onsdag 17 maj 2017

"Sändebudet" av Anders Gustafson & Johan Kant

Sändebudet av Anders Gustafson & Johan Kant. Beskrivning hämtad från Bokfabriken:

"En isfri januarieftermiddag ger sig tre män ut i en båt för att fiska. En av dem kommer aldrig tillbaka. Mannen, som visar sig ha koppling till öns militära förflutna, hittas senare död i hamnen vid Svartklubben utanför Singö.

Den erfarna kriminalinspektören Solbritt Andersson och hennes kollegor arbetar med en omfattande utredning av företaget Rankena Tech, som bakom de putsade fasaderna tycks ha vida förgreningar till internationell brottslighet. Polisen närmar sig ett genombrott i fallet, men blir alltmer frustrerade över att de ständigt ligger steget efter. Finns det läckor eller infiltratörer i Norrtälje polishus?

Samtidigt hittas ett lik guppande i hamnen vid Svartklubben utanför Singö. Har offret, en tillbakadragen man som bott vid havet i hela sitt liv, verkligen drunknat på grunt vatten? Vilka är hans kopplingar till öns militära förflutna och till den charmante och maktfullkomlige prästen i Singö kyrka?"

Detta var den tredje fristående delen i Singöserien, en bokserie vilken jag följt från början (dock ej som recensionsexemplar och sådant var heller inte denna). Upplever det som en klar fördel att läsa böckerna i följd, och då inte bara beroende av att jag själv tyckte bäst om första och andra delen. Gillade verkligen även Sändebudet, men den var lite småseg att läsa och saknade det där drivet som man vill ha för den här typen av böcker.

I Sändebudet får man följa den avslutande jakten på spionen och ex-militären Sven Löwengrip och slutet lämnar öppet för att vi troligen får möta det mysiga paret Solbritt och Rune igen, ser verkligen fram emot det.

Att platsen för handlingen även denna gång är förlagd till min hemkommun gör förstås att jag har en speciell behållning av just den biten. När man känner till platserna och vägarna i verkliga livet blir ju själva upplevelsen vad gäller miljöbeskrivningarna mer levande. Är därför ärlig att tillstå att jag kanske inte är rätt person att avgöra om just miljöbeskrivningarna är så där fantastiska som de uppfattas av mig.

Även den här tredje delen fokuserar på karaktärer som liknar helt vanliga människor ur vanliga livet (förutom läbbiga prästen förstås, vi får hoppas den karaktären inte är trovärdig någon verklig förlaga någonstans!). Detta känns bara positivt för det gör utan tvekan historien mer realistisk. Men där finns ett förbehåll (förutom läbbiga prästen då). Maja. Att en tjej i den åldern skulle vara så genuint enfaldig och oupplyst känns orealistiskt i överkant, eller så är det bara jag som har för höga tankar om dagens ungdom? Tror i varje fall de är smartare än så och dessutom kan ta vara på sig själva utan att till slut vara beroende av han, hennes hjälte, som träder fram som själva räddaren i nöden och tar itu med allt samt öppnar upp ögonen på korkade hon, som inte fattat någonting av vad som skett och sker. Oerhört trött på sånt gammalmodigt tjafs i bok och film, illa nog att stå ut med det i gamla klassiker.

Själva brottsintrigen tänker jag inte nämna något om, vill inte avslöja för mycket, men den fungerade både bra och var hyfsat spännande. Kopplingen till organiserad högerextremism, svensk militär och ett verkligt statsministermord var intressant och fängslande. Polisarbetet kan man nog knappast påstå framställdes så särskilt trovärdigt, är väl nu inte så värst insatt i hur det går till, men t.ex. slashasen till tekniker hade antagligen inte blivit långvarig på sin tjänst i verkliga livet. Tror polisen som yrkesgrupp är vida mer seriös än som det framställs här.

Relationer får ta mycket plats, ibland funkar det och ibland inte då det gäller kriminalromaner. I Sändebudet är det liksom lite både och, men för det mesta fungerar det bra utan att ta överhanden och dominera alldeles. När det kommer in på det vardagliga hemmalivet, jobbluncher etc., blir det sen lite väl ingående berättat kring sådant som rör mat och dryck, t.ex. vad gäller detaljer som märken och producenter o.s.v.. Visst får sådant förekomma, men det blir liksom alltför mycket (grattis Fogdö Lax, ni fick återigen lite smygreklam! 😄). Möjligen splittrade de där detaljerat beskrivna samkvämen upp handlingen för ofta och var en orsak till det hindrade läsflytet? Kan så vara.

Hursomhelst tyckte jag riktigt bra om både Singöspionen (2015) och Mordbrännaren (2016), med en viss reservation för att det kan ha varit en nyhetens behag att befinna sig ute på Singö i kriminalromanform. Tror faktiskt jag hängde upp mig en del på lite väl synlig produktplacering även i dessa böcker, om jag återigen ska vara ärlig. Men har man läst de första två delarna i serien vill man utan tvekan få fortsätta följa både den sympatiska Solbritt och utredningen till slut, gillade helt klart själva upplösningen.

Så för att komma till punkt: Klart läsvärd för en sån som mig som föredrar en något mildare form av kriminalroman utan övervåld och tortyr. Men... hade verkligen velat lyfta bort det underliga pervot till präst ur handlingen, utan honom hade det nog blivit ett poäng högre betyg här. Hoppas i varje fall att "Sollan" får dyka upp igen framöver, för det är hon som bokkaraktär faktiskt värd att få göra. Så det så!

Boken har tidigare nämnts här (smakbiten).

Betyg: 3/5

2 kommentarer:

  1. Hm, det låter inte som jag ska läsa/lyssna på den här. Mycket av det du skriver störde jag mig på redan i de första böckerna. Jag gillar idén men detaljerna och vissa i mitt tycke ologiska beteenden och tyckanden stör för mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men samtidigt var själva brottsintrigen väldigt spännande tyckte jag. Gillade även själva upplösningen. Ja, o så miljöerna då förstås... ;)

      Radera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)