fredag 28 juli 2017

Helgfrågan v.30

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Frågan att svara på inför kommande helg är denna:

"Vilken typ av bok undviker du helst? (Nu skrev jag inte genre för ibland missuppfattas det, men jag hoppas ni förstår vad jag menar) 
Bonusfråga: Motionerar/tränar du?"

Kärleksromaner, romance, och liknande... undviker den typen av böcker, för det mesta. Har väl funnits undantag. Om det handlar om historiska romaner verkar jag acceptera en släng åt kärleksroman tydligen.

Kan för bonusfrågan åtminstone tipsa lite. Men var och en hittar ju sen sin egen metod som funkar bäst, så; bara tips alltså.


Gummiband är en suveränt skonsam inkörsport till lite tyngre grejer t.ex. via hantlar till chin up bar. Det här tyckte jag var så himla bra skrivet om myter kring att träna styrka. Läs och begrunda. Nu är jag själv inte en sån som behöver bli av med kilon och har aldrig varit. Rätt seg, uthållig och envis (på gott och ont), visst... men aldrig riktigt tillräckligt muskelstark. Oavsett om man som mig har svårt att träna upp muskelstyrka eller förvärvar det med lätthet, så har nog alla ändå fördelar av att träna för att erhålla lite sån. Förutom chin ups är det väl squat, hantelpress, kick back, rowing, side lifts, dips (ställ en stol mot en vägg), som gäller. Kan inte komma på något annat just nu. Jo! Att gummibandet kan användas i kombination med chin up bar är ett bra tips också.
Är för egen del tvungen att gå jättemycket för att få åtminstone några ynka timmars sömn per natt. Så långa skogspromenader kära bokbloggarkollegor, underskatta aldrig den motionsformen! 😊



Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.


torsdag 27 juli 2017

Tävling! Dags för fantasyromanen "Transformationen"

Psst! Om en vecka lär romandebuterande Magic Frigrens bok Transformationen komma ut. Nu lottas tre signerade ex ut av den i en tävling arrangerad av författaren.

Stort! Klart man vill vara med!

Brukar normalt altruistiskt peppa andra att också delta i utlottningar av detta slag, men nixpix, inte den här gången... för när det gäller den här boken vill jag öka mina egna vinstmöjligheter. Avviker alltså för en gångs skull från mitt vanliga sätt och transformeras istället till en egennyttig vinnarskalle.😄



Läs inte följande:

För att vara med i utlottningen klicka här.


söndag 23 juli 2017

Politiska och juridiska spänningsromaner - en lista

Blev lite smått överraskad av hur fantastiskt bra jag tyckte att Anna Tells Fyra dagar i Kabul var. Det här med politiska och juridiska spänningsromaner kan ju annars vara lite knepigt, det kan vara oerhört spännande samtidigt som det ibland emellanåt blir väldigt torrt, segt och ointressant. Platta endimensionella karaktärer samt ingående detaljbeskrivningar av strider, militär utrustning, vapen, ordergivning och korthuggen radiokommunikation i överflöd, kan för mig bli rena sömnpillret, trots att det som bjuds på i övrigt kan vara ett både skrämmande och intressant scenario.

Mycket om den horribla IT-skandalen nu (som jag naturligtvis inte kan låta bli att följa utvecklingen för i media), och det väcker ju uppmärksamheten kring den här typen av spänningsromaner; säkerhetspolitiska thrillers som sätter fokus på samhällsskydd och beredskap genom olika utmanande tänkta situationer. Något som väcker diskussioner som sig bör.

En påbörjad lista, som med tiden kanske kan utökas, är på sin plats igen då (böcker jag inte läst, men är nyfiken på):


Fartblinda av Carolina Neurath
"Nominerad till Årets Deckardebut i Crimetime Specsavers Award 2016!" ... "Under en jakthelg i Skåne nås Peder af Rooth av ett samtal som kommer att förändra allt: den anrika bank där han är vd riskerar konkurs. Någon timme senare sitter han i ett privatplan med sin fru på väg tillbaka till Stockholm där dramatiska dygn väntar."

Hot över Östersjön av Mark Greaney
"En Airbus på väg från Stockholm kolliderar med ett ryskt spionplan. Alla passagerare ombord omkommer. Klämd mellan giriga oligarker och en konkursfärdig statsekonomi har Rysslands president Valerij Volodin för avsikt att skapa internationellt kaos för att dölja sin egentliga plan. Men president Jack Ryan ser ett mönster och tvekar inte att slå tillbaka. Problemet är bara att Volodin har femtiotusen soldater som står redo att invadera ett Nato-land."

Entropia: en politisk thriller av Peter Liljenberg
"Entropia är en thriller som kastar dig rakt in i det politiska spelet, där de som kontrollerar informationen också kontrollerar makten."

Isola av Åsa Avdic
"Året är 2037. Sju personer isoleras på en ö i ytterskärgården. De befinner sig där i tron att de ska genomgå diverse tester för ett toppjobb inom säkerhetstjänsten, i själva verket ska de utsättas för ett socialt experiment."

Höstsol av Lars Wilderäng
"Höstsol är den första delen i en rafflande säkerhetspolitisk thrillerserie i två delar som utspelar sig i en framtid som ligger obehagligt nära vår egen tid, och som tar avstamp i dagens säkerhetspolitiska läge."

36 timmar av David Bergman
"I ett dystopiskt Stockholm i en inte alltför avlägsen framtid får vi under 36 intensiva timmar följa Johanna Lindström, general och chef för Försvarsmaktens operativa verksamhet. Det är midsommarhelg och hela staden är avspärrad. En från början fredlig demonstration mot polisens sätt att tillämpa en ny terroristlagstiftning den så kallade Nationalsäkerhetslagen har urartat."

6 dagar av David Bergman
"De nordiska regeringscheferna har samlats i Rosenbad för att underteckna fördraget i den blivande nordiska unionen. Den festliga inledningen avbryts abrupt då terrorister slår till mot regeringskvarteren. Kraftiga explosioner skakar centrala Stockholm med ett okänt antal sårade och döda till följd. Sveriges överbefälhavare, Johanna Lindström, lyckas nätt och jämnt överleva. Samtidigt utsätts landet för en våg av avancerade IT-attacker som hotar att slå ut hela samhället."


"Syndaflodens år" av Margaret Atwood

Syndaflodens år av Margaret Atwood. Boken var ett bibliotekslån och den lästes som inbunden. Inleder med en citerad text (skriven av författaren själv om sitt verk) som hämtats från bokomslagets främre invikta flik. Tycker den texten var väldigt bra och välformulerad, känner en väldigt stor samstämmighet med tankegångarna.

Vidare innehållsbeskrivning/info författare
finns hos bokförlaget Norstedts här.
"Jag har aldrig tidigare återvänt till någon roman och skrivit en annan roman med anknytning till den. Så varför gjorde jag det den här gången? Delvis beror det på att massor av läsare frågade mig om vad som hände efter slutet på Oryx och Crake. Sanningen är att jag inte visste, men frågorna fick mig att reflektera över saken.

Det var det ena skälet, det andra var att jag fortfarande grunnade över själva knäckfrågan i romanen. När Oryx och Crake kom ut tyckte många att romanen var osannolik science-fiction, för knasig för att tas på allvar, men under de tre år som föregick själva arbetet med Syndaflodens år har glappet mellan det som tycktes framstå som overklig framtid och den hårda verklighet vi kanske är på väg in i, krympt väldigt snabbt.

Vad händer med vår värld? Vad kan vi göra för att reparera skadorna? Hur lång tid har vi på oss? Och, kanske viktigast av allt, vilken sorts 'vi' talar vi om? Vilken sorts människor kan anta utmaningen? En sak är säker, de måste vara engagerade. Och om vi inte tycker att planeten ska räddas, varför ska vi bry oss?"

Margaret Atwood

Innehållsbeskrivning:
"Adam Ett är ledare för Guds Trädgårdsmästare, en religion som kopplar samman vetenskap, religion och natur. När den katastrof inträffar, som Adam Ett under lång tid förebådat, utplånas nästan allt mänskligt liv. Vilka har överlevt? Från Adams grupp försvinner personer till en värld där inte ens djurlivet går att lita på."

Syndaflodens år menar man skall kunna läsas som en parallellroman till tidigare Oryx & Crake från 2003. Själv läste jag sistnämnda året därpå, då den gavs ut i pocketformat, så det var ett bra tag sedan.


Kort om Oryx & Crake:
"Handlingen utspelar sig i en nära framtid, på en plats som ödelagts efter en ekologisk och vetenskaplig katastrof."

