tisdag 10 december 2019

"Harungen" av Ina Rosvall

Harungen av Ina Rosvall. Albert Bonniers Förlag. Läste boken som bibliotekslån (inbunden). ISBN: 9789100171797

"Längst fram vid miman står en klunga människor och jag ställer mig precis bakom, intill dem. Då ser jag det. I vätskan har det bildats ett moln av något som liknar fiskfjäll, som ett gnistrande konfetti i maskinen. Bara en del av vätskan har fjäll, resten verkar stilla, närapå helt utan strömmar. De glittrar i matt silver och blått, den sortens färg som nästan kan ge en blodsmak i munnen eftersom den känns så full av järn och kropp.
På slätten ligger laboratoriet där hon arbetar. Där bedrivs experiment på djur för att undersöka medvetandets mekanismer, och hjärnaktiviteten tankas upp i en mima. Hemma finns familjetryggheten, men med tiden dras hon alltmer till miman. När hon hittar en övergiven harunge på vägen till jobbet tas allt till en ny nivå. Harungen är en suggestiv debutroman om en kvinna som överskrider gränser, och om vår eviga fascination inför det okontrollerbara."

Såklart borde baksidestexten ha varnat mig, då jag spontant plockade med mig boken från bibliotekets snurra med nya böcker. Men på något vis blev den ändå hemlånad, mot bättre vetande.

Det är alltså med all säkerhet inte denna samtida romans fel, utan enbart mitt, att jag inte tyckte speciellt bra om den. Jo, den betecknades just "samtida" har jag sett nu senare, och inte science fiction eller dystopi, trots att baksidestexten samt innehållet tyder på det sistnämnda, vilket ju även var det som kom att locka mig till läsning. Att djurförsök på laboratorie ingick i handlingen framgick av bokpresentationen, så varför stoppade det mig inte? Klarar absolut inte av sådant som har med vanvård, frihetsberövande och maktmissbruk som går ut över och drabbar djur illa, varken att läsa eller se. Gör mig alldeles sanslöst bedrövad. Så även här.

Men boken var tunn (160 sidor), och trots att jag många gånger ville ge upp lästes den ut. Det speciella poetiska språket hade jag svårt att ta till mig, liksom huvudpersonens irrationella beslut. Brukar normalt uppskatta romaner med existentiella frågeställningar, sådant som berör medvetandet, men det här funkade uppenbarligen inte.

Från den 27 september till den 7 juni får man följa huvudkaraktären som arbetar med "miman" - ett slags nedladdat kollektivt medvetande, sammansatt av olika djur. Hur djuren påverkas av denna nedladdning verkar inte forskarna speciellt berörda av. Man önskar nästan att miman de skapar kommer att slå tillbaka, på något sätt. Hur ofta önskar jag inte att människor som missbrukar sin makt drabbades av någon typ av dålig karma som slog tillbaka. Men på sätt och vis kan man väl ändå säga att det gör så i romanen Harungen, till viss del. Tiden på laboratoriet varvas med vardagligt familjeliv. Det är tungsint, dystert, kallt och hopplöst.

Mima är nog ett begrepp som troligen hämtats från Aniara, där det skall vara någon slags allvetande gudomlig dator, vilken lagrat hela människans historia. Harry Martinsons mima uthärdar till sist inte alla insikter om människans hemska dåd.  Miman orkar inte bära alla fruktansvärda insikter om människans illgärningar, utan bryts ner av sorgen och dör.

Romanen kategoriseras alltså till att vara "samtida", och vi får väl hoppas att inte detta innebär att någon "mima" växer  i något nutida laboratorie, men vad vet man?

Tidigare blogginlägg om boken finns här (smakbit).

Betyg: 2/5

Andra bloggare om Harungen:
Västmanländskans bokblogg
Fantastiska berättelser


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid).