lördag 20 oktober 2018

"Den osynliga nåden" av Bernt Olov Andersson

Den osynliga nåden: Minnen och gestaltningar av Bernt Olov Andersson. Bokförlaget Reptilförlag. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden). ISBN: 9789163978272



"En öppenhjärtig berättelse om författaren Bernt-Olov Anderssons bakgrund, sociala arv och uppväxt. Den är illustrerad med fotografier. Med hjälp av släktforskning har han sökt sig tillbaka så långt som 1500-talet. Författarens mormor var den första i släktledet som flyttade ut ur finnskogen. Författarens båda föräldrar kom ur enkla förhållanden. Mamman härstammar från Granspång, Kilafors i Hälsingland, där författaren också är född. Pappan växte upp på gården Smedstorp, Aspnäs utanför Östervåla. Bernt-Olov Andersson var äldste sonen i en alkoholistfamilj. Boken är tillägnad hans två bröder. Detta är en biografi med vissa gestaltande partier och illustrerande fotografier."




Denna höst firar Bernt-Olov Andersson hela 40 år som författare. Samtidigt utges Den osynliga nåden, en självbiografisk bok med minnen, bilder och gestaltande partier. Författaren har många strängar på sin lyra, bl.a. var han initiativtagare till Föreningen Arbetarskrivare, en förening som bildades 1990 och som idag har medlemmar över hela landet (tanken lär från början ha varit att skapa ett slags SSU för arbetarförfattare). Föreningens syfte är att inspirera och uppmuntra till skrivande om arbete och vardagsliv. Tidskriften KLASS är kopplad till verksamheten, liksom utgivning av föreningsmedlemmarnas egna antologier.
Det var just den senast utgivna antologin (Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar) som gjorde att jag uppmärksammade såväl denna författare liksom de övriga som bidragit med sina träffsäkra texter. Det blev för mig en bok som berörde starkt och som jag verkligen inte tycker någon bör missa att läsa, för det handlar om ett här och nu, rakt upp och ned, ett snitt rakt igenom olika yrken och livssituationer, ett kollage av vår samtid. Denna senaste elfte antologi har fått litteraturstöd, vilket betyder att den numera finns att låna på de flesta bibliotek. Vid senaste besöket hos lokala biblioteket blev jag såklart väldigt glad att se den stå på snurran med nya böcker! Nutida arbetarlitteratur bör lyftas fram, känns viktigt, och för egen del anser jag nog att den skall vara partipolitisk obunden (förr var ju situationen en helt annan, då var det mer begripligt att den kopplades till de socialistiska partierna). Alla som tillhör eller har tillhört arbetslivet lever ju med dess konsekvenser, oavsett politiskt ställningstagande upplever vi ju samma verklighet ute på arbetsplatserna, sådant som behöver synliggöras.

Efter den långa inledningen kan man förstå att jag utan tvekan tackade ja till att läsa Bernt Olovs öppenhjärtiga biografi, en självbiografisk berättelse om hans bakgrund, det sociala arvet och författarskapets utveckling.

Det här är en oerhört gripande levnadshistoria om ett maskrosbarn som växer upp tillsammans med sina två yngre bröder i en familj där fadern är alkoholist. Ett barn som trots alla svårigheter under sin uppväxt successivt lyckas forma sin egen framtid. Man får även intressanta historiska tillbakablickar genom Bernt Olovs släktforskning. Särskilt spännande tyckte jag det var att få läsa om författarens mormor Englas bakgrund och uppväxt, svedjefinnar var något jag tidigare bara vagt kände till. Bokens gestaltande partier och illustrerande foton m.m. gör berättelsen ännu mer levande.

Boken inleder med ett förord som vill förklara på ett väldigt personligt och insiktsfullt sätt. Ärligt och uppriktigt, utan förskönande omskrivningar, bara direkt på, som boken i övrigt. Vill så gärna ta med det fina avslutande stycket i detta förord (sid. 19):

  "Det var verkligen inte meningen att jag skulle bli författare. Det var bara sorgliga omständigheter som gjorde att det blev så. Det hade kunnat ta en mera destruktiv riktning, men jag hade tur. Eller för att citera min mest betydande "pappa", mentor och inspiratör – poeten Stig Sjödin – som också räddades av skrivandet och det sköna språket: 
jag kunde ju forma bokstäver,
Därmed började en frigörelse,
som pågår ännu
och som bräddar mitt hjärta
med ideliga tacksamheter."