För mig var Oryx & Crake en roman i mästarklass och upplevde det som att Margaret Atwood utan tvekan var värd Nobelpriset i litteratur. Så tycker jag fortfarande. Nu ännu mera.
Kan vi inte alla försöka medverka till att bearbeta De Aderton i Svenska Akademien i den riktningen på något sätt, en underifrån kommande kraft, liksom?😄 Låt oss hoppas att nästa pristagare som tillkännages den 10 december 2017 blir denna kanadensiska författare. Hon är så värd det, flera gånger om. Och att dessa böcker blir lästa, av så många som möjligt. Margaret Atwoods fiktiva böcker och Naomi Kleins (ännu en fantastisk kanadensisk författare!) non-fiction är böcker för vår tid som är så otroligt angelägna.

Så även om det här nu bara är ett enklare bokbloggsomdöme för en lånad biblioteksbok, vill jag försöka göra det så bra och lockande som möjligt. För Syndaflodens år (såväl som föregångaren Oryx & Crake, och säkert även den avslutande delen MaddAddam) är en bok med ett väldigt viktigt budskap som manar till välbehövlig försiktighet och sund skepsis inför oroande utveckling. För helt sant behövs den här typen av böcker för att få oss (i den tid som är) att vakna upp inför sådant som håller på att ske.

Nu vet jag att många anser att man inte skall "måla f-n på väggen", men hur det nu än betraktas så är det nog helt nödvändigt med en kritisk granskning av skeenden i vår tid och en ökad uppmärksamhet på vilka framtida utmaningar detta kan leda till att vi kommer att ställas inför. Att svara med uppgivenhet och likgiltighet minskar varken problemen eller oron för vad som skall komma.

Margaret Atwood är utan tvekan en enastående författare med ett oerhört skarpt intellekt, och precis som hon menar i citatet ovan undrar även jag vilken sorts 'vi' det är som skall anta utmaningen och att denna utmaning tvivelsutan kommer att kräva stort engagemang. Troligen och förhoppningsvis, i varierande grad efter förmåga, av oss alla. För visst måste vi "bry oss", det blir ju alltmer uppenbart. Det som behöver räddas kan väl egentligen inte någon nu existerande individ tycka är värt att offra? Eller siktar vi orealistiskt på en tänkt framtid för kommande generationer vid en avlägsen stjärna? Man undrar...

MaddAddam är titeln på den avslutande delen för denna dystopiska trilogi. Kort om den:
"En farsot har dragit fram över jorden, men en liten grupp kallad MaddAddamiter överlever tillsammans med de grönögda crakerianerna. Kan mänskligheten få en andra chans trots att vi misslyckades så grovt med den första?"

Nästa bibliotekslån, utan tvekan. All preliminär planerad läsning får i såna här lägen stå åt sidan. Det är just den här typen av böcker jag själv vill läsa nu, inger samma känsla som Lars Wilderängs Stjärnklart-trilogi, ännu en bokserie i dystopisk science-fictionmiljö som jag starkt rekommenderar att läsa.

Syndaflodens år tycker jag mycket väl kan läsas som en parallellroman till Oryx & Crake. För trots att mycket vatten runnit under broarna sedan jag läste första delen minns jag den ovanligt skarpt, så är det ju ofta med välskrivna böcker av hög kvalité och en handling som berör oss på djupet. I den här andra delen befästs karaktärerna och deras levnadsöden hos mig ännu mer. Toby, Zeb, Pilar, även Ren och Amanda m.fl., gestaltas på ett vis som gör dem extra levande för mig, man får följa dem på ett sätt som gör att de finns kvar så ovanligt starkt i medvetandet, även så här några dagar efter att ha läst ut boken och man fått lite distans till den.

Upplägget med att berätta historien utifrån olika huvudkaraktärers synvinkel fördjupar läsupplevelsen och gör händelseutvecklingen mer levande. Varje "avsnitt" inleds med ett tal och en sorts psalm, lite speciellt men effektivt när det sätts in i helheten.

Den fiktiva världen, såsom den utvecklats, är enormt bisarr. Med en rejäl dos svart humor lotsas man igenom ett fantasifullt scenario, men som ändå har en allvarlig verklighetsförankring som skrämmer. Storyn lyckas tangera sådant som är både aktuellt och betydelsefullt att kritiskt granska i vår tid, som t.ex. oetisk forskning och förvrängda vetenskapliga studier, genetisk modifiering och dess konsekvenser, abnorm jakt efter perfektion och onaturlig utseendefixering (extrem ytlighet), avhumanisering, segregering och sekterism, moraliskt förfall och ökad kriminalitet, hur vi förhåller oss till jorden och dess resurser... vad det kan leda till då människan med sitt leverne trotsar naturlagarna och inväntar en slutlig kollaps. Finns så mycket, men kan inte nämna allt.

Försöken för de små isolerade grupperna (som alltmer distanserat sig från varandra) att överleva och eventuellt förhindra det anade utbrottet av syndaflodens år - hur den väntade katastrofen än väntas bli - blir svaga, felaktiga och kontraproduktiva.

Syndaflodens år kommer med kraft; snabbt och brutalt.

Ibland skrivs väldigt viktiga böcker som manar till eftertanke kring ämnen vilka borde vara oss angelägna, det här är en av dessa som man absolut inte får missa. Hoppas mina ord (som återigen blev alltför många) kan ha fått dig att något mer vilja läsa Margaret Atwoods fantastiska roman.

Tidigare inlägg här på bokbloggen om Syndaflodens år finns här och här (ett par smakbitar).

Betyg: 5/5


fredag 21 juli 2017

Avslut för temavecka dystopi: Tre klassiker och kanske en blivande klassiker(?)



Dystopi-klassiker. Läst, oläst, oläst... fick bara ihop tre stycken, men nog måste det finnas fler utöver dessa, förutom de jag tidigare nämnde här? (Dessa tidigare nämnda är: Legend av Richard Matheson, Blade Runner av Philip K Dick, Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, Vi av Jevgenij Zamjatin, Nitton åttiofyra: 1984 av George Orwell, Du sköna nya värld av Aldous Huxley, Triffiderna av John Wyndham, och visst måste den numera räknas till klassikerna(?): Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood).

Olästa Apornas planet Och världen skälvde skall betas av så småningom de också. Kallocain bör ingen missa, inte heller Oryx och Crake:


Kallocain av Karin Boye
(Dystopisk sci-fi)
"Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden - en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.
Karin Boye har med Kallocain målat upp ett 1984, nästan ett decennium före George Orwell. En kuslig dystopi, men samtidigt en tro på människans förmåga att skapa en annan, levande värld."


Apornas planet (1963) av Pierre Boulle
(Dystopisk sci-fi eller bara sci-fi?)
"I den inte så avlägsna framtiden landar tre astronauter på en planet precis som Jorden, med frodiga skogar, ett tempererat klimat och luft som går att andas. Men trots att det ser ut att vara ett paradis så är inget som det verkar.
Astronauterna upptäcker snart den fasansfulla sanningen: i den här världen är människan vildar och aporna är deras civiliserade härskare. I en ironisk roman med ändlös action och andlösa intriger kämpar en man för att hitta hemligheten bakom en fasansfull civilisation medan han ständigt plågas av tanken: kommer han bli den som räddar mänskligheten eller det sista vittnet till dess undergång? Med ett chockerande slut i klass med det i filmen från 1968 levererar Boulle svaret i detta äventyrliga, satiriska och spännande mästerverk."


Och världen skälvde (1957) av Ayn Rand
(Dystopi eller "filosofisk thriller"?)
"I en värld som hastigt faller samman kämpar Dagny Taggart för att rädda sitt järnvägsimperium. Men hennes kamp gäller mer än så. I sin vägran att acceptera stagnation och hopplöshet som sitt eget och mänsklighetens öde beslutar hon sig att konfrontera det gåtfulla slanguttryck som kommit att sammanfatta andras rädsla, resignation och cynism; "Vem är John Galt?" Svaret visar sig vara avgörande för hennes egen och världens framtid.
Och världen skälvde (org. titel Atlas Shrugged) är en filosofisk thriller som utmanar, fascinerar och inspirerar. I USA har den blivit framröstad som den bok som näst efter Bibeln haft störst inflytande på människors liv. Miljontals läsare över hela världen har i generation efter generation tagit del av den gripande berättelsen om en man som sade att han skulle stänga av världens motor - och gjorde det.
Med Och världen skälvde från 1957 etablerades Ayn Rand som en av nittonhundratalets populäraste författare och en av dess mest inflytelserika tänkare."


En framtida klassiker? Rekommenderas hursomhelst:

Oryx och Crake (2003) av Margaret Atwood
(Dystopisk sci-fi)
"Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.
När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?
Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga.
Med sitt fantastiska språk, sitt skarpa intellekt och sin svarta humor leder Atwood läsaren in i en värld som är allt annat än hjältemodiga, en bisarr men helt trovärdig värld befolkad av gestalter som fortsätter att leva i läsarens huvud långt efter att man lagt ifrån sig boken."


