Självklart!

2. Nasse - lilla söta smånervösa grisen med det stora varma hjärtat och som visar stort mod när det verkligen gäller. Vem vill inte vara vän till Puhs bästa vän?

3. Tiger - vänliga och tokroliga tigern som skuttar fram genom sjumilaskogen och jagar miss-stänkta skurrkar. Glatt, kaotiskt och spännande att vara vän med Tiger. Kängru & Ru blir man vän med i samma veva.

4. Uggla - en besserwisser med hjärna (som om än ibland ger en något vilseledande information) kan va bra att ha som kompis. Smarta Kanin är en annan besserwisser som får kombinera sina ledaregenskaper tillsammans med Ugglas visdom - blir helt naturligt en vän på samma gång.

5. Ior - en vän att lita på är såklart allra finaste Ior, som inte borde komma sist i min topp-5. Klart man vill bli kompis med dystra åsnan som blir så uppriktigt tacksam för det allra minsta och som trots särdeles låga förväntningar på livet alltid ställer upp för sina vänner.


"Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson

Jag heter inte MiriamMajgull Axelsson
Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (Brombergs förlag):

"Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten. 
"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam." 
När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan."

Har läst flera böcker av Majgull Axelsson, och räknar Aprilhäxan som en av de bättre. Nu är det visserligen ett bra tag sedan just den boken lästes, men kan inte riktigt tycka Jag heter inte Miriam kommer upp i samma klass, även fast det är en riktigt bra bok.

Berättelsen om Miriam (eller Malika som hon egentligen heter) är gripande och fängslande, samt fruktansvärt otäck, såsom det ofta är med sådana här böcker vars handling berör andra världskrigets fasor. Man kan aldrig någonsin begripa sig på den där typen av bestialisk omänsklig ondska som nazisterna stod för, hur många historier - fiktiva eller verkliga - man än läser som handlar om den tiden. Här vill man t.ex. bara inte tro att det som handlar om Noma och de experiment som Mengele utförde på romska barn är sant, men tyvärr är det ju det - så skrämmande sadistiskt att det blir helt ofattbart. Romanen är fiktiv men byggd på verkliga händelser, författarens research är välgjord och gedigen.

Det som är annorlunda med den här romanen är att man får en större inblick i just romernas situation, och då inte bara under andra världskriget utan även därefter.

Inledningsvis var det ganska svårt att komma in i boken, men man skall inte ge upp för det blir bättre och strax är den svår att lägga ifrån sig. Den trovärdigt framställda huvudkaraktären Miriam är lätt att få förståelse för; hennes beteende, handlingsmönster och reaktioner inför det hon bemöter/hanterar senare i livet känns väldigt logiska (i motsats till karaktären fru Wiik i Hägring 38 - av Kjell Westö - oförmögen att släppa det; så kan inte någon agera inför sin forna plågoande!). Realistisk upplevs den skygga fruktan hon känner även i Sverige inför t.ex. människorna som rör sig ute i samhället vid tattarkravallerna i Jönköping juli 1948 och allt sådant som påminner henne om vad hon vill glömma. Realistisk är också den självklarhet varmed hon tar till sig Thomas, vilken blir till den Didi hon i sin dolda sorg saknar. Hon undviker allt som kan konfrontera henne med det som varit, men försöker ändå förstå och aldrig helt glömma; genom att kika bakom hörnet eller glänta på de tillslutna dörrarna till de väl dolda minnena. Majgull Axelsson har en förmåga att framföra sådant här väldigt insiktsfullt.

Upprepningarna i berättandet kan vara lite störande, kan inte alltid begripa vad de skall bidra med för upplevelse-effekt, om det nu är så de är menade. Var i början något skeptisk till den sista sidoberättelsen om "källarpojken", vilken föreföll vara lite påklistrad och väl mycket associerad till vår tids tidningsartiklar, inte alls så mycket relaterad till historien i övrigt som cirkulerar kring händelserna under och strax efter andra världskriget. Inser dock att den har en betydelse för att gestalta Miriams skuldkänsla inför det svek hon kan ha upplevt sig ha begått genom att inte erkänna sin bakgrund, sitt eget folkslag. Själva slutet är sen för övrigt mycket bra och kan till sist konstatera att det här är en bok jag varmt rekommenderar precis alla att läsa.

Betyg: 4/5

Andra som bloggat om Jag heter inte Miriam:
Lottens Bokblogg
C.R.M. Nilsson
Zellys Bokhylla
Endast Eböcker