onsdag 31 juli 2019

Preliminär läsplaneringslista

Dags att åter uppdatera läsplaneringslistan. Några listade böcker har åkt ut (lästa, pågående, saknas på biblioteket eller bortplockade av annan anledning) och några nya har lagts till (kommande utgivningsdatum inom parentes):


Katterna och Stora Djupets hemlighet
(Kommande)
Hans Olsson

Fallet
Lars Wilderäng

Statsrådets fall
Statsrådets verk
Mord, herr talman
Statsrådet sitter kvar
Statsrådet klarar krisen
Bo Balderson
- Minneslista för lån

Mannen i det höga slottet
Ur led är tiden
Philip K Dick
- Minneslista för lån

Bortom tron
Jenna Miscavige Hill
- Minneslista för lån

Anteckningar från en orolig planet
Matt Haig
- Minneslista för lån

Naturens dolda nätverk
Peter Wohlleben
- Minneslista för lån

Ruinerna
Scott Smith
- Minneslista för lån

Allt jag fått lära mig
Tara Westover
- Minneslista för lån

Scener ur hjärtat
Greta Thunberg, Svante Thunberg, Malena Ernman, Beata Ernman
- Minneslista för lån

Silvervägen
Stina Jackson
- Minneslista för lån


Läst juli


  1. Höjden av förändring av David Eriksson, (rec.ex. författaren)
  2. Prepping av Anna-Maria Stawreberg, (bibliotekslån)
  3. Elddjur av Joni Huttunen, (bibliotekslån)
  4. "Harpsundsmordet" av Bo Balderson, (bibliotekslån)
  5. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren, (bibliotekslån)
  6. Dorei av Karolina Bjällerstedt Mickos, (rec.ex. Fafner Förlag)


Månadens bästa bok:



(Global uppvärmning, Hållbarhet, Miljö/klimat, Samhälle & Politik)


Omslagsonsdag vecka 31: Vind

Återigen dags att fokusera på det yttre i Omslagsonsdag, arrangerat av bokbloggen Boklysten. Vad vi skall titta efter denna gång är alltså:

"Vind"

Vind i segel, vindkraftverk (i bakgrunden), manuskriptsidor(!), träd, vågor, och återigen träd ...



Av dessa är det bara boken av Elsi Rydsjö som jag inte har läst, men den verkar spännande. Blåsten verkar ligga på från samma håll som för Mark Lynas förträffliga bok Oväder.😉 Brrr... får mig att återuppleva januaristormen igen, fy vilken hemsk upplevelse!


Fler vindpinade bokomslag finns här


tisdag 30 juli 2019

Vill se! Jaques Tati - Mon Oncle


Skulle kunna vara jag i ett modernt kök av idag. Total förvirring.

(Mitt kök: Halva mängden skåp från 60-talet och spis med bara en fungerande spisplatta - den största mest oanvända såklart, den man bara använder för att koka buljong av kycklingskrov på. Till detta matchande gammalt välanvänt nött och kantstött köksgeråd förstås! Inga studsande kannor.😄)


Vecka 31: Äventyr

Varje tisdag arrangerar bokbloggen Ugglan & Boken Tisdagstrion, en trio böcker med ett nytt tema varje vecka. Ordet som skall vara ledstjärna för innestående vecka är alltså:

"Äventyr"

Först upp i tanken och helt given är då denna vikingatrilogi av Leif Selander:




Blev mycket förtjust i det här spännande historiska äventyret med hjältarna Markus, Grim och Ylva. Genomgående temat för serien handlar om att ta tjänst som väring (väringar enl. wiki: ..."en nordisk term som syftar på de vikingatida krigare som från 900-talet till 1100-talet tog lejd hos den bysantinske kejsaren i dennes livgarde, väringagardet"), därav kallas trilogin just Väringasagan. I sin helhet består den av delarna (gör det nu enkelt för mig och presenterar dessa genom att citera baksidestexterna):


1. Svekens tid
"Året är 979 e.Kr. när den sjuttonåriga Markus tar värvning till viking på Björkö. Ett liv han sett fram emot sedan han kom till denna gudsförgätna ö två år tidigare tillsammans med sin far och syster. Förvåningen att bli utsedd till styrman förbyts till tvivel om sig själv. Den höga positionen leder till avundsjuka och missnöje bland de äldre och mer ärrade krigarna i vikingaföljet. Under den äldre och mer rutinerade hövdingen Grim får Markus möjligheten att bevisa vad han går för.
   Under fursten Vladimir, tronpretendent över Gårdarike, påbörjas resan över Varjagernas hav för att slåss om makten mot Jaropolk, Vladimirs äldre bror. Under färden utses Markus och Grim att leda ett flertal hemliga uppdrag som sätter deras liv på spel.
   Detta är berättelsen om färden som blev inledningen till bildandet av det mytomspunna Väringagardet. Den Romerska kejsarens personliga livvakt och elitgarde".

2. Fruktans tid
"Året är 978 e.Kr. när sextonåriga Ylva med sällskap blir överfallna vid Mälarens strand på väg till Björkö. Ett mindre vikingasällskap som tvångsrekryterar roddare och krigare tar henne tillfånga för att säljas som träl i Gårdarike. Ett öde som skulle innebära total förnedring för en ung flicka. Att ta sitt eget liv verkar vara hennes enda utväg. Det olycksaliga ödet undviks genom en ny vänskap med hövdingens son. Med hans hjälp får hon möjlighet att visa att hon är en tillgång för krigarsällskapet.
   I Gårdarike har krig brutit ut, mellan två bröder som slåss om makten, som gör resan farlig och tvingar dem att välja sida. Motgångar som svek, mord och fruktan, men också vänskap, lust och glädje kantar deras väg genom Gårdarike, innan de till slut når färdens mål."

3. Föreningens tid
"Ett år har gått sedan slaget om Konstantinopel avgjordes. Väringagardet har bildats, och i den stora staden har utrensningar skett när kejsaren befäst sin position.
   Orosmoln har seglat upp i nordväst och i öst. Den bulgariske upprorsledaren, som vill komma åt makten i Konstantinopel, och den gamle antagonisten Skleros, som åter utmanar om tronen.
   Samtidigt kommer ett förslag från norr som återigen kommer att försätta Markus och Grim för stor fara..."


(Titlar ovan länkar till mina recensioner här på bloggen)




Andras äventyrliga tips hittas här


måndag 29 juli 2019

"Dorei" av Karolina Bjällerstedt Mickos

Dorei av Karolina Bjällerstedt Mickos. Fafner Förlag. Köplänkar: Bokus | Adlibris | Cdon | Akademibokhandeln. Läste boken som recensionsexemplar (häftad). ISBN: 9789188861023

"Larona kämpar förtvivlat för att återupprätta det fallna Storriket, och när hela Norrstad står i lågor inser hon att den nyfödda kronprinsessan Berilen måste föras i säkerhet. Uppdraget går till Dorei, en ung kvinna med ovanliga krafter. Som skydd får hon med sig soldaten Turq, duvpojken Gambor och den mystiske Sagern.

Men det är onda tider. I skogen dånar trummor. Ryktet går om en hemlig sekt, de fruktade gnistbärarna. De sägs ägna sig åt blodsriter och leds av en man vid namn Mantor.

Dorei och hennes sällskap ger sig ut på en resa som blir farligare och mer fantastisk än vad någon kunnat föreställa sig.

Karolina Bjällerstedt Mickos bor i Järfälla och arbetar som kommunikatör. Dorei är tredje och sista boken i hennes sällsamma fantasyserie Till Esperani.