Men nu sätter jag punkt för denna temavecka i dyster dystopi och försöker i möjligaste mån se lite ljusare på framtiden, även om det inte alltid lyckas så värst bra. 😉


torsdag 20 juli 2017

Helgfrågan v. 29

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Frågan att svara på inför kommande helg är denna:

"Jag har en rejäl hög med böcker att blogga om, samt några ljudböcker och högen växer. 
Vad gör ni när det blir så? Eller tillhör ni den ordentliga som bloggar om böckerna direkt. I så fall får ni gärna tipsa mig."

Oftast en bok i taget, men som max kan det bli tre böcker emellanåt, inte fler än så. Recensionsexemplar vill jag nog försöka skriva ihop något för så snart som möjligt, men ibland vill man ju få tid att tänka till lite först, och det gäller ju även för enklare bokomdömen.

Brukar för att komma igång först skriva utkast med citerad bokbeskrivning, bild, länkar, betyg, o.s.v., det går ju fort. Sen är det ju bara (nåja, bara och bara...) att komplettera med en någorlunda genomtänkt egen text. Mina recensioner och omdömen blir nog ganska skiftande sinsemellan, men låter det nog vara så också fortsättningsvis, brukar för det mesta få bra flyt när jag skriver på det sättet.

Som bokbloggare har man ju sen förmånen att tillåtas svepas med av allt toppenfantastiskt man läser, samt bli lite "babblig" och känslostyrd mellan varven... tror jag. Det underlättar nog att inte ha alltför stora prestationskrav, oftast kan man nog bidra med något hyfsat okej ändå. Huvudsaken det känns bra, uppiggande, roligt och att man är någorlunda nöjd med det man möjligen lyckats förmedla.😉

Bonusfråga var det visst en också:

"Läser du något bra nu?"

Ja verkligen! Fullkomligt fast i Margaret Atwoods Syndaflodens år. Att kunna skriva något sådant, fullkomligt genialt. En sån bok man både bävar och ser fram emot att blogga om. Ta ett djupt andetag.😊



Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.

Temavecka dystopi: Bokfika med Happicuppa-kaffe


Nja, nu är ju saken den att eftermiddagens koffein-fika slopats (morgonkaffet går dock inte att undvara). Förhoppningsvis kan det i bästa fall bidra till sänkta stressnivåer och antal utökade timmar sömn. Man ska leva på hoppet.😁

Hursomhelst får det då bli en Happicuppa-kaffe-stund med Margaret Atwood denna arla morgon anno 2017.

I Syndaflodens år är årtalet 25 och Toby tänker tillbaka (sidan 280):

   "CorpSeCorps kunde ha gjort slut på Happicuppa-kravallerna. De kunde ha skjutit ner allihopa med sprutpistoler, plus alla TV-fotografer som råkade vara i närheten. Inte för att man kunde göra helt slut på all bevakning av den sortens händelser - folk brukade använda sina mobilkameror. Men ändå: varför ingrep inte CorpSeCorps öppet, varför anföll de inte sina motståndare så att alla kunde se, och varför införde de inte öppet totalitärt styre, eftersom de var de enda som hade vapen? De styrde till och med armén, nu när den hade blivit privatiserad.
   Hon hade en gång ställt den frågan till Zeb. Han hade sagt att Corporation Security Corps officiellt var en privat säkerhetskorporation, i tjänst hos korporationerna, och dessa korporationer ville fortfarande uppfattas som hederliga och pålitliga, vänliga som tusenskönor, sveklösa som kaniner. De kunde inte tillåta sig att vanliga människor uppfattade dem som lögnaktiga, hjärtlösa, tyranniska slaktare.
   "Corps måste sälja, men de kan inte tvinga människor att köpa", hade han sagt. "Inte ännu. Så den fläckfria framtoningen ses fortfarande som ett måste."
   Det var det enkla svaret: folk ville inte ha blodsmak i sitt Happicuppa-kaffe."

Av de tre förstklassiga dystopier som är på gång för närvarande har jag särskilt fastnat i Syndaflodens år av Margaret Atwood. Fastnade ju även för Oryx och Crake då den kom 2003. Syndaflodens år följs sen i trilogin av MaddAddam, kommer inte att vänta med att läsa även den, så snart som möjligt. Atwood ... vilken stjärna på detta med dystopi (...eller "dystopisk science fiction", eller vad man nu vill kalla det...?).

Så här beskrivs boken i text hämtad från bokförlaget Norstedts:

"Adam Ett, den goda ledaren för Guds Trädgårdsmästare - en religion som ägnar sig åt att sammankoppla vetenskap, religion och natur - har under lång tid förebådat en kommande katastrof.

När katastrofen sedan inträffar utplånas nästan allt mänskligt liv. Ren, en ung nattklubbsdansare, och Toby, tidigare medlem av Guds Trädgårdsmästare, hör till dem som finner sig strandsatta i en omgivning som är alltigenom förändrad och där ingen går att lita på.

Syndaflodens år är Margaret Atwoods mäktiga och spännande roman som blivit en stor succé runt om i världen. Den kan läsas som en parallellroman till hennes tidigare Oryx och Crake från 2003. Världen är inte längre sig lik, men med Atwoods otroliga förmåga att skapa trovärdighet i det osannolika formas en genial berättelse som ytterst handlar om människans förhållande till jorden och dess resurser."

onsdag 19 juli 2017

Temavecka dystopi: Dystopisk Sci-Fi


Dystopi, science fiction, dystopisk science fiction eller postapokalyptisk science fiction?...


"Snösommar" av Kristina Hård

Snösommar av Kristina Hård. Denna andra del i bokserien "Arvet efter Kaiser" är utgiven av Mörkersdottir förlag (även första delen Kleptomania har givits ut på nytt av samma förlag). Läste den som e-bok lånad från biblioteket. Hade föredragit häftad bok, som vanligt, men ibland får man nöja sig med det som finns att tillgå.

"Linus Kaiser är död.

En isande köld har lamslagit Sverige. Sommaren står för dörren men vintern vägrar envist släppa taget. I de djupa skogarna ställs människa mot troll i kampen om överlevnad.

Ingra Varg är kvar i Stockholm. Undantagstillstånd råder och skillnaden mellan liv och död är rasslet i ett stuprör, vinden som viskar bakom nacken eller skuggorna som kryper över husfasaden.

Regering har flytt huvudstaden. Från ett slitet vandrarhem i Danmark försöker man styra över ett Sverige begravt i snö och is där naturlagar och ordning inte längre gäller. En dag får finansminister Erik Skog besök av en man som vet var Linus Kaiser fann guldet och som dessutom påstår att det finns mer kvar att hämta."

Så blev det då äntligen dags för del två i trilogin "Arvet efter Kaiser" som inleddes med fantasyromanen Kleptomania, vilken för övrigt blev den bok jag utnämnde som årets bästa bok för 2016, inte illa! Läste visserligen boken första gången året dessförinnan (då utgiven av bokförlaget Styxx Fantasy), men så blev det en omläsning året därpå för att friska upp minnet inför fortsättningen. Läsa om boken av den orsaken behöver man nu inte göra, eftersom uppföljaren visade sig ha en fin och fullkomligt tillräcklig resumé för den sakens skull.

Hur var det då med denna uppföljare?

Riktigt bra, inte lika jämn som första boken men ibland gnistrade det så där ojämförligt tjusigt, återigen. Jag menar kanske främst hur skogen och väderförhållandena beskrivs... då känns de positiva superlativen nära till hands att använda flitigt. Hur trollen framställs är ren och skär roande underhållning som man naturligtvis heller inte får missa.

På sätt och vis vilar en dystopisk stämning (med lite uppfriskande samhällssatir) över Snösommar, för Sverige har verkligen blivit en dålig plats efter Kaisers giriga framfart i Kleptomania. Så dålig att till och med den svenska regeringen flytt till Danmark för att därifrån - utan större framgång - försöka styra ett land som är helt lamslaget av köld och misär. Något annat obestämbart lurar också hotfullt i det fördolda, något urgammalt från skogarna som hittat in till storstan. Dessa varelser har nu lite mer klivit fram ur kulisserna och in i människornas medvetande, ja till och med kvarlevorna av ett troll blir det tillfälle att obducera!

