Rötmånad av Johanna Glembo. Läste boken som bibliotekslån (häftad).
"När de infekterade tar över världen finns bara en sak att göra. Spring för livet.
Rötmånad handlar om besluten som fattas när mänsklighetens värsta mardröm besannas och om människorna som befinner sig mitt i förödelsen. Kan en människa göra skillnad? Går det att undkomma sitt öde?
Ulrika är en helt vanlig bibliotekarie. Hemma finns hennes tre tonårsbarn och en make med egna planer. Drömmen om en ny tillvaro är det enda som håller henne uppe, men förändringen kommer fortare och mer kraftfullt än hon någonsin kunnat ana.
Vad skulle du vara beredd att göra för dina barn? Vem är du när katastrofen kommer?"
Det här var helt enkelt inte min typ av bok, därför hade jag problem att avgöra vilket betyget skulle vara. Garderade med en tvåa, även om jag själv inte tyckte romanen var okej har den ju i varje fall vunnit en tävling och därmed ansetts kvalitativt bra i jämförelse med annat. Så vad vet jag?
Har läst andra böcker som haft mer eller mindre zombieliknande inslag, böcker som jag uppskattat då de både varit välskrivna och haft en engagerande handling som betytt något, inte bara en massa ruschig flykt och meningslöst övervåld. I jämförelse med dessa så står sig Rötmånad slätt. Rekommenderar Lars Wilderängs Stjärntrilogi; Stjärnklart, Stjärnfall, Stjärndamm (säkert för hundrade gången, men det som är bra håller för att nämna många gånger), Flickan med gåvorna av M.R. Carey, Stockholmspesten av Sofia Albertsson (hoppas verkligen att få läsa mer av Albertsson!), Blå gryning och Röd skymning av E.P. Uggla, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, och sist men inte minst Legend av Richard Matheson. Om ni har såna böcker att jämföra med blir Rötmånad bara ett rejält platt fall... i min mening.
Ogillade allt våld och slafsigt splatter, avskydde de kvinnliga karaktärernas fallenhet för herrar begivna på allehanda övergrepp och med andra psykopatiska beteenden (att tjejerna finner sig i att bli illa behandlade och ändå håller fast vid att vilja ha kvar relationen gör mig riktigt illamående, fullkomligt avskyr det!). Vidare... ogillade att man inte visste vems de olika "jag"-perspektiven var (dessa tycks skifta för kapitlen, skumläste mycket så kan faktiskt inte helt avgöra om man borde ha fattat). Kunde inte finna någon mening, inget som engagerade, bara våldsam action. Kändes tomt och känslolöst. Så är det. Men visst! Jag läste igenom den vinnande romanen, även om det blev en del slarvläsning på transportsträckorna. Och inledningsvis var boken ganska bra (om man bortser från Ulrika och hennes supiga gubbe med förmodligen svårt skadade hjärnceller), finns ju en del paralleller till ett visst epidemiskt sjukdomsutbrott vi har i färskt minne, men det höll inte så länge, tyvärr.
I vanlig ordning ska ni ta lätt på mina (brutalt ärliga) ord, bilda en egen uppfattning, kanske just du finner ett större värde av något slag i att läsa Rötmånad, i motsats till mig. Det där vad man tycker om böcker kan ju skifta som natt och dag, det är helt och hållet som det ska vara, en del av tjusningen med att läsa böcker är alla skiftande åsikter de kan ge upphov till. Så testa läs, gör det!☺