"Det är tur att vi har författare som Karolina Bjällerstedt Mickos, författare som vågar blanda ingredienserna på ett lite annat vis och vågar baka en annorlunda, men dock minst lika läcker kaka."- Ben Roimola, Enhörningen"

Helt okej fantasy, dock inte min typ av bok, men ändå en välskriven historia med bra tecknade karaktärer och avancerad intrig. Kan nog kalla det ambitiöst, på gränsen till överambitiöst. Vibbar av äventyrlig Sagan om ringen-känsla kompletterad med amning, barnafödande och spädbarnsskötsel. Trilogins längsta bok, för lång enligt mig, blev för egen del aldrig riktigt fängslad av storyn. Rörigt med Mantor i "olika upplagor" och allt detta med "gnistan" upplevde jag som ganska tröttsamt. Får erkänna att det blev en hel del skumläsning, enda sättet för mig att komma igenom boken. Kanske hade den tjänat på att kortas något?

Själv tyckte jag riktigt bra om trilogins första del Mantor, hyfsat bra om andra delen Larona, men som sagt blev jag tyvärr inte lika imponerad av den här sista avslutande delen Dorei, som alltså aldrig lyckades fånga mitt intresse och kändes trögläst.

Men, ändå, säkert utmärkt för dig som älskar fantasy av den här sorten! Har man läst de första två böckerna (vilket nog är nödvändigt för att ha något slags utbyte av att läsa Dorei) vill man ju även säkert - precis som mig - ha någon slags avslutning i bokserien Till Esperani, och ett ordentligt avslut får man, precis som boken i övrigt med ett utdraget långt och storstilat allra sista slut dessutom.

En eloge för de vackra bokomslagen vill jag ge!


Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 2/5


söndag 28 juli 2019

Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren

Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren. Ordfront förlag. Läste boken som bibliotekslån (inbunden). ISBN: 9789177750741

"Varför gör vi inte det vi egentligen vet att vi måste göra? Varför stannar vi kvar i ett system som sakta men säkert försämrar förutsättningarna för liv på jorden, som förstör allas vår framtid?

I Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till beskriver meteorologen Pär Holmgren de utmaningar vi står inför när det gäller klimatet och vad vi behöver göra för att ställa om samhället i hållbar riktning. Han förklarar hur de globala utmaningarna hänger ihop och pekar på vikten av såväl politiska lösningar som att vi som enskilda individer tar vårt ansvar. Hur ska vi annars kunna leva med de frågor som våra barn och barnbarn nu börjar ställa till oss om vad vi gjorde när vi förstod vad som höll på att hända?

Vi har fortfarande möjligheten att i framtiden kunna svara att vi gjorde så mycket som möjligt. Men då måste vi börja göra det. Nu.

Pär Holmgren är hedersdoktor i meteorologi vid Uppsala universitet och har arbetat med klimatfrågan i ett decennium, först som tv-meteorolog, författare och föreläsare, på senare år som riskanalytiker och politiker."

Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till (2019) är en uppdatering och fördjupning av den tidigare boken med titeln Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt (2014), vilken jag naturligtvis både läst och skrivit om tidigare här. Upplägget är på sätt och vis lika som för första utgåvan, men i den här nya får man så mycket mer, och precis som utlovat en gedigen fördjupning och komplettering av nya uppgifter och sådant som hänt därefter.

Visst kan böcker förändra vårt tankesätt, vår syn på världen och de liv vi lever, det här är en sådan. Värdefullt att läsa både för oss som redan känner till en del och för de som behöver en rejäl ögonöppnare för vad som håller på att ske. Generöst med fakta om klimatkrisen levereras på ett heltäckande, lättillgängligt och personligt sätt. Man känner både hopp och förtvivlan, men utan böcker som denna skulle just den där förlamande förtvivlan bli alltför övermäktig och därmed passiviserande. Böcker som denna engagerar på ett utmärkt sätt, för det är kunniga insikter och engagemang vi behöver i livsavgörande frågor som denna, inte förnekelse och passivitet.

Precis som i tidigare bokomdömet för första upplagan ställs jag återigen inför det obegripliga att klimat- och hållbarhetsfrågan inte ligger allra högst upp i samhällsdebatten (och att vi inte pratar mera om det än vad som görs), framförallt då något alternativ till en omedelbar omställning inte finns.

Tidigare blogginlägg om boken finns bl.a. här, här och här.

Betyg: 5/5


En smakebit på søndag: "Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till"


Den här söndagen är det Astrid Terese med bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker som förestår En smakebit på søndag. Mari och Astrid Terese turas om varannan helg att stå som värdinnor för dessa smakbitar som vi hämtar från böckerna vi läser. På så vis blir det fina boktips varje söndag.

Här skall det återigen handla om en bok som lästes ut i fredags, d.v.s. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren. Smakbitarna (ja, det måste bli pluralis, kan verkligen inte välja) kommer från sidan 105 ...


"BNP mäter dessutom "blint" den ekonomiska aktiviteten, utan att ta hänsyn till om den är till nytta för samhället eller inte. Det innebär i sin tur att naturkatastrofer, trafikolyckor och till och med krig och annat som vårt samhälle vill undvika, i ekonomiska termer ibland kan beskrivas som positivt. Vill vi spetsa till det ur ett miljöperspektiv kanske vi till och med kan påstå att BNP mäter hur fort naturresurserna omvandlas till sopor.
    Om vi skövlar all regnskog på jorden och tillverkar biobränsle eller papper av träden leder det till ökad BNP. Ett träd som däremot aldrig avverkas ger normalt inget bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Ett rejält slagsmål där slagskämparna hamnar på intensivvården kan på motsvarande sätt vara bra för samhällsekonomin. (Om inte bråkstakarnas frånvaro leder till exempelvis ett stort produktionsstopp i en fabrik.)"
... och sidan 238:

"Den politik vi ser i världen idag är ofta hycklande, den skapar misstro och riskerar dessutom att leda till passivitet i samhället, vilket kanske är allra mest allvarligt. Om politiker i världens länder inte vill att väljarna ska dra slutsatsen att de misslyckats, måste de ange en realistisk väg att nå de uppsatta  målen. Vägen kan vara svår att gå, med inbyggda politiska risker. Men en sådan politisk hållning skulle väcka respekt.
    Samhället måste bli bättre på att se helheten och lyfta blicken, som jag har tagit upp vid flera tidigare tillfällen i boken. Om vi blir bättre på att förutse framtida problem ökar dessutom möjligheterna att undvika dem. Agerar vi först när de olika kriserna är här, och om vi inte inser att ekonomiska nedgångar, resursbrister och de olika miljöproblemen hänger ihop, minskar snabbt våra möjligheter till kloka och långsiktiga lösningar. Då kommer all kapacitet både bokstavligen och bildligt användas till akuta brandkårsutryckningar. Och blir dessa alltför många och omfattande riskerar vi en situation där samhällets resurser inte räcker till det enormt viktiga skadeförebyggande omställningsarbetet."


Mer info om bok och författare finns att läsa på förlaget Ordfront. Med risk att framstå som tjatig: En bok med viktiga kunskaper och insikter - verkligheten beskriven utan filter - som är absolut nödvändig för alla att läsa. Alla måste börja ta klimatfrågan på allvar. Mitt betyg självklart 5/5.