Girigheten har även slagit klorna i självaste finansministern och att stjäla trollguld hägrar. Men kommer Ingra Varg, utredaren från Skatteverket, att vakna upp ur sitt medvetslösa tillstånd? Kommer hon åter att minnas vad den förmögna storföretagaren Linus Kaiser avslöjat för henne, då det gäller hemligheterna som ligger till grund för hans senare ekonomiska framgångssaga?
Hur går det sen för Claudia och Halvar hos trollen, lyckas Halvar fly och är Claudia för evigt dömd till ett liv i trollens våld? Och den där maktlystna kronprinsessan på Stockholms slott sen, vad är hon ute efter sådär under Airis påverkan? Men det här måste man ju bara få klarhet i genom att läsa Snösommar och därefter den avslutande delen Blodkraxa som vi "Arvet efter Kaiser-fans" kanske kan förvänta oss att girigt få kasta oss över nästa år. 😊

Tidigare inlägg här på bokbloggen om Snösommar finns här (ett par smakbitar).

Betyg: 4/5


tisdag 18 juli 2017

Preliminär läsplaneringslista


Dags att uppdatera läsplaneringslistan. Några har åkt ut (lästa, pågående, saknas på biblioteket eller bortplockade av annan anledning) och några nya har kommit in. Utgivningsmånad för innevarande år inom parentes nedan.

Hon som vakar
(augusti)
Caroline Eriksson

Höstsol
(augusti)
Lars Wilderäng

X : Den sista platsen
(augusti)
John Ajvide Lindqvist

Tio svenskar måste dö
(augusti)
Martin Österdahl

De förjagade
(september)
Mikael Strömberg

Det sista experimentet
(september)
Emma Ångström

Koka björn
(september)
Mikael Niemi

Dödsdömd
(september)
Sharon Bolton

Det tyska huset
(oktober)
Arnaldur Indriðason

Vita tigern
Christin Ljungqvist

Dödliga mediciner och organiserad brottslighet: hur läkemedelsindustrin har korrumperat sjuk- och hälsovården
Peter Gøtzsche

Sluta aldrig gå
Christina Rickardsson

Jordad
David Jonstad

Fåglarna & andra noveller
Daphne Du Maurier

Märkt
Kelley Armstrong

Våran hud, vårat blod, våra kroppar
John Ajvide Lindqvist

Den sjunde dagen
Stefan Einhorn

Barnflickan
Hanna von Corswant

Svenska gummistövlar
Henning Mankell

En väktares bekännelser
Elin Säfström

Transparente blanche
Peter Sandström

Skydda din hjärna
David Perlmutter, Kristin Loberg


Temavecka dystopi: Ljuset i mörkret


Att vakna upp till mardrömmen, varje morgon. Att leva i mardrömmen, varje dag. Det är en del av dystopin, den negativa framtidsvisionen, motsatsen till utopi (som SAOL uttrycker saken ovan).



Deborah Besley Quotes




Där i mardrömslandet... hur länge lever hoppet, det medmänskliga, viljan att överleva, kämpa? När allt ställs på sin spets, vad blir då vägvalet, knuffar vi varandra överbord eller hjälps åt? Man vill naturligtvis tro att människor sluter sig samman i krissituationer och stöttar varandra, försöker se att alla kan bidra på det sätt var och en kan, efter bästa förmåga. Gång på gång ser man ju att det är så det fungerar, när det verkligen gäller. Så visst kan dystopin locka fram utopin, tanken på det goda inom människan. För kraften finns ju där, mer kraftfull än man någonsin kan tro.


"Faith is the bird that feels the light and sings when the dawn is still dark." 
Rabindranath Tagore (1861-1941)


Den allra mörkaste dystopi jag läst är Vägen av Cormac McCarthy. Filmatiseringen var sen en av de bästa jag sett.


Så här beskrivs för övrigt boken: 
"En far och hans son vandrar ensamma genom ett nedbränt amerikanskt landskap. Kylan är genomträngande och snön som faller blandas med askan i luften. Himlen är släckt på ljus.
 Deras destination är kusten, men de vet inte om något väntar på dem där. Allt de har är en pistol att försvara sig med mot de laglösa gäng som rör sig längs vägen, de kläder de bär på kroppen, en kärra med mat de hittat -- och varandra. 
Vägen är en djupt gripande berättelse om en resa. På ett hypnotiskt kraftfullt sätt ställs kärleken mellan en far och hans son mot en hopplöst skrämmande framtid. Det värsta och det bästa som människan kan åstadkomma genomströmmar detta mörka, intagande mästerverk."


Läs även den!


måndag 17 juli 2017

Temavecka dystopi: Kan dystopin vara viktig?


Hur ser vi på dystopier (filmer och romaner)?

Gör dystopierna att vi tänker ett varv extra kring; samhällsförändringar, klimatförändringar, miljöförstöring, genmanipulering, teknologisk utveckling, globalisering, säkerhetspolitisk utveckling, övervakning, samhällsskydd, beredskap, avhumanisering, o.s.v., o.s.v.

Om vi ser det som sker runtom oss, och med/inom oss, idag, i en förlängning, vart det eventuellt kan leda till, i framtiden, för kommande generationer? Då, nu, sen. Tidsperspektivet, de rätta valen och de felaktiga, genom historiens gång, har vi något att lära? Finns där något vi bör bli medvetna om och ge akt på? Vilka är styrkorna och svagheterna?

Ett liv, ett samhälle, ett statsskick; på lösa boliner eller i fritt fall... vem vill ha ett sådant? Naturvärden som ingen bryr sig om att slå vakt om, förrän det är för sent och det slår tillbaka på vår egen existens... för vem är detta önskvärt?

Kan dystopier ha förmågan att fungera som någon slags "propaganda", eller kanske hellre; varning; något som framhåller ett budskap som väcker känslor, skakar om oss en smula för att få oss att bli uppmärksamma på vart mänskligheten är på väg emot för framtid? Allt inlindat i lager på lager av fantasifull underhållande fiktion.

När "bröd och skådespel" hjälper oss att se, istället för att vara något som skall distrahera oss från att se det som vi bör se (finns egentligen i grund och botten inget trygghetsskapande i skygglappar). Då känns det lockande att läsa. Tycker jag.


(Oj, oj, säkert massor av språkriktighetsfel i texten ovan. Förra veckans helgfråga får mig verkligen att bäva inför det skrivna ordet här på bloggen nu. 😁)


Hursomhelst, det här är tre böcker jag själv just för tillfället är lite nyfiken på, vad gäller olästa dystopier:
In i skogen av Jean Hegland


Den nya människan av Boel Bermann


Ull av Hugh Howey


Finns säkert många fler intressanta som jag missat. Återkommer! 😊


söndag 16 juli 2017

Temavecka dystopi: Smakbitar


fängslande, angeläget, skrämmande

extremt beroendeframkallande

läser just nu:


Minnet av vatten
(Modernista)
Minnet av vatten, Emmi Itäranta. Sid. 27:
"När vi vände tillbaka mot byn sa jag till Sanja:
   »Jag önskar att jag kunde gräva mig hela vägen ner till plastgravens botten. Då skulle jag kanske kunna förstå den gamla erans värld och de människor som gjorde sig av med allt det här.«
   »Du tänker alldeles för mycket på dem«, sa Sanja.
   »Du tänker på dem du med«, svarade jag. »Annars skulle du inte gå hit.«
   »Det är inte dem jag tänker på«, sa Sanja. »Bara på deras maskiner, på vad de kunde och på vad de lämnade till oss.« Hon blev tyst och lade handen på min arm. Genom ärmtyget kände jag det varma avtrycket av hennes fingrar och av solen runt dem, två olika slags värme så nära ihop. »Det är inte lönt att tänka på dem, Noria. De tänkte inte på oss heller.«"




Syndaflodens år
(Norstedts)
Syndaflodens år, Margaret Atwood. Sid. 63:
"Kära trädgårdsmästarvänner på den jord som är Guds trädgård:
   Så underbart att se er alla samlade här i vår vackra takträdgård, Edenklippan! Jag har glatt mig åt det fina varelsernas träd som våra barn skapat av plastföremål som de har samlat ihop - vilken utmärkt illustration till hur man kan ta vara på onda material! - och jag ser fram emot vår gemensamma måltid, där vi bjuds på Rebeccas läckra kålrotspaj av kålrötter som vi har kvar från förra årets skörd, för att inte nämna de inlagda blandsvampar som Pilar, vår egen Eva Sex, bjuder på. Vi firar också Tobys befordran till ordinarie lärare. Toby har genom hårt arbete och hängivenhet visat oss att det går att övervinna så många plågsamma erfarenheter och inre hinder när man väl har skådat sanningens ljus. Vi är mycket stolta över dig, Toby."




