lördag 6 maj 2017

"Triffiderna" av John Wyndham

Triffiderna av John Wyndham. Översättning: Sven Elmgren. Beskrivning hämtad från Styxx Fantasy:

"Morgonen efter att himlen exploderat vaknar Bill Masen upp i en mardröm. Större delen av Londons befolkning har blivit blinda och i trädgårdar och parker lurar de märkliga köttätande växterna som nyligen dök upp som från ingenstans.
Bill, och de få människor som ännu har synen i behåll, ställs inför en rad svåra beslut kring hur mänskligheten ska kunna leva vidare.
Vissa sätter sin tillit till att amerikanerna ska komma till undsättning, en del litar på att Gud ska ställa allt till rätta, andra lyssnar bara till vapnens makt.
Bill Masen är en av få som inser att Triffiderna är på väg att ta över och hans resa från Londons förorter ut på den engelska landsbygden är en av science fiction-litteraturens mest lästa och betydande böcker.

Vi är jätteglada att kunna presentera Triffiderna för en ny generation läsare som kommer svepas med i en av de första efter katastrofen-berättelserna som inspirerat många, bland annat tv-succéerna Doctor Who och Walking Dead."

Triffiderna utkom första gången 1951 och den här nyutgåvan (2015) har fått den första svenska översättningen från 1953. Det känns som man får ta hänsyn till att de ålderdomliga synsätten har att göra med att boken skrevs i slutet av 40- och början av 50-talet samt till det för tiden brittiska perspektivet som var då. Ett rejält överseende med en skevt fördomsfull bild av människor med synhandikapp får man nog också försöka ha. För trots att irritationsmomenten blir rätt många finns en hel del guldkorn att ta fasta på. Dessutom är boken lättläst och ganska spännande.

Tidlös kan jag för egen del inte tycka romanen var, inte minst kvinnosynen är rätt ålderdomlig. Romanens kvinnliga gestalter framställs ibland som parasiter vars främsta roll är att producera barn. De framställs vidare ofta som korkade svaga gnällspikar eller passivt undergivna beundrande sina manliga machohjältar vilka såklart resolut tar tag i problemen medans kvinnorna själva står handfallna utan en enda vettig tanke i huvudet för det mesta. Jösses! Dialogerna blir följaktligen därav också rätt fåniga.

De människor som över en natt blir blinda verkar dessutom sen bli fullkomligt hjälpbehövande och värdelösa. Oavsett vilka specialkunskaper de helt sannolikt måste sitta inne med, från sina tidigare liv som seende, tycks de med synens bortfall även tappa sin förmåga att bidra med något över huvud taget (undantag: speciellt utvalda blinda kvinnor, vilka anses kunna komma till nytta enbart för att avla barn i polygami - usch!). Tycker författaren avhumaniserar de blinda på ett ganska brutalt vis och det är väl knappast smart då en massa värdefull kunskap går till spillo. Historiens "hjälte" Bill Mason får ju också helt riktigt ett jäkla sjå att hitta kunskap som inte finns i böcker. I en episod söker man förgäves efter medicinskt kunniga, men bara bland de seende och då får man nöja sig med en ung nyutbildad sjuksköterska. Kunskap i biokemi och om hormoner menas bana väg för en möjlig utväg i kampen mot triffiderna, men var är experterna på området? Troligen bland de blinda som lämnats att dö för att de bara setts som en belastning! Elementärt.

Man kan så här långt tro att jag tyckte illa om det mesta med denna gamla klassiska postapokalyps, men nu till det positiva och intressanta som vägde upp det hela.

Triffidernas dunkla tillkomst och den business man funnit i att utvinna den hälsosamma vegetabiliska triffidoljan kom mig att associera till människans riskfulla skapade av GMO i nutid. Naturens nemesis som svar på människans högmod och girighet. På 50-talet var väl knappast GMO något man hade en susning om skulle komma, så parallellen är ju spännande.

Miljöbeskrivningarna, bl.a. ett London i förfall, är helt magnifika och bara dessa är värda en särskild rekommendation för att läsa boken. Stad, landsbygd, fastland eller öar, var finns störst möjlighet till överlevnad i en värld efter katastrofen?

De uppkomna försöken att bilda olika sorters samhällen, under olika typer av ledarskap, är också intressanta och väcker tankar.

Vill man sen inte göra olika tankeväckande tolkningar och se metaforer för allt möjligt (inte minst för tiden som var då boken skrevs), går det alldeles utmärkt att läsa storyn rakt av som ren underhållning. Såg som yngre den brittiska TV-serien på 80-talet som baserades på denna klassiska postapokalyps, och blev faktiskt positivt överraskad att boken var så bra som den faktiskt var i det stora hela, trots de tidigare nämnda irritationsmomenten...

Boken har tidigare nämnts här och här.

Betyg: 4/5


2 kommentarer:

  1. Den är verkligen intressant, på många sätt. Jag tyckte det var lite kul (inte det bästa ordet i sammanhanget, men jag kommer inte på något bättre) med kvinnosynen, hur mycket som ändå har hänt sedan 50-talet. Bara det att vi reagerar på det säger ju en del.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känns riktigt bra att vi numera reagerar på det! :)

      Radera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)