Boken är för övrigt välordnat uppdelad i: "Pappas barndom", "Mammas barndom", "Min barndom", "Min ungdom" och "Mitt nya liv". Avslutas med en bibliografi samt utdrag ur recensioner för tidigare utgivna verk, där bl.a. Kanal var en roman som jag fastnade för beskrivningen sådär lite extra, den skall jag absolut försöka få tag på för att läsa.

Sammanfattning: Den osynliga nåden är en riktigt bra och intressant biografi. En sorts uppgörelse med det förflutna, ett djupgående försök att förstå genom minnesbilder, en summering av ett ofta svårt liv (där mycket satt sina spår) som till slut blev så lyckligt. Såna historier gör mig varm om hjärtat. Kan säkert ge många hopp om att hur jobbigt det än är så kan det bli bättre. Dessutom kan den sortens livshistorier ge oss ökad människokännedom, en förståelse för det sociala arvet.

Tack för att du ville dela med dig av din livshistoria på detta raka och inlevelsefulla sätt Bernt Olov. Starkt gjort! Rekommenderar såklart Den osynliga nåden varmt, och inte bara till de som är vana att läsa biografier, boken är skriven med ett följsamt språk och på ett lättillgängligt sätt som säkert kan passa alla. I förordet nämns att det här kanske kan bli Bernt Olovs allra sista bok efter fyrtio år som heltidsförfattare.

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 4/5

Finns att köpa på:
Bokus
Adlibris
Cdon


fredag 19 oktober 2018

Veckans topplista v. 42 – Skogen

"Veckans topplista"arrangeras av Johannas Deckarhörna på tisdagarna. Johanna skriver:

"Veckans topplista handlar den här gången om böcker som på något sätt har anknytning till skogen. Om det är den svenska granskogen eller djungeln som står i fokus bestämmer ni själva – så länge det är en bok som tar oss med ut bland vilda växter och djur är alla tolkningar godkända."

Favoritplats nummer ett! Har aldrig känt mig riktigt hemma där närhet till skog saknats. Dessutom har skogen betytt så ännu mycket mer för mig de senaste åren. Utan den hade allt varit svårare att uthärda.

Sent ute med det här inlägget, men nu kommer min hyllning i form av en lista med fem toppenbra böcker (gör det enkelt för mig med små textcitat från innehållsbeskrivningar, och länkningar till mina recensioner/bokomdömen där sådana finns):




Skogen - en bruksanvisning, Djurens gåtfulla liv och Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben
..."Med djup inlevelse och respekt för den värld han älskar tar Peter Wohlleben oss med på ett detektivarbete som gör skogsutflykten till en alldeles särskild och fantastisk upplevelse." - Skogen - en bruksanvisning
..."Peter Wohlleben lutar sig mot de senaste vetenskapliga rönen och utforskar de komplexa beteendemönstren och det emotionella livet hos både vilda djur och husdjur. Med Djurens gåtfulla liv gör han oss medvetna om att djuren står oss ännu närmare än vi har kunnat ana."
..."Skogsvaktare Peter Wohlleben berättar fascinerande om oväntade och extraordinära förmågor hos träden. Han citerar de senaste vetenskapliga rönen och kombinerar dem med sina personliga erfarenhet av naturen, vilket skapar nya spännande insikter. Vi kanske tror att vi vet det mesta om skogen och känner till allt om träden. Men den som läser Trädens hemliga liv kommer att gå ut i naturen med helt nya kunskaper och ögon. På ett lättillgängligt sätt visar Peter Wohlleben vägen."

Vargen - den jagade jägaren av Henrik Ekman
..."I Vargen lyfter Henrik Ekman fram forskningens senaste resultat och ersätter myter med fakta. Vi får veta hur vargen lever sitt liv, hur lik den är oss människor och hur en bruten näringskedja återupprättas i skogarna när vargen åter finns där. I text och fantastiska bilder av vilda vargar beskriver han vargen ur en mängd olika perspektiv. Vi får lära känna två alfahanars, Ulriks och Hasselforsvargens, dramatiska och fängslande livsöden. Vi möter den effektiva jägaren, som nio timmar per dygn rastlös travar runt och även i en gles älgstam hittar sitt byte. Men också "den politiska vargen", "den mediala vargen" och den varg som så färgstarkt skildrats i myter och litteratur."...

Walden av Henry David Thoreau
"År 1845 byggde sig Thoreau en stuga vid tjärnen Walden nära Concord i Massachusetts. Han levde där nära naturen i över två år och hade under tiden få kontakter med civilisationen. Skildringen av det enkla och oberoende livet i skogarna är ett gott exempel på hans kritik mot det framväxande moderna samhällets avigsidor. Thoreaus egensinniga tänkande har påverkat miljoner människor världen över."


Och om man vill kan man få följa med på en krispigt frostig skogspromenad (genom min kameralins):
















Andras topplistor på temat finns här


torsdag 18 oktober 2018

Helgfrågan v. 42

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Så här skriver Mia:

"Har du några tips på hur man kan spara tid till läsning?
Bonusfråga: Vad ska du hitta på i helgen?"


Kan jag faktiskt inte svara på. Beror väl helt på hur ens livssituation ser ut? Men om jag skall tänka ut något som åtminstone kan passa dom flesta: Skippa teven/datorn/mobilen när dessa teknikaliteter funkar att undvara, eller stäng av den/dom en timme innan det är dags att sova (lär ju vara bra för sömnen också) och läs den timmen istället.

Bonussvar: Känner så här års att jag behöver lite mer skräcklitteratur i mitt liv, verklighetens skräck måste balanseras med en ordentlig dos fiktiv skräck. Så mitt svar får bl.a. bli skräck i form av Stockholmspesten av Sofia Albertsson. En lämplig helgsyssla att läsa den tycker jag. Så lär det väl här på bloggen bli en smakbit därur på söndag. Förutom det skräckiga blir det sen en recension (färdigskriven och klar!) för biografin Den osynliga nåden av Bernt Olov Andersson som skall publiceras här i bokhyllan på lördag, då boken f.ö. har sitt officiella releasedatum.


Andras svar på frågorna finns länkar till här



onsdag 17 oktober 2018

Dagens bokpost: Göteborg rouge


Göteborg rouge
av Håkan Tendell


Idag kom det en högst väntad thriller med posten. Göteborg rouge är uppföljare till Göteborg noir. Har visserligen inte läst föregångaren, men böckerna lär vara skrivna på ett sådant sätt så de går att läsa fristående, och sånt gillar man ju.👍

Vem kan tacka nej till att läsa om en fiktiv framtid? Nåja, inte jag i varje fall!😊


Handling som följer:​

"2020-talet. 
Göteborg är Skandinaviens snabbast växande storstad. 
En pulserande, kosmopolitisk smältdegel. Ett ymnighetshorn för rockartister, popkonstnärer, författare och filmregissörer. En av världens hetaste regioner för innovativa startups och scaleups inom tech och life science.
Smolket i glädjebägaren: det vimlar av mafiosos, gatugäng, gangsters av alla slag. Göteborg har inte längre sju särskilt utsatta områden. Endast ett: hela staden.
Hammarhämnaren Frank har nyss kört i havet med en Lamborghini från piren utanför Varbergs fästning.
Göteborg rouge är uppföljaren till den hårdkokta thrillern Göteborg noir."

Startup tycks vara nystartade företag som planeras ha en snabb tillväxt. Och, om jag nu inte helt är felinformerad (sånt händer), skall scaleups vara startups som växt sig riktigt ordentligt stora... och man får väl förmoda att detta då skett under kort tid. Life sciences, eller "livsvetenskap" betyder i stora drag vetenskaplig forskning som studerar biologiskt liv. Bara som en liten förklaring sådär, behövde den ju själv.😉

Skall bli spännande att träda in i den här världen, så den lägger jag lite på förtur här i bokhyllan.