Andlös
(Ordfront)
Andlös, Mattias Ronge. Sid. 21:
"Leni funderade över biten hård plast som hon höll mot örat, hade sett ett program på teve där fattiga barn gick barfota över stora kyrkogårdar fyllda av mobiltelefoner, öppna gravar i pölar av frätande batterisyra. Hon hade haft sin egen mobil i fyra år och kände pulsen börja skena när hon tänkte på hur ofta vissa människor bytte mobil. Lite mer minne, några nya funktioner som inte var nödvändiga. Ytterligare en telefon med läckande batteri på kyrkogården i tredje världen. Tredje världen som hade stängt gränserna mot Europa, eftersom problemen där var större. Hon tänkte på det ironiska i att en del fransmän hade försökt ta sig över till Nordafrika och att Los Angeles-bor betalade högvis av dollar för att smugglas in i Mexiko. Att tredje världen i den nya tiden skulle kunna bli första världen. Den enda världen."

lördag 15 juli 2017

Start för temavecka dystopi: Mänskligheten i dystert scenario (listade lästa och bloggade böcker)


Det skall gudarna veta (om jag nu hade trott på några sådana) att de senaste sju åren för mig har inneburit en mer eller mindre besvärlig situation som skapat stor oro för framtiden. Så mycket kan jag yppa, inte mer. Oron har knappast blivit mindre under de senaste veckorna, och då blev tanken att det kanske är läge för ett dystopi-tema här på bokbloggen. Kanske kan vara till nytta för någon som vill ha boktips på sådana böcker.

Startar idag med att lista alla böcker som blivit lästa samt skrivits recensioner och bokomdömen för här på bloggen sedan den startades för nu drygt tre år sedan. Hela 22 böcker har det sedan dess blivit som kan räknas till att vara dystopier. Här är listan (ej kronologisk) där titlar länkar till blogginläggen:

Stjärnklart, Lars Wilderäng
Stjärnfall, Lars Wilderäng
Stjärndamm, Lars Wilderäng

Metro 2033 - den sista tillflykten, Dmitrij Gluchovskij
Metro 2034 - försvaret av Sevastopolskaja, Dmitrij Gluchovskij

Legend, Richard Matheson

Maze runner - i dödens labyrint, James Dashner
Maze runner: I vansinnets öken, James Dashner

Vägen, Cormac McCarthy

Blade Runner, Philip K Dick

Fahrenheit 451, Ray Bradbury

Vi, Jevgenij Zamjatin

Nitton åttiofyra: 1984, George Orwell

Livets stråle (singelnovell från Novellix), Michail Bulgakov

King's Hope, Hans Olsson

Rött uppror, Pierce Brown

Du sköna nya värld, Aldous Huxley

Resan till ljuset (Metro 2033 Universum), Andrej Djakov
Resan till mörkret (Metro 2033 Universum), Andrej Djakov

Flickan med gåvorna, M.R. Carey

Triffiderna, John Wyndham

Tjänarinnans berättelse, Margaret Atwood


Ett blogginlägg om dystopiska filmer har det också blivit.


I morgon blir det lite show-off kring dystopier som hör till nu pågående läsning.😉


fredag 14 juli 2017

"Se mig, Medusa" av Torkil Damhaug

Se mig, Medusa av Torkil Damhaug. Förlag: Bokfabriken. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden).

"Axel Glenne, sonen till en norsk krigshjälte, driver en lukrativ läkarmottagning och lever ett till synes harmoniskt familjeliv. Morgonen efter en tung jour händer det som kommer förändra hans tillvaro helt: En kvinna hittas död i Nordmarka, med skador som ser ut att komma från en björn. Kort därefter hittas ännu en kvinna riven och dödad. Förutom de brutala skadorna verkar kvinnorna inte ha någonting gemensamt ... utom Axel Glenne.

Se mig, Medusa är en psykologisk spänningsroman om skuld och hämnd. Med sitt fantastiska språk och sin djupgående förståelse för människan leder och förvillar Torkil Damhaug läsaren genom utredningens och psykets labyrinter.

Torkil Damhaug är född och uppvuxen i Lillehammer och har läst litteraturvetenskap och antropologi innan han utbildade sig till specialistläkare inom psykiatrivården. Sedan 2012 är han författare på heltid och han har gett ut totalt elva böcker. 2011 fick hans bok Ildmannen Riverton-priset för bästa norska kriminalroman."

En helt okej och rätt välskriven kriminalroman med mystiska mord och villospår på vägen mot att finna den verklige gärningsmannen. Det var inte så lätt att lista ut vem den skyldige var förrän det blev rent uppenbart framemot slutet. Gillade inte huvudpersonen Alex, men man fick en föreställning om att det var meningen att man skulle finna sympati för denna karaktär. Samtidigt som det upplevdes mysko med hans (och hans hustrus) personlighet och dubbelliv fanns det väl antagligen en anledning till detta, just för att skapa trovärdighet till det huvudsakliga villospåret. Förutom att sidohistorien om brodern Brede kändes oavslutad så var väl intrigen för övrigt rätt sammanhållen, alla trådar knöts ihop snyggt och ingen del kändes egentligen malplacerat intryckt.

För egen del tyckte jag spänningen lät vänta på sig, rätt trögläst var det, men fram emot slutet tog det sig någotsånär och det kändes som spänningshalten steg något. Tror samtidigt att det spelade en viss roll att man inte fann tillräckligt med sympati för huvudkaraktären, som minst sagt betedde sig underligt. Sådant kan ha rätt stor betydelse för hur fängslande man tycker en bok är, enligt mig. Vill nog hellre kategorisera boken till att vara en ren kriminalroman och inte en thriller. För en thriller vill åtminstone jag ha mer spänning, från början till slut, en sorts dramatik (gärna psykologisk) som till viss del närmar sig skräckgenren. Tyckte inte riktigt den här romanen kunde leva upp till det, trots den väl sammansatta intrigen och den oväntade twisten framemot slutet.

Sammanfattningsvis var det här för mig en kriminalroman med udda psykologiska porträtt som man försöker klura ut hur de hänger ihop med händelseutvecklingen, här fanns flera oväntade vändningar och en rätt överraskande upplösning. Att jag nu inte upplevde boken så värst spännande eller engagerande (mest underhållning för stunden, lämnade inte direkt några eftertankar), som förväntat, får nog vara förbehållet mig själv. Att Torkil Damhaug anses höra till eliten inom norsk skönlitteratur, och kriminallitteratur i allmänhet, kan jag nog trots allt på sätt och vis förstå, därför var det ändå intressant att få läsa en bok av denna hyllade författare. Är man intresserad av kriminallitteratur bör man antagligen inte missa Se mig, Medusa.

Betyg: 3/5

Finns att köpa på:
BokusInbunden / E-bok / CD-bok / LjudbokMp3-CD
AdlibrisE-bok / CD-bokLjudbok / Mp3-CD
CdonInbunden / CD-bok


torsdag 13 juli 2017

Helgfrågan v.28

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Till kommande helg skall vi fundera ut ett någorlunda klyftigt svar på detta:

"Hur viktigt är språkriktigheten i en bok?
Bonusfråga: Hur går det med sommarläsningen?"

Troligen inget jag stör mig nämnvärt på, eller tycker är särskilt viktigt, om bokens handling för övrigt fängslar mig, om den är skriven med äkta känsla, inlevelse och har något att förmedla.

Var och en utvecklar väl antagligen sin egen stil att skriva på som känns bra och med tiden inarbetad. Eller ja, det är väl vad jag föreställer mig i varje fall, har inga författarambitioner (men behöver nog verkligen finslipa det här med att skriva bokbloggsrecensioner, en "liten" utvikning om det längre ner, behövde sätta ord på det).
Den som kan hantera språkriktighet kan ju också bryta mot den typen av "regler" utan att det behöver störa läsaren.

Grava stavfel kan förstås rubba mina cirklar en aning ("yrkesskada"), men anmärkningar angående sådant tycker jag inte behöver nämnas uttryckligen.

Så nej, tror inte jag är någon slags "språkpolis".

Däremot kritiserar jag (för mig själv) väldigt ofta mitt eget skrivande här på bloggen. Kanske inte just vad gäller språkriktighet... jo förresten, det med! Men huvudsakligen är det nedanstående frågor jag ställer mig, då det gäller huruvida skrivna recensioner duger eller uppfyller eventuella önskemål (trots att såklart inte samma krav på utformning ställs på oss oavlönade bokbloggare, om man jämför med professionella yrkesutövare inom området):

Beskrivs handlingen för mycket/för lite?
Går jag tillräckligt på djupet, analyserar jag fel och kanske finns det ett syfte med det skrivna som jag borde ha omnämnt, kanske till och med helt förbisett?
Missar jag ibland att skriva om bokens uppbyggnad och person-/miljöbeskrivningar?
Motiverar och resonerar jag tillräckligt kring mitt slutliga tyckande kring boken?
Blir kritik/beröm konstruktiv och förklarar det tillräckligt att det bara är min högst personliga åsikt?
När något är så där überfantastiskt, kanske borde jag dämpa ner det?
När något är mindre überfantastiskt, kanske borde jag vara tydligare om det utan att försöka linda in det för mycket som den värsta slingerbult?