Andras smakbitar hittas idag här


torsdag 25 juli 2019

Helgfrågan v. 30 Sommaredition


Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Såhär skriver Mia:

"Vad läser du nu? Bonusfråga: Vad hittar ni på [...] "

Blir delvis samma svar som för förra veckan. Läser fortfarande Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren. Läser den noggrant, bara för att den är så särdeles intressant förstår ni. Finns så mycket jag skulle vilja dela med mig av i form av utdrag ur boken, innan den är utläst (vilket ju är alldeles strax, eftersom jag är inne på det allra sista kapitlet). Detta är t.ex. ganska tänkvärt (sidan 175):

"Alla EU-länder har en relativt hög beskattning på exempelvis bensin och diesel, bland annat för den klimatpåverkan som förbränningen av fossila bränslen orsakar. Alla bilister inom EU betalar alltså en hög koldioxidskatt om de tankar bensin eller diesel, även de som bor i glesbygd och kanske inte har något alternativ när de ska ta sig till jobbet eller affären. De som flyger betalar däremot endast ungefär en tiondel av motsvarande koldioxidskatt. Om man ser på det totala skattetrycket för de fossila bränslenas klimatpåverkan innebär det i praktiken att alla bilister är med och subventionerar flyget som betydligt färre utnyttjar. Hur rättvist är det egentligen?
    Dessutom får bilisterna betala 25 procent moms, vilket flygresenärerna slipper på utrikesresorna, medan det är 6 procent moms på inrikesflyg. Om beskattningen på flygresor var av samma storleksordning som på bilresorna skulle en enkel inrikes flygresa kosta ungefär 500 kronor mer, en resa inom Europa ungefär 1 000 kronor mer och mellan kontinenterna ytterligare någon tusenlapp. Vore det orimligt?"

Vad tycker ni?


Med tanke på klimat och miljö så inträffade en värstinghändelse här på centralorten igår, brand i stor färg- och järnhandel/färglager. Brann upp helt, totalförstört. Tänk alla gifter i den svarta röken... riktigt otäckt.


Och som svar på bonusfrågan hittas det inte på något alls, förutom att läsa och försöka stå ut (med cold pack och vatten) i +30° värme. Är inte kompis med sån värme. SMHI upplyser om att det kommer att bli +32° här i morgon. Fy tusan!


Andras svar finns länkar till här


Bokpaus med funderingar


Har nu bara något kapitel kvar i Pär Holmgrens nya bok Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till. Har sagt det förut och säger det igen: En bok precis alla skulle läsa, kunskap och insikter som borde komma alla till del. Kan inte tänka mig något viktigare än detta i dagsläget.

Om du alltså bara läser en icke-fiktiv bok i år, låt det bli denna!


Sidan 194:

"Det är inte vi som individer som ska bestraffas för att hela vårt samhälle har inbyggda systemfel. Men samtidigt är det vi, som enskilda individer, som måste ställa krav på samhället för att vi på sikt ska kunna göra något åt systemfelen. Och vi måste på allvar förstå och acceptera att det av flera olika skäl under de kommande årtiondena kommer att krävas stora förändringar - helt enkelt för att vi inte har lyckats minska vår klimatpåverkan tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt."

Sidan 195-196:

"När väl tillräckligt många människor vill ställa om samhället så det blir hållbart kan det förhoppningsvis gå fort.
    En viktigt sådan förändring i framtiden är antagligen att vi arbetar mindre än idag. Förutom mer fritid skulle det leda till mindre stress i samhället och troligen även färre sjukskrivningar, framför allt då långtidssjukskrivningar. En minskad arbetstid per person skulle även leda till fler arbetstillfällen och därmed lägre arbetslöshet.
    Det finns för närvarande inget större politiskt stöd för en arbetstidsförkortning. Tvärtom finns det snarare en strävan att behålla de nuvarande samhällsnormerna kring arbetstid. Det är ett av flera exempel på hur vi undviker det som vi egentligen borde göra, och kanske även vill göra. Vi sitter fast i ett system som vill fortsätta att fungera som det "alltid" har fungerat. Historiskt har vi ju faktiskt dragit ner arbetstiderna flera gånger redan, och det uppenbarligen utan några katastrofala effekter. Men det är en omställning av samhället som man inte gör hur som helst, och återigen är vi tillbaka i hur viktigt det är att vi väljer politiker som verkligen vill ställa om samhället."


Så varför ingår Miljöpartiet i regeringen tillsammans med Socialdemokraterna då, undrar jag. Socialdemokraterna som inte gör ett jäkla dugg för att få till nödvändiga förändringar och dessutom ljuger (så de tror sig själva) om hur bra allting är och fungerar i Sverige. Gah!😠


onsdag 24 juli 2019

Omslagsonsdag vecka 30: Hundar

Återigen dags att fokusera på det yttre i Omslagsonsdag, arrangerat av bokbloggen Boklysten. Vad vi skall titta efter denna gång är alltså:

"Hundar"

Nu var det ett tag sedan jag var med, energin har liksom inte räckt till, men gör idag åter ett försök med omslagen. Trodde det skulle vara lätt att finna bokomslag med hundar, men så var det tydligen inte. Skrapade ihop dessa fyra:



Men en annan gammal goding kan ju förstås också räknas in här ...


... och motsatsen till det sover (nyduschad) gott i fåtöljen ...


... medan ett annat lojt kreatur (som ibland tror att hon är hund) latar sig på fönsterbordet...



Fler bokomslag finns här


"Harpsundsmordet" av Bo Balderson

"Harpsundsmordet" av Bo Balderson. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).

"Statsrådet rår ingen på och åtföljd av sin trogne Watson, adjunkten Persson, löser han på sitt energiskt förvirrade sätt en överraskande mordgåta i den sörmlänska idyllen inpå Harpsunds knutar. Några uppsluppna scener försigår också på själva statsministerns slott och t.o.m. i den celebra ekan.

Handlingen är spännande och munter och kryddas med de elaka politiska interiörer som kommit hela det offentliga Sverige att ängsligt fråga sig om Bo Balderson är deras kollega, deras assistent eller deras chef."

Persongalleri:

Adolf Lindberg; fabrikör
Mommy Lindberg; Adolfs syster, tidigare Statsrådets barnsköterska
Ejnar Lindberg; Adolfs son, bankdirektör
Olivia Lindberg; Ejnars hustru
General Ygdecrantz; godsägare
Ambassadör Petersén; diplomat
Apotekare Karlander; bridgespelare
Therese Carlsson-Doolck; deckarförfattare
Lotta; hembiträde hos syskonen Lindberg

Statsrådet
Vilhelm Persson; Statsrådets svåger, adjunkt, berättare


Denna komiska deckare är andra delen i Statsrådet-serien och utgavs 1969. Uppföljande titel är Statsrådets fall.

Böckerna och vilka årtal de gavs ut första gången (stryker vartefter över sådana som är lästa eller omlästa på nytt):

  1. Statsrådet och döden -68
  2. Harpsundsmordet -69
  3. Statsrådets fall -71
  4. Statsrådets verk -73
  5. Mord, herr talman -75
  6. Statsrådet sitter kvar -78
  7. Statsrådet i tiden -80
  8. Partiledarn avgår med döden -82
  9. Statsrådet och den utsträckta handen -83
  10. Statsrådets klipp -86
  11. Statsrådet klarar krisen -90

Omläsning blev det även för "Harpsundsmordet", som jag första gången läste för sisådär trettio år sedan. Minns de där första tre böckerna i serien som så vansinnigt skojiga, men inget är ju vad som en gång varit, så heller inte detta. Visst blev det ett och annat litet fniss här och där, men väldigt glest. Tyckte alltså inte att den här uppföljaren var lika bra som första delen. Gillade inte själva deckargåtans upplösning och bokens titel känns faktiskt rätt vilseledande, då ju mordet inte sker på Harpsund utan i det fiktiva sörmländska samhället Ädelsta. Men vissa stadigt återkommande komponenter sitter ju ändå där det ska, även om nu inte just den här mordhistorien kändes så värst engagerande. Året 1969 som är bokens tillkomstår är även mitt födelseår, kanske en anledning till varför det är intressant att få dessa historiska tillbakablickar, men samtidigt kan jag ju förstå att en senare generation inte kan ha samma utbyte av att läsa om dåtiden och namn som t.ex. Tage Erlander, Gunnar Sträng, Olof Palme och Ingvar Carlsson. Som kuriosa kan nämnas att bokens chef för riksmordkommissionen "Dieter Lijk" är Baldersons parodi på Maria Langs karaktär Christer Wijk.

