![]() |
"Lyckliga slut sjutton berättelserom vardagsvåldet" Red. Susanna Alakoski |
Återberättelsen av Kerstin Wixe handlar om den äldre kvinnan Signe som ända sedan hon gift sig blivit misshandlad och kuvad av sin sedan en tid bortgångne make. Hon har just sålt sitt hus till den kvinna som hon tidigare berättat sin livshistoria för. Valt utdrag kan inte kallas för "spoiler" när det gäller sådana här berättelser.
"Hon tittade på mig, och log medan banktjänstemannen bläddrade igenom de femtio tusenlapparna. Jag fick tårar i ögonen när jag log tillbaka mot denna kvinna som under hela sitt liv aldrig hade haft några pengar. Som fått golven på övervåningen lagda planka för planka när mannen tyckt sig ha någon krona över. Det tog många år, hade hon berättat för mig, trots att plankorna var av sekunda kvalitet och bara kostade en krona styck. Jag tänkte på hur hon hade gått där på de oisolerade golven i sina grova skor, ständigt på vakt för mannens paranoida humörsvängningar, drickande och vredesutbrott. Hur hon gjort allt hon kunnat för att skydda barnen, hur hon slitit med korna och aldrig mer hälsat på i några granngårdar. Nu sitter hon där och ser hur femtio tusenlappar räknas upp på disken. Hennes tusenlappar. Hon tar värdigt emot sedelbunten, öppnar handväskan, stoppar ner pengarna och knäpper noggrant låset. Vi skakar hand och hon stegar iväg ut från banken. Vart? När jag besöker hennes nya lägenhet en vecka senare kan jag inte låta bli att fråga.
- Jag for raka vägen till en möbelaffär, säger Signe. Och sen bara pekade jag på det jag ville ha. Jag tittade inte ens på prislapparna. Försäljaren var misstänksam och frågade hur det skulle betalas, och då sa jag: kontant. Han trodde förstås att en annan inte dög.
Signe skrattar.
- Men sen körde de hem alltihop åt mig.
Hon reser sig från kaffebordet, tar mig i handen och leder mig till sitt sovrum. Jag tittar rakt in i en försenad flickdröm. Där står en vit himmelssäng med guldknoppar och ett rokokoimiterat skrivbord med tillhörande snirklig stol. I fönstret hänger skira spetsgardiner i vitt och framför sängen ligger en fårskinnsfäll. Jag tittar på Signes fötter. De grova skorna är borta. Hennes tofflor är mjuka."
Detta är som ni förstår inte någon flykt från verkligheten, men ibland behöver vi ju också se den, försöka förstå den. Man inser, när man läser dessa berättelser ur det verkliga livet, att så här ser verkligheten ut för många. Hur många är de utsatta som av rädsla förblir tysta? När någon berättar måste vi lyssna på, läsa om, det som berättas kring detta som faktiskt existerar. Kanske ibland i vår omedelbara närhet, ibland utan att vi ens vet om det. Inte bara förr i tiden utan även i nutid.
Man kan inte låta bli att tänka på hur det sen är med de som slår, som psykar och mobbar - de som sen ofta går ostraffade ur sådant här, de som inser sin skuld; när skall de komma att tala ut om den skam de bär på för vad de gjort och erkänna hur de genom sin ynklighet skadat en annan människa, som får bära på synliga och osynliga ärr i resten av sitt liv? För att mer effektivt förebygga vardagsvåld, så kanske vi även måste förstå hur sådana personer "fungerar"?
Bland de medverkande i boken finns även Gudrun Schyman med; "Ett mörkertals talan".
Ja, just det! 1:a advent idag! Så låt oss förjaga en del av skuggorna genom att tända det första ljuset.