Oj, det var en lång parentes... tappade dessutom fokuset alldeles, åter till helgfrågan! 😆


Svar på bonusfrågan:

Utmärkt!

❤️


Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.


Uppladdad med triss i dystopi inför en planerad temavecka

Som en uppfriskande litterär blodtransfusion är det att ladda upp med fler nya böcker att läsa. Den här gången blev det en triss i dystopier, tröttnar visst aldrig på sådana, dessa verkade oerhört fängslande:


Minnet av vatten
Emmi Itäranta

Syndaflodens år
Margaret Atwood

Andlös
Mattias Ronge


Minnet av vatten under Syndaflodens år gjorde mig Andlös...

...men nu är det dags att pumpa in mer syre och aktivitet i den här bokbloggen, vilken under senare tid hamnat något i stiltje helt oförskyllt (nej, inte helt oförskyllt, men inget omnämnt om det här, administratören är ju till viss del en mussla).

Dags att blåsa mer liv i Bokhyllan, och klubbar därmed igenom en temavecka för dystopier här på bloggen. Fick återigen sådan aptit på det häromdagen, då Snösommar har en så tydlig smakeffektiv dystopisk ingrediens i sin för(troll)ande handling.😉


(Startar nog temaveckan efter att recension för Damhaugs krim skrivits antingen i kväll eller i morgon kväll. Kan nog alltså bli lagom till helgen sådär.😊)


Dagens bokpost: Rättegången och Stöld


Rättegången av James Patterson, Maxine Paetro

och

Stöld av James Patterson, Rees Jones


Två överraskningar levererades idag till postlådan, och detta krävde en sväng förbi jordgubbslandet för en extra energikick. För det här lär vara handlingsdrivna, snabba och pulshöjande kortromaner i behändig häftad form, som kan konsumeras under en enda sittning, varsomhelst.

Snabb jordgubbskick följt av snabb underhållningskick i form av "Bookshots".
Hur verkar det? Enligt mig verkar det alldeles förträffligt!


Baksidestext Rättegången (sidantal: 127):
"Kingsfisher styr San Fransiscos knarkhandel med blodiga händer. När två kvinnor skjuts till döds på en exklusiv nattklubb lyckas polisen äntligen gripa honom.

Men när rättegången mot Kingsfisher ska börja hämnas han på alla som är inblandade. En våg av dödligt våld förlamar staden. Ska Kingsfisher någonsin kunna dömas?

Kriminalinspektör Lindsay Boxer och hennes vänner i Women's Murder Club finner sig själva mitt i händelsernas centrum.

Rättegången är en fristående del i James Pattersons succéserie Women's Murder Club."

Baksidestext Stöld (sidantal: 132):
""Skulle du dö för min bror?"

De är redo att slå till. I flera månader har de övervakat juveleraren på Hatton Garden. De har full kontroll - ingenting kommer kunna gå snett.

Vad de inte tagit med i beräkningarna är att någon annan har planerat exakt samma kupp. Men de måste ta hem det här ... Det är långt ifrån bara diamanterna som står på spel."


Visst låter det spännande?

Men håller vi med om slutklämmen i Bookshots slogan; ..."underbart är kort!"?
Nja, inte överlag väl... livet får gärna vara långt, så man hinner läsa så många böcker som möjligt,
inte sant? 😁


Tack för recex Bokfabriken!


onsdag 12 juli 2017

Sommarregn och Snösommar


Igår lässtart för Snösommar av Kristina Hård. Det gick i ett huj så var halva boken läst. Så ruggigt bra... men mer om det sen.😊

Väntan blev lång för oss som längtat efter denna uppföljare till Kleptomania.


Lite kort om Stockholm (sidan 115):

"Stadens nattaktivitet hade ökat anmärkningsvärt bara de senaste veckorna och det skrämde honom, men han visste inte riktigt hur han skulle beskriva det. Tills nyligen hade han varit sparsam i rapporterna till finansministern, men han hade uppmanats att bli utförligare och fyllt på med fler observationer. Han skrev inte rakt ut, men tankar på troll, knytt, och annat skit han inte ens hade namn på hade börjat dyka upp i huvudet. Han skiljde det som syntes och det som inte syntes. På det som var mänskligt, men ändå inte. Som han såg det höll staden på att invaderas och det var inte myspysiga tomtar.
    "Regeringen styr från Danmark", upprepade han. "Inbillar de sig i alla fall.""


Alltså, det här går ju inte, måste bara komplettera det här blogginlägget med ett - lite längre än kort - smakprov till (sidan 146... och kanske någon mindre spoilervarning är på plats):

..."Det han såg framför sig var inte längre det han mindes. Under den vykortsvackra snön låg en svårsmält brutalitet, som om landet Sverige hade råkat ut för en krigsförklaring från själva naturen.
    Alla forskarteorier om snön och kylan kändes med ens futtiga och som tagna ur luften. Universitetet och klimatorganisationer tävlade i att ha rätt, men eftersom det inte fanns statistik eller vedertagna fakta spretade teorierna åt alla håll. Global uppvärmning, förändringar i golfströmmen, solfläckar, en extrem vädernyck, varningar om förestående polförskjutning, vädersabotage eller helt enkelt att ryssen låg bakom.
    Inte heller hade någon av dessa så kallade seriösa forskare vågat sig på en förklaring om kommunikationskollapsen. Allt modernt, allt tekniskt som innehöll minsta lilla kretskort som hanterade ettor och nollor var fullständigt stendött innanför Sveriges gränser. Elförsörjningen fungerade inte, förbränningsmotorer skar sig och maskiner och apparater självdog. Batterier höll bara en bråkdel av utlovad livstid. Men framförallt hade ingen nämnt att det som pågick kändes magiskt, som om tiden frusit fast över Sverige.
    Trolskt."


Den tredje delen i den här fantasytrilogin Arvet efter Kaiser verkar vara planerad att ges ut kommande år. Det håller vi tummarna för. 👍



lördag 8 juli 2017

"Innan ankorna drunknar" av Ivana Vukadinovic

Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic. Förlag: Whip Media. Läste boken som recensionsexemplar. Häftad (Danskt band).

"18-åriga Zandra vill göra misstag med flit. Så att hon har något att skriva dikter om sen. När hon på planet till New York träffar Oliver verkar han först vara det perfekta misstaget att göra. Men allt blir fel.

Zandra får svårt att koncentrera sig på annat än att få pojkvännen Johannes att förlåta henne och på sina feta lår. Kläderna blir snabbt för stora, huden känns genomskinlig och nyckelbenen vassa. I övrigt läser hon Pro-Ana-bloggen Skinnyandhappy och suger i sig thinspiration. Men trots att vågens siffror klättrar nedåt känner sig hon sig tjock i själen.

Under sommaren praktiserar Zandra som fotograf på en tidningsredaktion i en småstad utanför Linköping. Där träffar hon småbarnsmamman Tanja som bara tänker på politik, sin exman Julian och att få många lajks på Facebook.

Johannes spelar mest datorspel och äter nudlar. Och i bakgrunden lurar Oliver…"

Det här var minsann en originell debutroman! Brukar normalt känna mig lite osäker inför om jag rätt kan bedöma böcker med målgrupp unga vuxna, som denna. Men samtidigt som man har sådan distans i ålder blir man nyfiken på hur det är att vara ung idag och dessutom är det ju intressant att få ett bättre hum om den moderna livsstilen, som på något vis har blivit så... utseendefixerad och internetberoende. För egen del känner jag mig inte alls bekväm med att tekniken blivit så central i människors vardag och är heller inte i fas med den tekniska utvecklingen. Så måste först erkänna att det blev svårt för mig att förstå allting, troligtvis mycket som har med modern mobiltelefoni att göra, t.ex. insta, mess, snapchat, swisha och facebookberoende... bara sånt får en verkligen att känna sig som en gammal dinosaurie. 😊

I den här debutromanen finns så många ämnen som är aktuella och viktiga att sätta fokus på, just precis i vår tid, kan bara gå in på några.

Bokens huvudperson Zandra får man följa då hon successivt mår allt sämre på grund av sin ätstörning, något som bokens författare själv lär ha egen erfarenhet av och vilket på så vis gör det hela mer trovärdigt och hemskt att läsa om. Tycker jag nu förstår mycket bättre hur det är för den som drabbats av sådant och vill därför verkligen rekommendera andra att läsa den här romanen, som trots alla svåra ämnen den tar upp är en lättläst bok.