Hursomhelst, hyfsat underhållande pusseldeckare, lätt roande och lagom småelak satir, men inte så värst engagerande mordhistoria. Statsrådet lyckas klanta till det ordentligt som vanligt och den trogna följeslagaren adjunkt Persson levererar sina iakttagelser med stegrande förfäran.

Statsrådets fall står på tur, också en tidigare läst bok. Men härmed tar jag en paus från den glättiga Statsrådsserien, allvaret här och nu känns på något sätt viktigare att fokusera på än gamla dammiga böcker (från definitivt mer bekymmerslösa tider).

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 3/5


tisdag 23 juli 2019

"Elddjur" av Joni Huttunen

Elddjur av Joni Huttunen. Doppelgänger Förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad). ISBN: 9789188391087

"I himlen brinner rävarnas eld och i Lumi brinner saknaden. Endast kyla och fysisk ansträngning kan få henne att glömma.

Lumi, en ung lovande skidtalang, blir erbjuden en plats på ett elitläger. Det är hennes chans att nå toppen och hon ger allt. Men under de stenhårda träningspassen händer något. Nya skrämmande nivåer av tillvaron visar sig och hon ställs inför flera svåra val och ett djupt mörker.

Elddjur är en historia om hur saknad och förlust kan få en att pressa sig till det yttersta, långt bortom vad som egentligen borde vara möjligt.

Joni Huttunen är född 1980 och uppväxt i Bollebygd. Han är en mångsysslare som växlar mellan musik, filmskapande och det litterära skrivandet.

År 2016 kom hans debutroman, den rosade spökhistorian Barrfiolernas rike.

Elddjur är Jonis andra roman och rör sig på många sätt i samma litterära landskap som debuten."

Har av författaren tidigare läst debutromanen Barrfiolernas rike, vars handling utspelar sig under sommartid i finsk skogsmiljö och där huvudkaraktären Miika söker skrivro, något som visar sig bli till något helt annat. I Elddjur handlar det istället om vintertid i norrländsk miljö, där huvudkaraktären Lumi skidtränar på elitläger och upptäcker en värld bortom den synliga. Just natur- och miljöbeskrivningarna var det som fick mig att vilja läsa även denna senaste roman av Huttunen, och jag blev verkligen inte besviken. Det finns i båda dessa böcker komponenter som är samstämmiga: unga karaktärer med drivkraft men vilsenhet, kommande från fattiga och trasiga hemförhållanden, resan från stad till glesbygd och där ett slags ökat medvetande förvärvas genom omskakande händelser... och så då alla dessa stillsamma naturskildringar, som jag upplever som så magiska. Allt detta tilltalar mig, och i Elddjur har den där inlevelseförmågan, som förmedlas genom ett anspråkslöst elegant språk, förhöjts ytterligare. Nämnde i förra recensionen om hur jag upplevde ett slags ytområde på råstenen där den lät ana sitt allra bästa, och här är den nu, slipad. Sånt blir man glad för.

Tyckte även om karaktärsbeskrivningarna, sättet som personerna själva, relationerna och intrigen utvecklades på. Tillsammans med det övernaturliga - som innehåller en skön mix av både skräck och saga/myt - blir det riktigt spännande läsning som mot slutuppgörelsen fick mig att ogärna lägga boken åt sidan innan sista sidan var läst. Bokens avslut var helt magnifikt, av sån sort som gjorde mig påmind om hur viktigt just en berättelses avslut är. Ett riktigt bra slut gör dig lycklig, Elddjur bjöd på det.
Möjligen uppfattade jag den delen skräckmoment där Mäster Håtes uppenbarelse beskrivs (och konfrontationen med densamma då det går till handgripligheter) som mer fånigt mediokra är läskiga, men bara en bagatell i det stora hela.

Korta kapitel och ett upplägg i övrigt med kursiva korta insticksavsnitt gör det hela lättläst, ökar spänningen och ger ett bra driv. Detta förstärker även det poetiska, och då menar jag inte poetiskt som i något pompöst, utan bara som något vackert och följsamt i all sin enkelhet.

Elddjur är helt klart en intressant kombination av idrott och skräck, och det funkar ypperligt! Det är dessutom en historia om förlust, saknad och sorg efter en älskad syster, en sorg som stagnerar en familj och får Lumi att pressa sig i sina fysiska idrottsprestationer till det allra yttersta, till gränsskiktet och där förbi, där den synliga världen övergår i något annat...

Missa nu inte denna spännande lilla pärla så full av känsla och inlevelse! Ser glatt fram emot att läsa kommande böcker skrivna av Joni Huttunen.

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 4/5


Tisdagstrion: Sol, vind & vatten

Varje tisdag arrangerar bokbloggen Ugglan & Boken Tisdagstrion, en trio böcker med ett nytt tema varje vecka. Det här är direktiven för innestående vecka:

"Vi är mitt i sommaren och oavsett hur vädret är där du befinner dig, hoppas jag att temat för veckans tisdagstrio - "sol, vind & vatten" - kan skänka lite sommarkänsla. Jag tänker på typiskt svenska sommarmiljöer, men också på Ted Gärdestads låt och faktiskt också på förnybar energi. Du får förstås tolka temat på helt valfritt sätt."


Mina förslag, där vissa inger sommarkänsla och andra väcker tankar om (fram)tid och liv:


1. I framtidsnovellen Vid världens ände av Oskar Källner, löper Förgöraren amok över jorden. En konstnär och hans android befinner sig i en stuga vid havet, i avvaktan på undergången skall det slutliga mästerverket skapas. Novellen börjar vid en sommarsolig stugvägg:

"Jag sitter i min favoritstol på verandan och blickar ut över havet. Sommarsolen värmer ansiktet. Vågorna kluckar mot badbryggan. Jag dricker lite av kaffet och sätter koppen på bordet. Bredvid mig lutar sig Tomas nonchalant mot den röda stugväggen. Även han ser ut att slappna av, men jag vet att det är en illusion. Androiden har sin fulla uppmärksamhet på mig och är redo att vid minsta vink kasta sig fram för att hjälpa till."


2. I novellen Marina (från novellsamlingen Fyra kvinnor fyra flickor) av KG Johansson, finns vatten, massor av vatten. Tiden tycks flerdimensionell och Marina har fastnat i någon slags (mental?) tidsloop. I en av klimatkrisens spår översvämmad stad, där bara de högsta husen når upp över ytan, är hon fast i tiden. Hon åldras men förblir nitton, och det är alltid söndag morgon, samma tid då katastrofen förändrade allt.
Eftersom jag ständigt hyllar Alan Lightmans Einsteins drömmar (och liknande texter om tidsbegrepp) tyckte jag naturligtvis riktigt bra om denna novellsamling med en viss del tidsfokus förutom tankar kring utanförskap, utsatthet och överlevnad i en framtida värld. Inga pekpinnar, bara undersökande och ifrågasättande.