ISBN: 9789188759382


Tack för recex Håkan Tendell!


tisdag 16 oktober 2018

"Ingenting att se" av Robert Warholm

Ingenting att se av Robert Warholm. FramSteget Bokförlag. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden). ISBN: 9789175811147

"Carin blir som liten påkörd av en bil och blir rullstolsburen. Familjen bor i ett tvåvåningshus, men på grund av sitt handikapp kan Carin aldrig komma upp på övervåningen. När hon frågar föräldrarna vad som finns där uppe och om de kan bära upp henne så att hon får se blir svaret alltid: ”Där finns ingenting att se!”Detta gör att Carin börjar fantisera om vad som kan finnas på den våning hon inte kan nå till. Hörs det något ljud från övervåningen skapar hon sig omedelbart en egen bild av vad det kan vara.
Åren går. Föräldrarna avlider och Carin ärver huset, men fortfarande har hon inte fått se övervåningen. Hon bor ensam och följer vad som händer i världen genom tidningar, radio och TV. Vi följer samhällsutvecklingen genom hennes ögon.
När hon är 80 år bestämmer hon sig för att hon ska se övervåningen innan hon dör. Hon tar sig ur rullstolen och släpar sig uppför trappan. Äntligen får hon se hur det ser ut där. Det är en sanning som dödar henne."

Robert Warholms tidigare två böcker Skam och Synd har varit kriminalhistorier som bygger på autentiska svenska rättsfall. Läst och uppskattat dem båda, särskilt Synd som fick mig intresserad att ta reda på mer om det verkliga rättsfallet bakom fiktionen. Ingenting att se är däremot en helt annan sorts roman, dessutom med betydligt långsammare tempo.

Allt handlar om Carins livshistoria, från det att hon helt liten år 1936 råkar ut för en bilolycka och blir rullstolsburen för resten av sitt liv. Det blir genom hennes perspektiv vi gör en tidsresa fram till nutid.

Det börjar och slutar bra, men biten däremellan blev något av en besvikelse. Utmärkt avslut, undrade verkligen hur det skulle fixas till, gillade vad man kunde läsa in i det.

Den biten som rör Carins skolgång som barn tror jag för det första att många som är födda under 30-talet känner igen sig i (är själv född i slutet av 60-talet, så mina minnesbilder av svenskt 1900-tal hänger såklart med därefter😉). Klart underhållande var även det som rör samhällsutvecklingen under senare tid, då Carin som pensionär gör så gott hon kan för att hänga med i tiden vad gäller det kulturella, den teknologiska utvecklingen (såsom radio-/tv, telefoni, datorer, o.s.v.), politiska händelser (Carins klockrena iakttagelser om toblerone-affären t.ex., klart underhållande!), liksom nyheter kring världshändelser i övrigt.

Passande att landets politiska historia hängde med genom historiens gång, det var intressant, mycket man minns, och en del man förträngt. Vad som sen är själva upprinnelsen till att Carin blir sverigedemokrat blir rätt tydliggjort, genom myndigheternas och politikernas funkofobi (föränderlig men växande genom Carins livstid, i fiktionen såväl som i verkligheten kan jag nog tycka), liksom socialdemokraternas snorkiga bemötande då Carin vill engagera sig politiskt på gamla dar. Tyvärr är det nog ofta så, förutom genom skrämseltaktiken, som SD lockat till sig väljare även i verkligheten (med tanke på det valresultat vi nu lever med). Men detta till trots är det ändå ganska svårt att förstå att äldre människor som växt upp under andra världskrigets tid inte kan inse farorna, speciellt faran för dom som är i behov av samhällets stöd.

Nu till mina mindre positiva upplevelser av Ingenting att se (sånt är alltid svårt att skriva om, men måste ju ändå vara med) ...