De ytliga idealen är, tror jag, något som helt klart måste tas tag i, alltfler verkar må dåligt av osunda skönhetsideal. Läste nyligen den här artikeln i DN som jag tyckte bidrog med en vettig åsikt i ämnet. Känns bra att stanna upp ibland och skärskåda alla nya trender, som kan vara på både gott och ont i långa loppet. YA-romaner som denna kan bidra till att lyfta en konstruktiv diskussion kring ämnet. Toppenbra, tycker jag.
Ätstörningar, var ett okänt begrepp när jag själv var yngre (sjukdomar som anorexi och bulimi var något helt obegripligt), idag är det något alla blivit medvetna om på ett helt annat sätt. Den utseendefixering och de kroppsideal som finns hos många idag fanns heller inte då, det var ju liksom inte något man brydde sig om, huruvida någon var lite kraftigare eller gängligt byggd, alla är vi ju av olika kroppstyper och inget är mer rätt eller fel än något annat. På liknande vis som sjuklig självsvält kan jag heller inte minnas att sjuklig fetma var något som knappt fanns. Fettskräcken (fetthalt, kalorier och fett i maten i allmänhet) var nog inte så utarbetad då som den senare blev, kanske den allmänna indoktrineringen kring att fett i maten ger fett på kroppen samt kolesterolhypotesen har bidragit till den snedvridna synen på mat och hälsa? Men grundorsakerna till problemen är förstås flera. Zandras problem uppstår då de både utifrån och inifrån kommande kraven blir orimliga. Perfektionskrav på hur det skall se ut på ytan (vikt, utseende, kläder, skor, statusprylar, prestation, framgång, lycka, självförverkligande...) skapar oro på insidan och i den verkligheten mår nog många yngre idag väldigt dåligt, speciellt tjejer i bokkaraktären Zandras ålder.

Innan ankorna drunknar har benämnts som en poetisk roman, men alla som tycker det låter skrämmande, som inte är så poetiskt lagda (är inte det själv), så räds inte för den skull att läsa, för det blir aldrig alltför tillkrånglat utan det är trots alla metaforer mer rakt på och direkt, det "poetiska" förhöjer faktiskt bara läsupplevelsen.

Bokens skildring av tidningskrisen är ju också ett väldigt aktuellt ämne i verkligheten. Även här har Ivana Vukadinovic en egen erfarenhetsbakgrund (som frilansjournalist) vilken förstärker det realistiska, t.ex. vad gäller de neddragningar som skett under senare tid. Tyckte även detta var spännande att ta del av framställt så här i fiktiv romanform.
Zandra får alltså praktikplats på en liten lokalredaktion i "Hålan" utanför Linköping och möter där Tanja. Småbarnsmamman Tanja arbetar ensam som lokalredaktör på tidningen och är på god väg att "gå in i väggen", vilket hon förstås i handlingen även till slut gör. Tanja är f.ö. den bokkaraktär som är "facebookberoende" och det var ett nytt begrepp för mig. Kan nu verkligen förstå att många troligen kan räkna sig till att ha denna typ av beroendeförhållande (i olika grad) till sociala medier idag, vilket känns rätt skrämmande. Antagligen fördomsfullt och "mossigt" av mig, men föreställer mig att den moderna mobiltelefonin till stor del ligger bakom sådant, kan uppleva det lite läskigt att vissa aldrig riktigt distanserar sig från sociala medier, då internet alltid finns tillgängligt i fickformat.

Boken avrundades på ett litet abrupt sätt, annars tyckte jag handlingen i övrigt hade jämnt flow och funkade fint. Innan ankorna drunknar var en annorlunda debutroman som jag hoppas får många läsare, för det är den sannerligen värd. Böcker som denna håller samtalen om aktuella ämnen levande, och hur viktigt är inte det?

Betyg: 3/5

Finns att köpa på:
BokusHäftadE-bok
AdlibrisHäftad
Cdon: Häftad


torsdag 6 juli 2017

Helgfrågan v. 27

Mias bokhörna arrangerar helgfrågan. Den här veckans fråga (hoppar lite olydigt över den extra bonusfrågan den här gången också):

"Vilken bok är du mest nyfiken på ur din sommarbokhög?"

Har egentligen ingen sådan sommarbokhög. Men pågående läsning är just nu:

Se mig, Medusa av Torkil Damhaug, får jag erkänna går en smula trögt att läsa än så länge... ändå kommit genom halva boken. Men det kanske löser sig.

Nyligen påbörjat Den som finner (andra delen i thriller-trilogin om Bill Hodges) av Stephen King.

Troligen i kväll utlästa Innan ankorna drunknar av Ivana Vukadinovic. Så här beskrivs den unga vuxna-boken (baksidestext):
"En råhet som jag bara har sett glimtar av tidigare sveper över dig som rinnande stål, tar över hela din person. Vi delar inga drömmar längre, sover långt ifrån varandra. Hela tillvaron är som att andas genom ett sugrör.

18-åriga Zandra vill göra misstag med flit. Så att hon har något att skriva dikter om sen. När hon på planet till New York träffar Oliver verkar han först vara det perfekta misstaget att göra. Men allt blir fel.

Zandra får svårt att koncentrera sig på annat än att få pojkvännen Johannes att förlåta henne och på sina feta lår. Kläderna blir snabbt för stora, huden känns genomskinlig och nyckelbenen vassa. I övrigt läser hon Pro-Ana-bloggen Happyandskinny och suger i sig thinspiration. Men trots att vågens siffror klättrar nedåt känner sig hon sig tjock i själen.

Under sommaren praktiserar Zandra som fotograf på en tidningsredaktion i en mindre ort utanför Linköping. Där träffar hon småbarnsmamman Tanja som bara tänker på politik, sin exman Julian och att få många lajks på Facebook.

Johannes spelar mest datorspel och äter nudlar. Och i bakgrunden lurar Oliver."

Vad sägs om det? 😊


Sen existerar en "lös plan" på böcker att eventuellt läsa:

Återigen (börjar bli oerhört tjatigt); Snösommar av Kristina Hård. En sådan där save-for-a-rainy-day-bok, då den som lånebok bara finns i elektronisk form och det faktum att en e-bok på den läsplatta jag har inte går att läsa på utomhus.

Vid ett svagt ögonblick ställde jag mig i kö för ett lån av Häxan av Camilla Läckberg. Övertyga mig om varför den är värd att läsa, för jag tror jag ångrar mig. 😳

Ett frågetecken blir det sen för Hon som vakar av Caroline Eriksson. Boken släpps i augusti. Blivit erbjuden recex vid två tillfällen, tackat ja båda gångerna, men inte fått någon bekräftelse. Så tänker väl som så att; kommer den så kommer den, i vilket fall som helst är det en thriller jag ser fram emot att få läsa. Kommer då fram till svaret på frågan att jag nog är allra mest nyfiken på Hon som vakar, även om den nu inte existerar i någon annan sommarbokhög en den som finns i tanken. Inte någon vidare fotogenisk bokhög. 😉


❤️


Helgfrågan och länkar till andras svar hittas till helgen här.


"Fyra dagar i Kabul" av Anna Tell

Fyra dagar i Kabul av Anna Tell. Bokförlag: Wahlström & Widstrand. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden).

"Svenska diplomater i gisslandrama

Den erfarna förhandlaren Amanda Lund hamnar mitt i hetluften när två svenska diplomater kidnappas i Kabul. I en kamp mot klockan jagar hon svar i en härva av mord, heroin och sex.

Under jakten på kidnapparna upptäcker Amanda att hon inte är ensam om att försöka hitta diplomaterna – och att hon saknar någon att förhandla med. Hemma i Stockholm stundar ett afghanskt statsbesök. Amandas kollega Bill Ekman utreder mordet på en ung man samtidigt som han håller departementen underrättade om Amandas framsteg i Afghanistan. Men varför försöker regeringen mörka kidnappningen? Och varför hör inte kidnapparna av sig? Snart inser Amanda att den svenska ambassadören i Kabul döljer mer än vad hon kunnat ana.

Fyra dagar i Kabul är en internationell spänningsroman av debutanten Anna Tell."

Recensionsexemplaret kom till mig utan inledande förfrågan om intresse fanns för att ta emot ett sådant. Har tidigare varit lite skeptisk angående förfaringssättet, men har nu fullkomligt omvärderat saken, hittills har böckerna som kommit på det sättet varit toppen. Man vet tydligen inte alltid bäst själv vad man tror man gillar eller ej.

Fyra dagar i Kabul skulle alltså i normala fall ha varit en bok jag inte trott skulle vara i min smak, eller att jag ens skulle begripa mig på handlingen... Ack, tänk så fel man kan ha. Det här var något av det bästa jag läst på länge, ruskigt nervpirrande spänning, jämförbart med att bli fullkomligt uppslukad av en riktigt bra actionfilm. När man väl börjar läsa boken är den oerhört svår att släppa. Att det är en författardebutant som skrivit känns ju också anmärkningsvärt, för själv upplever jag boken helt fantastisk även rent berättartekniskt.

