söndag 24 mars 2019

En smakebit på søndag: Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen


Den här söndagen är det Astrid Terese med bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker som förestår En smakebit på søndag. Mari och Astrid Terese turas om varannan helg att stå som värdinnor för dessa smakbitar som vi hämtar från böckerna vi läser. På så vis blir det fina boktips varje söndag.

Igår kunde man sätta sig ner med en kopp kaffe ute i vårsolen för första gången. Tillsammans med en bok förstås. Det blir ur den jag hämtar dagens smakbit, debutromanen Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen av Henrik Ingvarsson.

Första fotbollsträningen i maj 1975, gemensam träning för tre olika årgångar, huvudpersonen Oskar tillhör de yngsta. Sidan 23:

   – Hej allihop, välkomna, säger han så högt det verkar att han kan. Kul att så många är här! Vi ska dela upp oss i två lag hade jag tänkt, och ... ja du där – vad heter du?
   – Roger, svarar han som blivit pekad på med hela handen och som nog kan vara ett huvud längre än mig.
   – Och du där?
   – Peter, säger den andre som just fått frågan. Som har ljust, nästan vitt hår, och flinar stolt.
   – Ni ställer er på varsin sida här, och så delar vi upp lagen genom att ni får välja varannan gång.
   Båda två verkar ha koll på många av de som är här. Jag känner knappt igen någon. Och så börjar Roger och Peter göra sin gallring, genom att ropa namnen på de som de vet vilka de är och som de tar ut först, och när de inte vet det längre, hojtar de «du där» kring resten. Jag, som har stått med blicken i marken och med högerhanden i munnen, bitandes på mina naglar, blir vald näst sist av alla. Till Rogers lag.
   – Du, ja du med handen i munnen, kom hit med dig, ropar han.
   Jag småspringer bort till klungan som Roger fått ihop, och ställer mig längst ut på kanten av den.

Romanen utspelar sig i författarens barndomsstad Karlshamn – under i första hand 1970-/1980-talen – och berör till stor del psykisk ohälsa (depression, ångest, panikattacker). Så långt jag nu kommit i boken upplever jag den lättläst och tidstypisk (många tidsmarkörer som ger igenkänning), en historia som är inlevelsefullt berättad om ett viktigt ämne. Människor med sjukdomar och störningar som inte syns eller går att mäta blir ofta missförstådda. I en tid som nu (då de statliga myndigheternas inkompetens har större makt än läkarnas kompetens) tror jag det är ännu viktigare att få den här insikten för envar. Men det är förstås min egna personliga åsikt.

Mer info om boken finns att läsa på Recito Förlag.


Andras smakbitar finns idag här


11 kommentarer:

  1. riktigt mysigt att läsa ute, tac för smakbiten.

    SvaraRadera
  2. Jag gillar när det finns tidsmarkörer i böcker, speciellt när jag känner igen dem från min egen uppväxt :)

    SvaraRadera
  3. Tidsmarkörer brukar jag gilla, och det verkar vara ett viktigt tema. Uttagning till lag har jag hemska minnen av.

    SvaraRadera
  4. Usch för uttagning till lag på det där viset - det är vi många som fortfarande minns som jobbigt, tor jag!
    Tack för smakbiten - och, inte m inst, för dina åsikter om den :)

    SvaraRadera
  5. Låter som ett viktigt ämne att läsa om. Ute kan vi inte sitta här i Dalarna ännu, vinden är på tok för kall trots 7 plusgrader. Tack för smakbit, trevlig söndag

    SvaraRadera
  6. känner också att jag vill sitta ute och dricka kaffe, men jag lärde mig igår att vinden är iskall. Karlshamn känner jag till en del. tack för smakebiten!

    SvaraRadera
  7. Låter mysigt Läsa ute i solen. Tack för smakbiten.

    SvaraRadera
  8. Böcker med tidsmarkörer som är bekanta kan vara trevligt. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
  9. Den väntar i min läsahög. Tack för smakbiten!

    SvaraRadera
  10. Tack för smakebiten, ny bok för mig

    SvaraRadera
  11. Jeg er spesielt glad i bøker som har så lange titler. Jeg vet ikke hvorfor, men jeg velger dem nesten alltid når jeg har et valg :-) Ha en riktig fin, ny uke!

    SvaraRadera

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. :)