Det här med värderingar förändras och på något sätt tycker jag nog vi måste försöka anpassa etiken därefter med hänsyn till den tid vi lever i nu. Därför förstod jag inte riktigt vitsen med att älta t.ex. ord som vi idag uppfattar som rasistiska, att det hakade upp sig på det där kändes nästan lite obehagligt. Väldigt onödigt hursomhelst. Det beskrivna övergreppet som sen Carin blir utsatt för under sin tonårstid blev dessutom bara för mycket, liksom hennes vilda fantasier om vad som huserar på övervåningen i huset, allt från gränsöverskridande prästerskap via tomtar till utomjordingar. Too far, too much. Bokcirkeln gav naturligtvis många litterära utvik som kan intressera bokläsare, men lite för mycket även vad gäller detta, dessutom klev det in en del stereotyper som karaktärer här, gav en dålig bismak.

Sammanfattning: En välskriven bok med ett lättläst språk. Håller nog fast vid att författaren tycks utveckla sitt skrivande, från bok till bok, men just den här romanen hade en handling som för mig bitvis skavde alltför mycket, bitvis tappade jag intresset för den. Anknytningen till världsnyheter och samhällets utveckling (upplevd genom Carins filter) var absolut den största behållningen jag fick av att läsa Warholms senaste. Alltid nyttigt att se tillbaka på vad som varit för att bättre förstå nutiden och vad som eventuellt ligger framför oss, oavsett om det levereras i form av fakta eller fiktion.

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 3/5

Finns att köpa på:
Bokus
Adlibris
Cdon


måndag 15 oktober 2018

Besviket



Bakåt istället för framåt. Att en röst på C eller L var en röst på socialisterna, vem hade kunnat tro det? Okej för att det finns en historisk koppling mellan C och S (det då s.k. "bondeförbundet" i en koalitionsregering med socialdemokraterna 1951-1957). Men då kan man undra... dessa C-slogans under valtid: "Framåt!", "Inte bakåt" och "Medmänsklighet för Sverige framåt – Sverige får aldrig förfalla till att tillhöra hatarna och mobbarna". Nu efter valet vill helt plötsligt C ta oss bakåt, som på 50-talet, tillbaka till ett samarbete med S. Tacksam för att de inte vill samarbeta med SD, men den omänskliga socialism-varianten är verkligen inget alternativ det heller. Vill inte ha fler statliga kränkningar av enskilda medborgare, inte fyra år till. Anklagar mig själv idag för att jag lag min röst på C, trodde inte då att jag röstade på S. Verkligen inte. Borde jag ha vetat bättre?


söndag 14 oktober 2018

En smakebit på søndag: Fruktans hus

Den här söndagen är det bokbloggen Flukten fra virkeligheten som återigen håller i smakbitarna. Genom dessa smakbitar hämtade från böckerna vi läser blir det bra boktips varje söndag.

Smakbiten här idag hämtas från Fruktans hus av Mats Ahlstedt. Sidan 9:

 ... "Hon hade skrivit in adressen i Google Maps, men det verkade som om det här var huset som både Gud och Google glömde, för den metalliska rösten i hennes Iphone gjorde henne bara mer och mer förvirrad. Tills hon tog in på en grusväg som gick ner till Mjörn. Och där låg huset.
   Spökhuset. Eller skräckens hus.  Det var så snacket gick på Solhem. Den ena historien efter den andra avlöste varandra. Paret som bott i huset hade blivit knivskurna till döds av en vettvilling som fortfarande gick lös. Det var långt innan hon hamnade på Solhem. Hon hade inte haft en aning om vad som hänt förrän de andra tjejerna snackade om att gamlingarna spökade i huset. Vita skepnader utan huvud rörde sig bakom gardinerna på nätterna. Och ibland hördes fasansfulla skrik därifrån. Det var bullshit eftersom ingen av tjejerna hade vågat sig i närheten av huset och sett det med egna ögon.
   – Hur fan kan ni veta det? hade hon frågat utan att få något bra svar, men blickarna sa allt. De trodde på riktigt att det spökade där.
   Planen på att rymma hade växt fram efter hand ju mer skit hon fått reda på om HVB-hemmet vid Mjörn. Till och med att hänga i ett spökhus var bättre än att stanna kvar på Solhem."