För ett långsiktigt åtagande av ett utbildningsuppdrag (rådgivare till en afghansk patrullchef) i norra Afghanistan finns huvudkaraktären Amanda Lund, insatspolis och erfaren förhandlare på internationella insatsstyrkan tillhörande Rikskrim. Henne fattar man direkt sympati för. Modig, ansvarsfull, rak och direkt, men ändå varsam och försiktig när så krävs för att uppnå resultat. Reagerade först negativt på hennes totala avsaknad av skuldkänslor inför att ha ett förhållande på distans till en gift man med barn (och som dessutom hade en fru som till och från var cancersjuk). Men kom på mig själv med att man egentligen ofta felaktigt lägger alltför stor skuld på henne och inte på honom när det gäller sådana otrohetsaffärer, då ju egentligen skulden borde fördelas jämnt på båda. Märkligt.
Kollegan Bill Ekman (i Stockholm) var också en sådan karaktär man fattar tycke för, Amanda och hans goda samarbete var brilliant framställt. Bills arbetskamrat Tore är det ju sen såklart helt omöjligt att inte gilla, en sån vardagsnära karaktär som hade kunnat kliva rakt in från verkligheten.

Förutom de man känner sympati för så finns det också många att känna antipati för. Karaktärsbeskrivningarna är verkligen underhållande i den här romanen, även för sådana som beter sig egoistiskt ansvarslöst, uselt och som man helt tappar all respekt för, då blir det till ett rent farsartat nöje att läsa. Eller ja, en hel del irritation också får man väl erkänna. Nämnas i sammanhanget bör väl då höjdarna på svenska UD och ledande företrädare för rättsväsendet, såklart den självsmickrande chefen för Rikskrim, och inte minst den svenska ambassadören Sven Leijonhufvud i Afghanistan... jösses!

Romanens miljöbeskrivningar i Afghanistan gav mig en särskilt levande bild av situationen där, på ett sätt som jag inte kommit i närheten av genom verklighetens korta tv-utsända nyhetsrapporter. Allt det där blir för mig väldigt trovärdigt. Amandas yrkeserfarenhet uppfattas genuin i det praktiska utförandet och dialogerna/språket känns sanna för situationerna.
Själva gisslandramat och morden nystas upp på ett effektfullt sätt där helhetsbilden klarnar successivt, utan att stanna av eller spreta någonstans. En skamlig historia i de högre hierarkiska skikten ligger till grund för en oväntad intrikat dominoeffekt på flera kanter då skandalen riskerar att läcka ut, då flera inblandade vill förhindra att det sker, och när politik även styr det hela. Det är sannerligen mycket som ligger bakom kidnappningen av de två diplomaterna, och mycket som det även orsakar.

Sammanfattningsvis var det här spänning på hög nivå och den som gillar sådant bör såklart läsa Fyra dagar i Kabul. Det är ingen som helst svårighet att hänga med i alla förvecklingar, de tydligt beskrivna karaktärerna bidrar till att göra den saken betydligt lättare. Privata relationer får ta precis lagom mycket plats, utan att inkräkta för mycket på den huvudsakliga händelseutvecklingen, precis som jag vill ha det för en riktigt bra spänningsroman, eller i det här fallet; en helt fantastisk thriller i en intressant miljö.

Förresten, glömde jag nämna att Fyra dagar i Kabul lär vara den första boken i en planerade bokserie (Förhandlaren) med Amanda Lund i huvudrollen? Så är det i varje fall, och dessa uppföljare ser vi nu verkligen fram emot.

Betyg: 5/5

Finns att köpa på:
BokusInbunden / E-bok / Mp3-CDLjudbok
AdlibrisInbunden / E-bok / Mp3-CD / Ljudbok
CdonInbunden / Mp3-CD


måndag 3 juli 2017

"Vit syren" av Cecilia Sahlström

Vit syren av Cecilia Sahlström. Förlag: Bokfabriken. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden).

"Försommaren är sådär ljuvlig som bara en försommar kan vara, men den lundensiska idyllen blir snart dunkel. En ung tjej hittas brutalt utnyttjad i Stadsparken. I sin hand håller hon en syrenkvist.

Kommissarie Sara Vallén vid våldsroteln i Lund blir tilldelad fallet. Hennes verklighet svänger snabbt och utredningen kompliceras när hennes son misstänks för brottet. Men hennes son skulle aldrig göra någonting sådant. Aldrig.

I den psykologiska thrillern Vit syren sätter Cecilia Sahlström mänskligt förfall i kontrast till lärdomsstadens polerade yta. Boken är första delen i serien om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker."

Det här var en spännande thriller som väckte tankar (så i den här recensionen väljer jag att fokusera på just dem), dessutom är Vit syren oerhört lättläst genom ett bra driv i handlingen och korta kapitel. Nog var den en aning alltför tuff för mig, men inblickar i en brutal och hård värld (när det gäller moderna kriminalromaner) är ju mer regel än undantag numera och de flesta kanske inte reagerar på den saken lika starkt som mig.

Barn och unga som far illa, hamnar utanför välfärdens s.k. sociala trygghet och vilka sen inte fångas upp av samhällets sociala skyddsnät, hur viktigt är det inte att sätta fokus på sånt? Den här romanen gör det, och det tycker jag är väldigt bra. Pedofiler är väl sen också något av det värsta man kan tänka sig att läsa om, oerhört hemskt och motbjudande ämne. Man vill så ofta helst inte veta, inte bli medveten om att sådana ondskefulla handlingar och våld/misshandel existerar, det blir liksom övermäktigt att ta in. Men blir verkligheten bättre för att vi blundar, och vad händer i sådana fall med de barn och andra drabbade som blir utsatta?

Nu är det här förstås bara en fiktiv roman, men författaren till boken har tjugo års erfarenhet som polis och har dessutom arbetat som chef för familjevåldsroteln vid polismyndigheten i Skåne, så där finns ju helt klart en genuin erfarenhets- och kunskapsgrund som säkert ger en fingervisning om att en realism finns, i polisarbetet, i den beskrivna sociala misären, i människors livsvillkor, o.s.v.
För egen del tycker jag det är oerhört viktigt med skönlitteratur som gör oss uppmärksamma på sådant som absolut kräver vår uppmärksamhet. Handlingen i Vit syren visar säkert upp en fiktiv spegling av den mänskliga brutalitet och ondska som förekommer i vår verkliga värld, även om det som här blir otäckt i övermått.

Helst vill man ju ändå alltså undvika att vara någon som väljer att inte kännas vid allt ont som människor gör varandra, och inför det ständigt oroande nyhetsflödet kring sådant alltid agerar med frånvänd tystnad. Min oförmåga (eller ens vilja) att förstå att samhället har blivit så mycket hårdare och mer hotfullt, vad gäller ökad brottslighet och våld, kräver möjligtvis den här typen av böcker, samt att jag skriver om dem... men inte för ofta, det skulle jag inte orka med. Det är lite tvehågset, och den här lite udda bokbloggsrecensionen var svår att skriva.

En annan sak som fick mig att tänka till var hur utomstående vittnen själva kan blir anklagade för de brott vilka de själva anmäler, på det vis Sara Valléns son Johannes utsattes för i romanens handling. Är sådant vanligt i verkligheten? Man undrar. I sammanhanget vill jag ändå också nämna att det finns ljusglimtar av medmänsklig värme som väger upp allt det mörka och råa i den här romanen, tyckte så oerhört mycket om hur Sara och hennes exmake Göran slöt upp och stöttade sin son Johannes där hemma vid köksbordet, oerhört fint och känslosamt berättat. Sådana scener är absolut helt nödvändiga i den här typen av böcker med så mycket svärta.

Sammanfattningsvis är det här en spänningsroman jag rekommenderar er att läsa, men man får vara beredd på en brutalitet och råhet som går ända in i märg och ben. Men kanske är det just sånt som kan ruska om oss lite i vår trygga livssituation för att ge notis om samhällets avigsidor, om den uppvisade perfekta och polerade ytan som kan dölja så mycket därinunder. Vit syren är första delen i en planerad bokserie om kommissarie Sara Vallén och inspektör Rita Anker (två starka karaktärer vars kommande "liv" jag gärna tar del av). Med anledning av hur tankeväckande den här första delen var, trots allt det jobbigt otäcka, kommer jag nog alltså att fortsätta läsa serien p.g.a., eller trots, den där realismen (för sanning att säga gör den ju även det otäcka ännu jobbigare), en realism vilken bara kan komma ur lång erfarenhet och god människokännedom hos berättaren.

Betyg: 3/5

Finns att köpa på:
BokusInbunden / E-bok / Mp3-skiva / Ljudbok
AdlibrisInbunden / E-bok / Mp3-skiva / Ljudbok
CdonInbunden / Mp3-skiva