3. En deckare med solig sommarstämning och humor är Sommarön av Eva Frantz. Vatten finns här också (inte så konstigt då det hela utspelar sig på en ö). Vind vet jag väl inte, men solskenet ersätts med ett rejält regn, åska och dimma, lagom för att de "smarta telefonerna" ska förlora täckning helt. Utan modern teknologi för semesterfirarna blir utsattheten ett faktum... samtidigt hittas en av deltagarna död i bastun. Utmärkta miljö- och karaktärsskildringar utlovas.


måndag 22 juli 2019

"Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta" av Anna-Maria Stawreberg

Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta av Anna-Maria Stawreberg. Norstedts förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad/flexband). ISBN: 9789113077109

"Hur länge skulle du klara dig om det blev ett långvarigt strömavbrott? Om vattnet försvann och våra bensinkort eller betalkort slutade fungera? Det finns en grupp människor som övar sig i att vara förberedda på just det: prepparna.

Samtidigt som myndigheterna uppmanar medborgarna att vi måste klara oss själva i minst 72 timmar står många av oss handfallna när elen går eller vattnet tar slut.

En preppare har bunkrat färskvatten och konserver. De riktigt seriösa lämnar staden och flyttar ut på landet till ett hus med egen brunn och större möjligheter att ta sig igenom civilisatoriska sammanbrott.

I boken får vi möta ett antal svenska preppare som delar med sig av hur de går till väga för att vara förberedda vid alla typer av katastrofer. Det är kvinnan som jobbar på UD, ensamstående mamman som preppar med barnen, pensionären som blir alltmer självförsörjande på sin odling och paret som lagrat 400 liter vatten i sin lägenhet.

Men boken är också en praktisk handbok med en mängd värdefulla tips på hur man överlever, håller värmen, lagrar vatten eller klarar sig mentalt i en kris."

Ännu en bok jag skulle rekommendera precis alla att läsa. Lättillgänglig, inspirerande och för vår tid (och framtiden) absolut nödvändig kunskap.

Läs om enklare sjukvård och mental förberedelse inför krissituation, om hur vi skall klara mat- och vattenbehov. Men även hur vi klarar en överlevnadssituation i naturen, kunskap om värme och kyla, samt hur vi kan bli mer självförsörjande genom odling. Längst bak i boken finns även en "Ordlista för preppar-rookien", många nya ord för gammalt på nytt sätt och under andra omständigheter, med en uppdaterad hotbild. Här finns även listor på böcker och filmer med preppinginslag.

Genom boken får man också ta del av intervjuer med sådana människor - preppers - som förbereder sig inför situationer där samhällets funktioner och resurser upphört att fungera.

Ordet prepping lär ha dykt upp här i början av 2000-talet, inspirerat av amerikansk preppingkultur. Men på något sätt kan jag tycka att det numera smält ihop med vanlig sund krisberedskap (åtminstone i Sverige), då är det förstås bara positivt. I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera över att så många idag inte ens har ett sparkapital på banken, en ekonomisk beredskap om de själva eller någon närstående t.ex. skulle drabbas av sjukdom/funktionsnedsättning. Konstigt nog verkar många tycka det mer lättvindigt att ta lån och skuldsätta sig, istället för att spara - oavsett vad medlen skall användas till - för egen del har jag aldrig förstått det tänket.

Att det skulle finnas en risk med att tilliten till samhället rubbas om alltfler inser det nödvändiga med individens egna krisberedskap (oavsett vad som kan hända, individuell eller samhällelig kris) tror jag inte är något problem egentligen (om man tänker på prepping i form av den sunda typen av beredskap), för såsom samhällsutvecklingen varit under de senaste fem åren har den där tilliten redan avtagit drastiskt. Tror inte jag idag är ensam om att ha förlorat den tilliten (även om jag alltid haft en viss betryggande egen beredskap och till största del ett förebyggande tankesätt i det mesta). Så själv ser jag det alltså bara som en naturlig utveckling med det ökade intresset för prepping. Insikten om att samhället varken har beredskap eller resurs vid kris och katastrof blir alltmer påtaglig. Utmaningarna nu och framöver är många och ofta samverkande.

I bokens slutord nämns att hjälp vid kris i första hand skall gå till människor med funktionsvariation, barn och äldre. Men hur mycket jag än vill att det skall vara på det viset så tror jag inte heller detta kommer att fungera, för då det inte fungerar annars, hur skall det då kunna göra det ö.h.t. vid en större kris?

Problem kan det väl bli om folk (finns ju alla sorter) börjar bunkra brandfarliga vätskor (t.ex. drivmedel) i värsta fall i flerfamiljshus, eller förvara en massa stöldbegärligt i hemmen i form av pengar och silver (jo, tydligen är silver något som en del preppare hamstrar)... inte minst med tanke på nutidens eskalerande kriminalitet. T.o.m. överdrivet stora förråd av vattenförvaring kan ju säkert ställa till det för flera hushåll än ett, vid läckage i lägenhetshus. Ökad förekomst av skjutvapen borde förstås också ses som ett jätteproblem.
Så visst, jag kan se risker med att samhällets beredskap och trygghetssystem nedmonteras alltmer, men nu är det så det ser ut och så länge de flesta verkar tycka det är okej tror jag preppingkulturen är på frammarsch, på både gott och ont.

Tidigare blogginlägg om boken finns här och här (smakbit).

Betyg: 5/5


söndag 21 juli 2019

En smakebit på søndag: Elddjur


Den här veckan är det bokbloggen Flukten fra virkeligheten som återigen håller i smakbitarna. Genom dessa små textcitat hämtade från böckerna vi läser blir det bra boktips varje söndag.

Precis utläst är Elddjur av Joni Huttunen, så det blir därifrån, sidan 96, smakbiten hämtas:

"Visst är det vackert?"
    Himlen brinner nu igen. I skiftande rött, orange, blått, grönt.
    "Jag tycker mest att det är konstigt."
    "Visste du att inuiter tror att de kan tala med sina döda genom skenet?"
    "Nej, det visste jag inte."
    "Det sägs att de kan locka till sig det genom att vissla, för att sedan samtala med de som lämnat oss."
    "Det låter otroligt."
    "Ibland är sådant som är otroligt också sant."
    "Vet du något om sprakande elektriska rävar?"
    "Ja, en hel del faktiskt."
    "Som till exempel?"
    "Att man i Finland förr trodde att skenet kom från magiska rävar."
    "Är det sant? Magiska rävar?"
    "Ja, att deras päls och svans gav ifrån sig gnistor och flammor som färgade himlen i alla dessa färger. Det heter till och med Revontulet på finska. Rävens eld. Kolla upp det om du inte tror mig."
    Himlen skiftade från gult till djupt violett.
    "Vad tänker du om det?"

Kanske kommer en del icke finskspråkiga nu att söka på "revontulet" (= norrsken)? För jag gjorde så, och visst finns det en samisk myt kring det där med rävar och norrsken, läste om det här, för den att kolla upp som (liksom jag) är av den nyfikna sorten.

Toppenbra bok (läs mer om den här), fängslande och helt magnifikt slut. Tidigare läst Barrfiolernas rike av samma författare, men denna senaste var ännu bättre.

Förresten, har ni sett den där typen av norrsken närmare norrskensovalen, med sådana varierande färger och mjukt slingrande rörelser? I Lappland var det för mig, på vägen från Vassijaure (tydligen kallas stället numera Katterjåkk, som turiststationen alltså) till Riksgränsen. Fick nog min livs maxdos av skidåkning där uppe under en vinterfjällutbildning i mitten av 90-talet. Hursomhelst glömmer jag aldrig det där norrskenet, mäktigt och magiskt. Att samerna ansåg att norrskenet var de dödas själar, kändes då inte helt konstigt. Respekt.


Länkar till andras smakbitar finns denna gång här


torsdag 18 juli 2019

Helgfrågan v. 29 Sommaredition


Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Såhär skriver Mia:

"Vad läser du nu? Bonusfråga:  Vad hittar ni på [...] ?"




Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren, är den ena boken jag läser just nu. Uppdatering och fördjupning av den tidigare boken med snarlika titeln Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt. Kan inte tänka mig något viktigare och mer angeläget att läsa, för alla, eller för att citera Greta Thunberg:

"Att förstå grunderna till mänsklighetens största kris borde vara en självklarhet för alla. Den här boken måste varenda människa läsa."




Läser även Elddjur av Joni Huttunen. Några kapitel (korta och effektiva) sist på kvällarna. Emellanåt något skräckbetonat med fantasyinslag sådär, inklusive snyggt matchande naturskildringar.
Hittade den på snurran med nya böcker vid biblioteksbesöket sist, var ju planerad att bli läst så självklart fick den också följa med hem.

Hursomhelst en mycket välskriven liten bok, spännande och suggestivt berättad historia, riktigt bra!

Visst är det ett särdeles stiligt bokomslag också?






Bonussvar: Ha ha, ja jisses, det får visst bli samma svar som förra veckan (hoppar nog över bonusfrågan framöver, kan bli variationslöst här hos mig). D.v.s. tänkt att ta en runda i skogen med Maja (yngsta hunden, jodå den äldsta får också med ut och gå, men vi tar oftast en annan rutt då, lite mer "finpromenad" lixom). Men först middag om en timme, förhoppningsvis svalare ute därefter (gillar både jag och myggen). För varje år ännu mer mygg och fästingar... vilket ju också är något som tidigare förutspåtts, p.g.a. klimatförändringarna.


Andras svar finns länkar till här


onsdag 17 juli 2019

Ett halvårs backspegel

Tanken inför året var att, citat:

  • Satsa på nyutkomna böcker i första hand.
  • Fortsätta prioritera böcker skrivna av svenska författare.
  • Som det gångna året låta den omedelbara viljan och intresset styra valet av böcker (antagligen största orsaken till de rekordmånga höga betygen ovan!). "Borde-läsa-böcker" (typ klassiker och böcker av litteraturpristagare) får komma i andra hand.
  • Läsa ännu mer fantastik (d.v.s. science fiction, dystopier, skräck och fantasy).
  • Läsa fler böcker som behandlar aktuella (debatt)ämnen rörande klimat och miljö; samhälle, kultur och politik.
  • Hålla koll på ny utgivning av böcker inom populärmedicin, kost- och hälsorelaterade böcker.
  • Hålla koll på nyutgivna böcker skrivna av favoritförfattare, oavsett genre.
  • Ta itu med helt eller delvis olästa böcker i bokhyllan (för närvarande 7 st).
  • Återigen försöka bli bättre på att svara på kommentarer som lämnas här på bloggen samt kommentarer på bloggens fb-sida.
  • För övrigt fortsätta med bokbloggandet (och närvaron på bloggens fb-sida) i samma stil som detta år. Ingen förändring där.


Nå, hur gick det där då, såhär långt?:

  • Vad gäller att läsa ännu mer fantastik så verkar science fiction och dystopier vara det som funkat bäst att läsa. Men såklart har det funnits pärlor inom skräck och fantasy också.
  • Böcker som behandlar aktuella ämnen rörande klimat och miljö, samhälle och politik, är fortfarande intressant att läsa, precis som tanken var. Skriver inte alltid om dessa böcker här på bloggen.
  • Böcker inom populärmedicin, kost- och hälsorelaterade böcker har jag helt klippt bandet till under detta första halvår, tar en paus från den världen.
  • Har varit dålig att hålla koll på nyutgivna böcker skrivna av favoritförfattare, men på något sätt har böckerna själva letat upp mig. 
  • Har inte alls tagit itu med helt eller delvis olästa böcker i bokhyllan, var då visserligen bara sju stycken, tror jag rensat bort några under detta första halvår dessutom.


Men ja, i stort sett för övrigt verkar den där tanken inför 2019 hålla.


Sen blev det januari... stormen Alfrida och allt vad det innebar. Under denna skakiga tid lästes Fermis filter, avsevärt tänkvärd roman värd att diskutera. Borde den inte få mer uppmärksamhet?
Nypremiär för Bokbloggsjerka blev det för en kort period.
Några fackböcker som satte djupa spår under första halvåret: Läget i landet, Norrland och Ofärdsland.
Läser inte ofta romaner på engelska, men i januari blev det av i form av The Time Idiot. En annan kul bok (dock på svenska) var denna med "absurda betraktelser".
Fortsatte läsa Bo Balderson (ytligt) och Philip K Dick (djupt). Tanken är ju fortfarande att läsa alla jag kommer över, men lär bli uppehåll emellanåt.

Dryader och Demoner fick mig att må en smula bättre i mars!
Deltog i Påskutmaningen 2019.
April blev även månaden då jag läste två nya romandebutanters riktigt bra böcker: Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen av Henrik Ingvarsson, och Jag Jaguar av Fredrik Höjing. Upptäckte samma månad en för mig tidigare oläst författare, som jag ville läsa mer av, det började hursomhelst med Lektören. Fick också läsa en toppenbra ny novellsamling (härlig fantastik-mix!) denna månad: Disekvilibrium av Oskar Källner.

Miljö- och klimattänk blev det i maj när jag återigen försökte ta nya tag. Läste samma månad bokcirkelbok i Kulturkollo läser: Kung liljekonvalje av dungen (Maria Lang).
Saknade Månadens bästa bok, så beslöt att göra en egen light-variant för detta år.
Bloggen Boktanken startade en inläggsserie med olika teman för annorlunda boklistor - kul, men svårt.
Hade i juni även tankar om att skriva några inlägg här på bloggen om The X-Files, vi får se hur det blir med det. Ruskigt bra serie i varje fall.
Deltog i Kulturkollos veckoutmaning genom att både använda ett svart slukhål och ett gnistrande stjärnströssel!
KG Johansson är en författare vars böcker angår/påverkar, sådär alldeles särskilt starkt. Var såklart därför glad för att i juni få möjligheten att läsa uppföljaren och andra delen Ett slags frihet i Noisytrilogin. Men kom igen! Varför får inte denna författares böcker större uppmärksamhet, är ju så värd det, flera gånger om... fattar inte.
Juni månad avslutades med tankar kring den här sortens recensionsskrivande på personlig blogg och om internet/sociala medier, samt om makt och massmedia.


Och nu är vi en bit in på nästa halvår, som jag hoppas blir lika bra bokmässigt och definitivt bättre vad gäller allt annat. Har börjat fantastiskt bra bokmässigt i varje fall!😊


tisdag 16 juli 2019

Tisdagstrion: Boktips från hängmattan

Varje tisdag kommer bokbloggen Ugglan & Boken att arrangera Tisdagstrion, en trio böcker med ett nytt tema varje vecka.

Den här veckan är temat alltså ...


... "Boktips från hängmattan"




... och återigen får vi tolka detta på valfritt sätt, samt att vi inte nödvändigtvis behöver göra bruk av en hängmatta för ändamålet. Mina tips:


1. Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt och lite till av Pär Holmgren, är vad jag läser just nu. Klimatångest blir klimatsorg och klimatilska... så sant, gäller även oro för annat också. Huvudsaken är väl att inte fastna i uppgivenhet (ett förfärligt tillstånd i sin djupare mening) när inga andra utvägar står att finna. Tror kunskap är bästa sättet att hantera oro. Inte via nyhetsmedia, där ett viktigt problem tas upp ena dagen och så läggs locket på den andra, sen händer... ingenting. Bara frustrerande. Läs en bok istället, en av dessa bör vara Pär Holmgrens uppdatering och fördjupning av den tidigare boken Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt, som jag på bloggen skrivit om här. Bästa sättet är att se sanningen i vitögat, framförallt i en så stor och viktig fråga som klimatförändringarna.

2. Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta av Anna-Maria Stawreberg. Nyligen läst, och har tidigare på bloggen skrivit om den bl.a här och här. Då t.ex. klimatförändringarna är ett faktum som inte går att komma ifrån, då det ser ut som det gör i Sverige och världen, då alltför lite (eller ingenting) görs för sent, kommer nog tanken kring krisberedskap helt naturligt hos de flesta. Något som motverkar uppgivenheten är ju sådant som har med viljan att (över)leva att göra. Att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta gör ju att vi kan klara av kommande kriser bättre, så läs boken! Lättläst, intressant och med massor av bra tips.

3. Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar - En antologi av Föreningen Arbetarskrivare, Red. Anna Jörgensdotter och Henrik Johansson. En bok som utgavs för nu drygt ett år sedan och som jag på det här sättet verkligen vill ge förnyad uppmärksamhet. Många är de olika röster som får komma till tals i denna mix som ger en bild av ett samtida svenskt arbetsliv, läs den (och/eller min recension här).


Filosoferar från den tänkta hängmattan om en av de bra saker som böcker kan förmedla:

Jag ser det du ser och jag bryr mig.


söndag 14 juli 2019

En smakebit på søndag: Prepping


Den här söndagen är det Astrid Terese med bokbloggen Betraktninger ~ tanker om bøker som förestår En smakebit på søndag. Mari och Astrid Terese turas om varannan helg att stå som värdinnor för dessa smakbitar som vi hämtar från böckerna vi läser. På så vis blir det fina boktips varje söndag.

Kommer nu att fuska lite och hämtar smakbit ur en bok som lästes ut redan i fredags, d.v.s. Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta av Anna-Maria Stawreberg. Yulekatten markerade sidan 82-83, varifrån jag citerar ett stycke krisberedskap (en sorts beredskap som ju varit en självklarhet i alla tider) under rubriken "Börja lagra mat":

    "Numera lever vi i det så kallade »on demand-samhället«. Vi låter impulserna styra, vi förutsätter att allt går att lösa i alla situationer och har slutat planera. Men det räcker att det blir snöoväder under några dagar så gapar kvartersbutikens hyllor tomma. I en undersökning som Civilförsvarsförbundet gjorde för några år sedan visade det sig att var sjätte barnfamilj i våra storstäder inte har tillräckligt med mat hemma för att klara sig mer än en eller två dagar. Det är både dumt och onödigt. Att köpa en konserv eller ett par extra paket pasta varje gång du handlar blir varken dyrare eller jobbigare. Det är små åtgärder som knappt kräver någon extra ansträngning.
    Visst, det kanske inte blir några kulinariska trerättersmiddagar av det du har samlat på dig, men du håller dig mätt och humöret uppe. Det finns nämligen mängder av matvaror som håller i flera år, egentligen är det bara att börja titta på hållbarhetsdatumet när du är i affären. Kolla också så att maten håller i rumstemperatur och att den inte kräver för lång tillagningstid, eftersom du förmodligen inte har stor tillgång till bränsle.
    Rent generellt kan man säga att torrvaror och konserver är bättre att lagra än frysvaror, eftersom risken för långvariga strömavbrott ökar vid samhällskriser. Se också till att den lagrade maten går att laga utan vatten, eftersom vatten riskerar att bli en bristvara." 

Mer info om bok och författare finns att läsa på förlaget Norstedts.


Andras smakbitar hittas idag här


torsdag 11 juli 2019

Helgfrågan v. 28 Sommaredition


Mias bokhörna arrangerar inför varje veckoslut helgfrågan. Såhär skriver Mia:

"Vad läser du nu? Bonusfråga: Vad hittar ni på [...] ?"

Verkar på senare tid ha fått fatt i böcker jag lätt fastnar i. Först var det Höjden av förändring som var så vansinnigt svår att slita sig ifrån. Efter att den var utläst fångade Prepping: Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta (Anna-Maria Stawreberg) mig fullständigt totalt, och på den vägen är det. På sätt och vis har en faktiskt varit någon sorts prepper utan att reflektera över det. Tror för det första det beror på en uppväxt på landsbygden och att man därmed är upplärd från början att typ t.ex. vara förberedd på att strömmen kan gå under längre tid eller liknande självklara grejer. Att ta sig till en BOL = Bug out location, d.v.s. ställe på landet att ta sin tillflykt till vid kris/katastrofscenario/oförutsedda händelser (eller som tydligen preppers kallar något sådant: SHTF = Shit hits the fan), behöver en heller inte göra, bor uppenbarligen på ett sånt ställe. De där 4 poängen i friluftsmetodik blir jag bl.a. påmind om när jag läser boken, bra kunskap att plocka fram ur minnet, liksom sjukvårdskunskap och liknande. Men resten, vad bör man tänka på? Den här boken känns verkligen som en komplett handbok sprängfylld med praktiska tips och råd. Mycket tänkvärt att ta till sig.
En lånebok detta, men oj vad jag vill äga den, sällan ha-begäret känts så stort. Fast som fysisk bok då förstås, utifall strömmen går.😉 Allvarligt talat, detta med krisberedskap är oerhört viktigt att få bättre fokus på, för alla. Leta åtminstone upp broschyren "Om krisen eller kriget kommer", den har ju alla landets invånare fått.

Bonussvar: Hitta på och hitta på... ska väl gå ut på en skogsrunda med yngsta hunden innan middagen. Sen blir det nog lite läsning av Prepping igen.😊


Andras svar finns länkar till här


onsdag 10 juli 2019

"Höjden av förändring" av David Eriksson

Höjden av förändring av David Eriksson.
Förlag: Type and Tell. Köplänkar: Bokus | Adlibris | Cdon | Akademibokhandeln. Läste boken som recensionsexemplar (häftad). ISBN: 9789176838815

"”Hej! Jag kan tyvärr inte svara just nu eftersom jag stängt av min telefon, tagit ut SIM-kortet och sedan flyttat tusen kilometer norrut. Om det var något viktigt ber jag om ursäkt, men det kommer att bli krångligt: jag nås för närvarande bara via brev. Om du insisterar på att det är viktigt, ring min syster och hon löser något sätt att nå mig. Om du inte vet vem min syster är, kan detta samtal omöjligen vara viktigt. Ha en fortsatt trevlig dag!”

Höjden av förändring är en tidvis humoristisk, tidvis sorglig berättelse om vad som händer när man byter Huvudstadens 1 000 000 invånare till Vemforshöjdens 33. Vad som händer när man faktiskt vågar ta det där steget som innebär Stor Förändring. Som många pratar om, men väldigt få genomför.

Följ med på en berättelse om oväntad vänskap och oavsiktligt ansvar. För allt är ett projekt. Även konsten att spontant bosätta sig mitt i ingenstans.

David Eriksson (född 1988) är verksam inom IT-branschen i Stockholm, uppväxt i norra Norrland och har vid flera tillfällen lekt med tanken på att det börjar bli dags att flytta tillbaka upp in i skogen. Höjden av förändring är hans första roman."

Det här blev en positiv överraskning för mig! Alltid spännande (och lite läskigt) att läsa debutromaner som recensionsexemplar... kan ju kila iväg både upp och ned vad man tycker. Höjden av förändring kilade stadigt upp till toppskiktet, mycket p.g.a. den träffsäkra humor och öppna ärlighet som historien utstrålar.