Fruktans hus är den fristående uppföljaren till Den sista vilan (i deckarserien om Göteborgspolisen Fatima Wallinder). Otroligt välskrivet med bra driv, effektfulla cliffhangers i slutet av de lättlästa korta kapitlen... nu vill jag bara läsa vidare. Tittar in hos er andra lite senare under dagen.😉

(Mer info om Fruktans hus och författaren Mats Ahlstedt finns att läsa på förlaget Bokfabriken här.)


Andras smakbitar för denna söndag hittar du länkar till här.


torsdag 11 oktober 2018

Helgfrågan v. 41

Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Så här skriver Mia:

"I fredags hade Adlibris en fråga på Instagram, jag vet inte om ni såg den. 
Det var väl väldigt trevligt, men de konton som fick mest tips var konton som inte har en bokblogg, nu förde jag inte statistik utan jag generaliserar grovt. Jag känner att jag måste bli bättre på att ge min bokblogg reklam genom Instagram och även lägga recensioner där. Hur tänker du? Bonusfråga: Har du något mysigt hösttips?"

Om det tänker jag inte alls. Eftersom jag fortfarande inte har en sån mobiltelefon innebär det att jag inte kan använda Instagram, annat än att se andras konton. Känns ganska trist när man inte kan göra mycket mer än så, man kan inte lägga ut något på eget konto (så bokbloggs-reklam och recensioner den vägen går ju bort) och inte interagera med andra i övrigt heller, sånt gör att mitt intresse dör ut. Visst, Instagram har blivit en maktfaktor på internet (nåväl, Adlibris har iofs också blivit en maktfaktor, på flera sätt), men ibland är jag så fasligt tjurskallig och jäkligt envis, kommer aldrig i livet att bära omkring på internet i en elektronikspäckad plastbit, annat än genom tvång då. För vem vet? Det kanske kommer snart det också, tvånget för alla medborgare att ha en smart telefon på sig för jämnan, ständigt uppkopplad, ständigt lokaliserad...
men inte än.😌

Bonussvar: Sparka kring i löven kanske. Eller t.ex. vid sista hundrastningen stå och titta upp på stjärnhimlen (förutsätter förstås klart väder), ett hösttips som ger en skön gränslös känsla. "E.T. phone home"...
men inte med smartmobil.😄


Andras svar på frågorna finns länkar till här



Vinklat



Min första tanke efter att ha läst den feta rubriken på Aftonbladets framsida idag: Okej, hör man till dom där 8 procenten så existerar man alltså inte. Rubriken inne i tidningen är inte bättre: "Lööfs väljare: Regera med S", och därefter den hemska mindre rubriken som följer innan ingressen: "92 procent avvisar samarbete med SD" (vilket ju då underförstått skulle betyda att de övriga 8 procenten var för ett samarbete med rasisterna). Sen visar det sig, i en mindre text nedanför brödtexten, att det enligt undersökningen skulle vara 6 procent (inte 8) som hellre ville se ett samarbete med rasister istället för socialister. Kvar blir ju då 2 procent, och där finns jag, ett levande bevis för att det finns dom som varken vill se ett samarbete med socialister eller rasister. Nej, jag fattar fortfarande inte det här med politik. Någon som har tips på bra böcker som gör mig mer upplyst?

Nyval skrämmer (av en megastor viktig orsak), fortsatt S-inflytande skrämmer (av många orsaker) och visst behövs (enligt mig) ett C-vitamintillskott i regerande ställning, men självklart då i en ansvarstagande Allians, inte med stöd av socialister eller rasister (också enligt mig). Löfven skall falla på hösten, och så har det ju redan gjort, så varför sitter det sturskt kvar och styr utvecklingen tills det framtvingar ett nyval, som i ett skräckscenario ger en skjuts framåt för ett rasistiskt parti? Vad har vi egentligen som väntar framöver?
Bävar!😨