Huvudkaraktären innehar hela perspektivet, men det är en intressant karaktär att känna sympati för och man vill verkligen veta hur det kommer att gå för honom, åt vilket håll det utvecklar sig. Det handlar om en förändringsvillig ung man på 30-årsstrecket som är sådär positivt udda med stark egen vilja... även när det krisar, alltid med humorn och ett ymnigt ordflöde i beredskap. Ordflödet i tanke och replik kunde i några fall vara svårt att hålla isär, man får vara uppmärksam på citattecken som markerar att det handlar om en replik och inte något som hör till tanken. För dagboksanteckningarna (får man väl kalla det) är korta och man kommer snabbt in på nya situationer och vändningar, vilket egentligen bara är en fördel och ger berättelsen liv och driv. Gillar när författare (som här) ibland nöjer sig med antydningar, det outtalade, som låter läsaren själv förstå vidare händelseutveckling, istället för att behöva skriva precis allt. På något sätt ger det en fördjupad känsla och inlevelse, åtminstone enligt mig, men det kanske är en konst i sig att åstadkomma det på ett sätt som fungerar, möjligen.

På samma vis som huvudkaraktären beskrivs de övriga inblandade personerna underhållande och känns sanna för de olika miljöerna (som ibland är sådär härligt slitna och icke tillrättalagda), alla med sina fördelar såväl som sina tillkortakommanden, folk med olika förmågor, livshistorier och knepiga personligheter (allt har sin bakgrundsbild, här finns gudskelov ingen uppdelning i ond och god!). Vem har t.ex. inte stött på en Anette någon gång, ett sånt tillfälle då man plötsligt upptäcker sig äga en anarkistisk ådra.😊

Stor fördel när sen författaren tycks ha fördjupad egen erfarenhet av de olika miljöerna, kontrasterna, de sociala- och kulturella skillnaderna. Höjden av förändring startar i den stora "Huvudstaden" och fortsätter till lilla fiktiva (får jag anta) byn Vemforshöjden i Norrbotten. Storstad och glesbygd/landsbygd upplevdes trovärdigt framställt, så även tidsmarkörer i livsstil och kultur för generationen. Visserligen tillhör jag själv, åtminstone nästan, den föregående generationen till vilken huvudpersonen (liksom författaren) tillhör, så kan inte fullkomligt ha koll på allt. Men, kan ändå tänka att allt det här är helt pricksäkert framställt, både det som hör till den generationen och det som rör dessa vitt skilda typer av samhällen, såsom det ser ut idag. Romaner med landsbygdsperspektiv behövs det absolut mer av, storstadsperspektivet tar alldeles för stor plats, vilket förstås möjligen beror på urbaniseringen.

Tack och lov presenteras inte romanen som feelgood, i såna fall hade jag troligen inte varit lika intresserad av att läsa den. Feelgood kan jag ofta ha svårt för. Men den här historien hör absolut till må bra-sorten (som jag väljer att kalla det), trivsam läsning som får dig att le av medkänsla och ibland igenkänning. Förutom att jag fängslas av händelseutvecklingen så blir det extra lättläst genom att själva upplägget/indelningen i antal dagar (Huvudstaden och sedan Vemforshöjden), månaderna, mängd olästa mail, m.m. funkar så bra ihop med storyn och dess utveckling i sig. Det hela mynnar ut i ett riktigt avgörande relationsdrama och (kanske, kanske) en förändring som var ofrånkomlig, men lite synd ändå... kan inte undvika fundera över hur livet sen kommer att bli för den där ålderskrisande(?) killen och "Den Där Tjejen".

Nu kan jag ju inte veta om den här boken (stort lycka till med den!) är en engångsföreteelse eller om författarambitionen är större än så... men jag hoppas såklart på det sistnämnda och ser i sådana fall fram emot Erikssons nästa bok.

Sammanfattningsvis en riktigt bra debutroman; träffsäkert rolig, medmänsklig och lite sorglig. Rekommenderar: Läs!

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 4/5


tisdag 9 juli 2019

Tisdagstrion: Blommigt

Varje tisdag kommer bokbloggen Ugglan & Boken att arrangera Tisdagstrion, en trio böcker med ett nytt tema varje vecka.

Den här veckan är temat alltså ...


... "Blommigt"




Tolka detta får vi göra på valfritt sätt och såhär blev det på mitt vis:


1. Triffiderna av John Wyndham. Klassisk postapokalyps som gavs ut första gången 1951. Lättläst och ganska spännande roman om köttätande växter som gör folk blinda. Men nog kan man väl se dessa som blommor också? Minns den kusliga (och lätt komiska) tv-serien från förr dessutom, med dessa framvaggande blommor som gjorde större delen av Londons befolkning blinda. Hälsosam vegetabilisk triffidolja som framställts av GMO tror jag nog vi kan vara utan.

2. Första hösten - Blå gryning av E P Uggla. En ny sorts blommor, liknande blåa anemoner, gör att Livsmedelsverket kallar till krismöte. Man lyckas inte sortera bort de blå blommorna från skördarna, gräset försvinner och kornas mjölk blir ljusblå. Skrämmande blommor även i denna ovanligt bra dystopiska skräckroman; fantasi och vetenskap i utmärkt kombination. Enligt bokens efterord utlovades en fortsättning.

3. Regnmannen - En trädgårdsberättelse av Jonas Karlsson. Avsevärt mindre skrämmande är de rosor som utgör ett genomgående inslag i den här charmiga historien. Den äldre änkemannen Ingemar försöker i sin sorg och saknad efter hustruns bortgång hjälpligt fortsätta sköta hennes rosenträdgård. I ett undanskymt hörn av trädgården upptäcker han en rostig vattenkran med magiska egenskaper... eller?


söndag 7 juli 2019

En smakebit på søndag: Höjden av förändring


Den här veckan är det bokbloggen Flukten fra virkeligheten som återigen håller i smakbitarna. Genom dessa små textcitat hämtade från böckerna vi läser blir det bra boktips varje söndag.

Smakbiten hämtas här idag från Höjden av förändring av David Eriksson. Sidan 34-35:

   "Trivs väl inte sådär toppen, ändå. Funderar med jämna mellanrum kring om man borde dra någon annanstans", svarar jag sådär som jag gör då jag inte vill berätta något, men har tvångstankar kring att jag inte tekniskt sett får ljuga.
   "Förstår. Hela 'sälja-allt-och-skaffa-sig-en-bondgård'-grejen. Ta hand om några höns. Det vi alla egentligen vill göra."
   Hon låter allvarlig. Men hon är från Småland så det är svårt att höra om hon någonsin är allvarlig. Kanske är bondgård-och-höns motsvarigheten till vår norrländska stuga-i-skogen.
   "Lite så. Minus höns. Plus lite träd och grejer", lägger jag till och vi är snart tillbaka i humorns säkra träskmarker.
   Jag är inget vidare på farväl. Och att berätta om mina planer innebär ett farväl varje gång, så jag låter oftast bli. Trots att, eller kanske på grund av att, jag antagligen aldrig mer kommer träffa dessa människor. Vi är ju bara ett skönt gäng som hänger här i Huvudstaden. Vi är inte själsvänner. Några såna illusioner jobbar vi inte med. Vi levererar inte soppa till varandra då någon är stormförkyld. Vi hämtar inte varandra från flyget. Och ingen av dem har varit norr om Uppsala.
   Är dessa människor en del av problemet med Huvudstaden? Att jag aldrig riktigt blivit vän med dess innevånare, utan bara skaffat mer eller mindre kompatibla bekantskaper?
   Kanske är det så. Kanske är det något annat, och då har jag antagligen folk som dessa att tacka för att jag orkade med den här staden så här länge.

En lättläst, humoristisk och till viss del småsorglig historia. Läser säkert ut den idag, inte så mycket kvar nu. Mer info om bok och författare finns på goodreads här.


Länkar till andras smakbitar finns denna gång här